Om du vill lämna kommentar på ett inlägg - klicka på kommentar under inlägget. Skriv din kommentar. Markera namn/URL. Skriv ditt namn eller alias.

lördag 30 januari 2010

Vancouver närmar sig


Mellan 12:e och 28:e februari avgörs vinter-OS i kanadensiska Vancouver. Det är något speciellt med olympiska spel, just för att de bara hålls var fjärde år.

Vinter OS är lite mer greppbart p g a att antalet idrotter inte är så stort. Femton sporter finns på schemat, några hör vi bara talas om vart fjärde år.

Alpin skidåkning - Här står vårt hopp till Anja Pärson, men jag tror att svenskarna denna gång kammar noll.

Backhoppning - En gren som i stort sett har raderats ut från den svenska idrottsvärlden. Efter Janne Boklöv - ingenting.

Bob - Har aldrig varit någon svensk paradgren. När Ludmilla Enqvist befanns dopad försvann hela intresset.

Curling - Här kan det bli svensk medalj, men det är inte säkert att det blir damerna som tar den. Konkurrensen blir tuffare år från år.

Freestyle - En gren som jag aldrig förstått. Har ingen koll.

Hastighetsåkning på skridskor - Svenskarna hoppas på medalj i lagtempo, men fan trot.

Ishockey - Giganterna Canada och Ryssland gör upp om guldet, men svenskarna tillhör bronskandidaterna.

Konståkning - Inga medeljchanser finns det här.

Längdskidåkning - Blir det inte några medaljer här kommer besvikelsen att vara stor. Charlotte Kalla och sprintåkarna verkar vara hetast.

Nordisk kombination - Finns det några svenskar som utövar denna gren. Med sitt upplägg kan den bli lika spännande som skidskytte i TV.

Rodel - Det är väl bara de serietecknade Biffen och Bananen som tagit svenskt guld här.

Short Track - Obegriplig idrott.

Skeleton - Ser livsfarligt ut. Inga svenskar med.

Skidskytte - Svenska tjejerna är gigantiska favoriter. Sådant brukar vara svårt att bära. Jag tror dock de tar några medaljer. Herrarna får det svårare.

Snowboard - Det brukar alltid skrivas om några svenskar innan OS, men när det sedan blir allvar...

Om du vill se svenska guld - titta på skidåkarna (även de med gevär på ryggen)

fredag 29 januari 2010

Varg hos Deckarvännerna

Vid senaste träffen med Sällskapet Deckarvännerna hade vi debutanten Varg Gyllander på besök. Han berättade på ett underhållande sätt om sitt författarskap och om sitt arbete som pressekreterare hos Rikskriminalpolisen.

Han avslöjade för oss att han inte kan stava så bra. Men det finns det ju program i datorn och andra personer som kan fixa till. Bra erfarenhet för någon som inte vågat sig på att skriva än.

Han kommer i mars med sin andra bok Bara betydelsefulla dör. Hans första hette Somliga linor brister, en titel som Varg avslöjade inte anspelade på någonting i boken. Det bara lät bra.

Så här var mitt omdöme om den första boken:
Varg Gyllander är pressekreterare vid Rikskriminalpolisen och väl insatt i polisiära rutiner. När han nu romandebuterar använder han sina kunskaper väl. I svenska sammanhang är det ganska ovanligt med en kriminaltekniker som huvudperson, så Ulf Holtz blir här en trevlig bekantskap. När några unga graffitikonstnärer brutalt mördas blir han involverad i utredningen, både i sin roll som polis och på ett mer personligt plan. Det är en utpräglad storstadsroman med igenkännliga miljöer och gott om ganska vanliga människor

Den här boken skulle mycket väl kunna vara ett filmmanus av den typen som ofta görs numera, med mycket action. Boken innehåller många dramatiska scener som man lätt kan tänka sig applicerbara till en spännande underhållningsfilm.

Gyllanders debut lovar gott och jag är säker på att han kommer att skriva efterföljare. Men han måste nog tona ner kriminalteknikerns inflytande i utredningen. Ulf Holtz har rena enmansshowen när han på egen hand försöker lösa brottet. En cowboy i laboratoriet. Men det är välskrivet och mycket spännande. Lite mer bakgrundsinformation om huvudpersonerna skulle inte heller skada, och kanske någon eller några fler parallella intriger.

Betyg: 3 tomteluvor

torsdag 28 januari 2010

Bo Wiberg: Rivieraruffel - Bokomdöme


Rivieraruffel
av Bo Wiberg
ALF bokförlag (2009)
Bland 2009 års ovanligt många debutanter återfinns Bo Wiberg. Han är bosatt på en en segelbåt i Medelhavet tillsammans med sin fru och sin hund. Och enligt författaren är det bara hunden som börjar bli tjock. Och det är just på Rivieran som han har förlagt sin handling.
Hans Wrede är en riktig skojare i Frank Hellers anda som livnär sig på att sälja lyxvillor som han inte äger. Men en dag försöker han sälja ett hus som ägs av den korsikanska maffian. Och då börjar äventyret… Maffian, den franska säkerhetspolisen, hemliga agenter, fagra kvinnor och även en kaja blandar sig i händelseförloppet.
Hans Wrede har många identiteter, varav en är Peter Collins. Kanhända är det en hommage till Hellers hjälte Filip Collin som ju också verkade i dessa trakter. Ävenså är detta en skälmroman, full av gott humör. Det är förvisso en bagatell, men en trevlig sådan. Lite Snobbar som jobbar om ni förstår vad jag menar. För även om boken är full av våldsamheter och action, så blir det liksom aldrig på riktigt. Men det blir väldigt trevligt.
Betyg: 3 tomteluvor

Fötter

Snö och rusk ute nu. Men det hindrar inte många, främst ungdomar, att lägga upp sina blöta skitiga skor (med fötter inuti) på sätet mittemot. På tunnelbanan alltså. Hemma tror jag inte de gör så. Om de ändå hade vett att ta av sig skorna först, eller... Vart är världen på väg?

onsdag 27 januari 2010

Veckans låt 43

Nu är vi framme i september 1963 i redovisningen av Tio i Topp-ettor. Den 21:a var det dags för Ace Cannon att toppa med Cottonfields. Den placeringen lyckades han bara hålla i en vecka.

Han är en amerikansk saxofonist född 1934. Hans största hit i hemlandet heter Tuff från 1961. http://www.acecannon.com/bio.html

måndag 25 januari 2010

Efter några dagar på landet...

...blev det dags att stoppa in ny musik i MP3'n. Tjugo plattor från förr, allt ifrån Horace Silver Quintet och Jefferson Airplane till DJ Shadow och Metallica. Lista finns längre ner i vänsterkolumnen.

söndag 24 januari 2010

Gudrun Winfridsson: Döden på verket - Bokomdöme

Döden på verket
av Gudrun Winfridsson
Recito 2009
Satiriska och humoristiska deckare är en bristvara i Sverige. Därför är Gudrun Winfridssons bok mycket välkommen.

Den handlar om den statliga myndigheten Vardagsverket som ska värna om medborgarnas välfärd. Många och underliga är de utredningar som görs på denna myndighet. Framförallt ägnar man sig åt Vardagslivsrapporten, som fyndigt döpts till Sisyfos internt. När den avskydde generaldirektören Stig Svensson mördas blir medarbetarna misstänkta och ordentligt synade.

Man kunde önska sig att författaren hade tagit ut de humoristiska svängarna ännu mer. Hon anstränger sig istället för att se till att alla blir misstänkta. Det verkar som om samtliga aktörer har något gömt i garderoben. Så många trådar och villospår läggs ut att det är omöjligt att gissa vem gärningsmannen är.

Jag hade gärna läst lite mer om det påhittade TV4-programmet Politiker Söker Partner. En programidé som man inte ska vara säker på att den inte blir realiserad.

Betyg: 2 tomteluvor

Jesper Ersgård: Ut kom vargarna - Bokomdöme

Ut kom vargarna
av Jesper Ersgård
Cosy Crime 2009
Jag har svårt att hitta något positivt att säga om denna bok. Den är mycket frustruerande. Att skriva en s k hårdkokt deckare, som denna försöker vara, kräver en hel del av författaren. Det räcker inte med att alla personer i boken är känslokalla och att varje våldshandling är råare och brutalare än den föregående. Det krävs lite mer distans till våldet och gärna också en nypa humor.

Och återigen finns här kursiva delar mellan kapitlen där en av de otaliga brottslingarna gör sina återblickar. Suck - när ska den kursiva trenden sluta?

Två mycket udda svenska poliser får ett osannolikt uppdrag att hämta hem en bankrånare från St. Petersburg. Boken är fylld av omotiverat våld från svenska och ryska poliser, maffia och andra brottslingar. För den som likt en vampyr söker mycket blod är detta mitt i prick.

Betyg: 1 tomteluva

Annika Alm: Ohyra -Bokomdöme

Ohyra
Av Annika Alm
Bokförlaget Mormor 2009
Författarens första bok Vingklippt tyckte jag mycket om. Den lovade mer. Därför läste jag denna uppföljare med samma polis i huvudrollen med stora förväntningar.

Tyvärr lyckas inte Annika Alm infria dessa. Boken verkar, till skillnad från den förra, ha tillkommit i stor hast. Det är inget fel på själva grundidén, men här hade det behövts flera bearbetningar innan slutprodukten blivit klar.

Språket är styltigare än tidigare och handlingen är uppbyggd kring en allt för stort antal tillfälligheter. Och återigen har en författare lockats att låta mördaren komma till tals i kursiv stil lite här och där.

Inledningsvis blir en pensionär brutalt och oförklarligt mördad på en gata i Stockholm. Spåren leder tillbaka till 60-talets problematik med behandlingen av det s k resandefolket. Detta hade kunnat bli en intressant bok som behandlat sådana känsliga ämnen som tvångssterilisering och osunda fosterhemsplaceringar. Men dessvärre blir det aldrig riktigt trovärdigt beskrivet.

Intentionen är mycket god och jag hoppas att Annika Alm kommer åter med en mer genomarbetad bok. Hon har ju visat vad hon kan.

Betyg: 2 tomteluvor

På spåret

Numer får jag ju inte åka på inspelningen av TV programmet På Spåret eftersom Björn Hellberg, som bjöd in mig och min kamrat Sven-Åke, har slutat. Björn tillsammans med Ingvar Oldsberg har ju verkligen lyckats skapa Sveriges mest populära TV-program.

Nu har Kristian Luuk och Fredrik Lindström tagit över. Och jag tycker att de gör det bra. De har bevarat den lysande programidén, men ändå lyckats sätta personlig prägel på innehållet. Vi får se många nya tävlande, alla är kanske inte lika duktiga. Det är lätt att få egna favoriter.

Men frågorna har blivit lite svårare, tycker jag. Inte mig emot. Triple & Touch som var husband förut var duktiga, men Augustibandet som är där nu är helt lysande. Dessutom har gästartisterna varit många av mina favoriter.

lördag 16 januari 2010

Veckans låt 42

Eller i själva verket..nästa veckas låt, som jag skrev tidigare.

Efter Elvis långa dominans som Tio i Toppetta blev det dags för en riktig One Hit Wonder. 7 september 1963, och i två veckor fick artisten Heinz trona där med Just Like Eddie. Låten var en hyllning till rocksångaren Eddie Cochran.

Heinz föddes i Tyskland 1942, men blev brittsik medborgare. Han var basist i gruppen Tornados som 1962 fick en världshit med låten Telstar. Hans karriär tog ett abrupt slut 1967 när hans producent stal hans gevär och sköt sig själv efter att först ha tagit livet av sin hyresvärdinna. Han ägnade sig därefter mest åt pantomimteater och dog år 2000. Han gjorde sporadiska framträdanden under sina sista år, det sista framträdandet i rullstol bara två veckor innan sin död. http://www.billyfury.com/heinzlastset.htm Här ett senare revivalframträdande av Heinz: 

Karin Wahlberg: Matthandlare Olssons död - Bokomdöme

Matthandlare Olssons död
Av Karin Wahlberg
Wahlström & Widstrand 2009
Man blir alltid lika glad när man läser böcker av författare som hela tiden utvecklas i sitt skrivande. Jag tyckte redan att Karin Wahlbergs första deckare var mycket lovande. Därefter har varje ny bok överträffat den förra. Detta är nu den sjunde i raden om läkaren Veronika Lundborg och hennes man polisen Claes Claesson. Och det är minst lika intressant att följa dessa både och deras familj som att föröka lösa bokens kriminalgåta, om inte mer.

För det är i personbeskrivningarna och i de för författaren välkända miljöerna som böckernas styrka ligger. Det vore kanske inressant att någon kommande del i denna historia skulle kunna sakna kriminalinslag.

En svensk till synes mycket ordinär man blir mördad på en färja i Turkiet, matthandlaren Olsson. Allt är inte vad det synes vara och Claes Claesson, som under utredningens gång blir tvåbarnsfar, sätts att leda utredningen. Turkiska mattor dyker upp i handlingen både här och där. Självklart finner vi då referenser till Ture Sventons vän Herr Omar med sin flygande matta. Diverse andra sidohandlingar kryddar boken, de flesta i sjukhusmiljö. Så brukar det vara i Karin Wahlbergs böcker.

Men som sagt, familjebeskrivningen är intressantare än kriminalhistorien. Författaren kunde också låtit bli de råaste våldsbeskrivningarna. De leder ingen vart

4 tomteluvor

Veckans låt 41

Den 20 juli 1963 var det dags för Elvis Presley igen. (You're The) Devil In Disguise gick in på förstaplatsen på Tio i Topp och låg kvar i hela åtta veckor, näst längst i historien. Det blev hans fjärde etta av fem på denna lista. Låten hamnade som bäst 3:a på amerikanska Billboard. 

Det har inte varit många...

...inlägg här från mig på senaste tiden. Orsak: en liten time out där jag tillbringar lite tid på landet utan vare sig TV eller dator. Dessutom har inte hälsan varit på topp de senaste veckorna.

Veckans låt som skulle kommit i onsdags kommer idag istället...och nästa veckas låt kommer också idag. 

Men håll utkik, snart vaknar Nisse blogg till liv igen.

onsdag 6 januari 2010

Veckans låt 40

Nu har vi hunnit drygt halvvägs in på 1963 med Veckans låtar, som alltså är ettorna på det svenska programmet Tio i Topp i kronologisk ordning. Det var det mest populära topplisteprogrammet och sändes mellan 1961 och 1973.

Den 13 juli 1963 blev ettan James Gilreath med Little Band Of Gold. Den lyckades bara hålla sig där i en vecka. Han var amerikan och föddes 1936 och dog 2003.  Förutom sångare var han också framgångsrik basketspelare.

måndag 4 januari 2010

Arne Olners: Äggmorden - Bokomdöme

Äggmorden

av Arne Olners

Dollarböckernas förlag (1957)

Även utgiven 1935; Sverker Axe: Tre röda punkter

Jag är oftast ganska förtjust i de Sherlock Holmes kopior som dyker upp i tidig svensk kriminallitteratur. Denna bok är dock ett undantag från den regeln. Det är alldeles för många personer inblandade i den förhållandevis korta historien, och handlingen är allt annat än glasklar.

En rättskemist får besök av en sedan tidigare omkommen advokat. Ligan Tre Gröna Punkter länsar kassaskåp med okända metoder. Människor dör och fingeravtryck planteras ut. Men hjälten Kaj Selver löser fallet på sitt briljanta men ganska trista sätt

Betyg: 1 tomteluva

Stefan Tegenfalk: Vredens tid - Bokomdöme

Vredens tid

av Stefan Tegenfalk:

ALF bokförlag (2009)

Stefan Tegenfalk är debutant och har tänkt sig en trilogi om den tjurige och cyniske kriminalkommissarien Walter Gröhn och den unga begåvade polisen Jonna de Brugge. Gröhn är en ganska klassisk svensk romanpolis. Lite ålderstigen, sjuklig och butter. Dessutom struntar han i de flesta regler. M a o en klassisk romanpolis. Hans partner är mer intressant, den unga nyfikna kvinnliga polisen som tillsammans med sin äldre kollega bildar ett ganska osannolikt par.

Men det fungerar ganska bra, mycket tack vare att Tegenfalk har humor. Ibland kan man skymta en Donald Westlake som inspiratör, i synnerhet i beskrivningarna av bovarna. Historien är både fyndig och spännande.

Ett flertal brott förbryllar polisen. De är brutala och har som gemensam nämnare att förövarna inte kan förklara varför de har begått dessa illdåd. På krångliga, och ofta oreglementsenliga vägar nystar de båda poliserna upp fallet.

Tyvärr faller Tegenfalk i den fälla som alla författare verkar falla i numera i denna genre. Röster från mördaren kan läsas lite här och var i kursiv stil. Jag är ganska trött på det.

Troligtvis kommer Tegenfalks kommande böcker att vara minst lika intressanta som denna, om inte bättre.

BETYG: 3 tomteluvor 

fredag 1 januari 2010

GOTT NYTT ÅR

All läsare av denna blogg önskas 

ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR