Om du vill lämna kommentar på ett inlägg - klicka på kommentar under inlägget. Skriv din kommentar. Markera namn/URL. Skriv ditt namn eller alias.

måndag 31 oktober 2011

Muriels bröllop - Filmomdöme


Muriels bröllop
(Muriel's Wedding), 1994
Regi: P.J. Hogan
Mamma Mia var inte den första filmen där ABBAmusik var en av huvudingredienserna. Man kan tänka sig att Björn & Benny lät sig inspireras av Muriels Bröllop, liksom många andra som har gjort romatiska komedier.

ABBA var ju gigantiskt stora i Australien, så det är bara naturligt att det gjordes en australisk film med deras musik. Filmen ansågs till en början vara en bagatell, men har blivit en kultklassiker.

Den överviktiga Muriel har en önskan i livet. Att bli gift. Det är hennes svar på att hon blir mobbad av sina s k väninnor. Tillsammans med sin enda riktiga vän, Rhonda, bryter hon sig loss från sin familj. Till sist tvingas hon att gifta sig med en sydafrikansk simmare som bara är ute efter ett australiskt pass.

Filmen är inte bara en komedi. Därtill finns det alldeles för många svarta bottnar och bittra inslag. Och det är just det som gör filmen så sevärd. Abbalåtarna - det går naturligtvis inte att värja sig. Jag nynnar med.

Betyg: 3 tomteluvor

söndag 30 oktober 2011

Assar Andersson: Flickan i fönstret - Bokomdöme

Flickan i fönstret
Av Assar Andersson
Rekoförlag 2011
ISBN 9789186999001, Häftad, 319 sidor
Det var länge sedan jag var så ambivalent över vad jag ska tycka om en bok. Flickan i fönstret är inte som andra spänningsromaner. För det första är den skriven ungefär som en TV-serie, med ett otal parallella handlingar och snabba kast mellan scenerierna. Den historia som författaren vill förmedla kommer dessutom att presenteras i flera avsnitt, närmare bestämt tre stycken. Nu kommer de inte en gång i veckan som på TV, men väl så tätt som en gång i månaden är meningen. Oktober, november och december i år. De kommande titlarna heter Återbetalningen och Jakten. Originellt, spännande och framförallt nytänkande.

Det som slår mig först är författarens ordförråd. Det verkar enormt stort. Han använder många ord som jag glömt, och även en del jag aldrig hört. Bra!!! Svenska språket har en del ord som vilat för länge.

Anders och Monica Hademark köper en villa utanför Trelleborg. Runt detta hus och dess grannar och historia kretsar huvudintrigen. Närmaste grannen verkar vara en slem typ och flera mystiska händelser avlöser varandra. Vi får lära känna många personer i boken, kanske alltför många. Att en stor del av dem har mörka hemligheter med våld, bråd död, brottslighet och otrohet i bagaget känns lite overkligt. Kanske har författaren försökt inrymma allt i en enda volym. En mer koncentrerad historia med färre sidohistorier hade jag uppskattat mer.

Det stora antalet parallellhandlingar och bakgrundshistorier blir lite kvävande och en aning rörigt. Det spretar åt många olika håll. Spänningshistorier är lite privilegierade, sammanträffanden är något som är tillåtet att använda. Men författaren har kanske väl många sådana.

Mot slutet av mitt läsande kommer jag på vad jag saknar mest. Lite humor! Och vips där har det smugit sig in några roliga ordvändningar och liknelser. Mer av den varan, tack!!! Och redan från början i boken. En god TV-serie innehåller mycket humor, så varför inte här också?

Betyg: 2 tomteluvor

fredag 28 oktober 2011

Märkliga skivomslag 40

Man blir ju inte direkt förvånad när man får veta att det är samma producenter på denna skiva som på de av The Village People, Ritchie Rome och Jacques Morali. Det är bara tjejerna på bilden som är med i bandet - och de är inte släkt - och heter inte Ritchie.

Källa: DiFonzo: The Worst Album Covers of the World - Boström, Kristenson, af Trampe: Sveriges Sämsta Skivomslag

Magnus Zaar: Den nakne ambassadören - Bokomdöme

Den nakne ambassadören
Av Magnus Zaar
Telegram bokförlag 2011
ISBN 9789186183776, Inbunden, 349sidor
Magnus Zaar debuter med en thriller som till största delen tilldrar sig i Östkongo. Även om det är ett fiktivt land får läsaren lära sig mycket om Afrika, och då speciellt om diplomati och biståndsarbete. Författaren arbetar till vardags med TV-produktion, men han har tillbringat en del tid i Uganda. Det märks att han är påläst om afrikanska förhållanden. Miljö- och personbeskrivningar har i allra högsta grad trovärdighetens stämpel.

Clara Fabre är en svensk diplomat som skickas till Östkongo för att hitta den där försvunne ambassadören. När hon kommer dit hittar hon honom avliden. Det ser ut som självmord, men många omständigheter är mystiska. Hon dras in i ett händelseförlopp där det blir svårt att skilja onda från goda. Vilka kan hon lita på? Själv är hon en riktig Pippi Långstrumpfigur med en mycket egen vilja. Hon klarar det mesta även om det ofta lyser igenom lite bräcklighet. Dessutom åtföljs hon av sin tvååriga dotter Bianca. Det är inte ofta som en av huvudpersonerna är så ung. Originellt.

Det blir både våldsamt och mycket spännande. Kanske är det lite för lätt att lista ut vilka som är de värsta brottslingarna. När författaren beskriver någon i allt för vänliga ordalag, blir jag genast misstänksam. Och jag har oftast rätt. Och tvärtom. De starkt misstänkta blir de bästa bundsförvanterna.

Men det är målande beskrivet. Det är en intressant miljö och det ställs frågor om bistånd som man kan fundera över. Framförallt är det en riktigt bra spänningsroman. Att det finns en kittlande cliffhanger på slutet borgar för en efterlängtad fortsättning.

Betyg: 3 tomteluvor

torsdag 27 oktober 2011

En tecknad Sjöwall/Wahlöö

Maj Sjöwall & Per Wahlöös klassiska Beckdeckare Den skrattande polisen har blivit seriebok - i Frankrike. Roger Setier har omarbetat och Martin Viot har tecknat. De har gjort en omfattande research och bl a kontaktat Spårvägsmuseet för att få ritningar till den gamla Leylanddubbeldäckare där boken börjar med ett mord på polisen Åke Stenström. Det blev inte helt prickfritt - i den franska versionen heter han Äke.

onsdag 26 oktober 2011

Veckans låt 134

23 mars 1968 var det dags för The Beatles igen med deras sjuttonde listetta, av arton. Låten var Lady Madonna, och den låg på Tio i Topps tron i tre veckor varvat med förra veckans låt. Låten är till stor del skriven av Paul McCartney och det är också han som sjunger.

tisdag 25 oktober 2011

Johan Theorin: Sankta Psyko - Bokomdöme

Sankta Psyko
Av Johan Theorin
Wahlström & Widstrand 2011
ISBN 9789146221227, Inbunden, 399 sidor
Johan Theorin har i denna bok lämnat Öland och årstidsserien, där han skrivit om tre årstider tidigare. Men han har fortfarande kvar sin stil med en intrig som innehåller många psykologiska bottnar. I allra högsta grad en psykologisk thriller.

Fyrahundra sidor som är mycket lättlästa främst p g a att här finns ett driv och ett behov av att få veta hur historien kommer att fortlöpa. Trots att tempot är lågt, mycket lågt, så är nervspänningen hela tiden hög. Läsaren hålls i ovetskap vad som väntar runt hörnet. Bra!!

Jan Hauger börjar arbeta på en förskola i en stad i en fiktiv stad som heter Valla på Sveriges västsida. Gläntan är ingen vanlig förskola. Där finns barn vars föräldrar är placerad på närliggande sjukhuset Sankta Patricia, i folkmun Sankta Psyko, ett sjukhus för psykiskt störda våldsbrottslingar. Jan är duktig i sitt arbete, men han har mörka hemligheter från förr. Hemligheter som får honom att försöka forska i vad som döljer sig bakom sjukhusets murar.

Theorin beskriver personer och miljö på ett trovärdigt och spänningsskapande sätt. Men tyvärr har han fallit i fällan och försökt ordna till ett riktigt maffigt actionavslut. Inte nödvändigt! Boken är skriven i presens, en form som ställer stora krav på författaren och det klarar han bra. Det blir lite som om man själv är med i de rysliga vändningarna.

Johan Theorin tillhör vår författarelit inom denne genre. Jag förväntar mig många läsupplevelser från honom de närmaste åren. Inte minst en fjärde årstid.

Betyg: 4 tomteluvor

Kristina Appelqvist: Liv i överflöd - Bokomdöme

Liv i överflöd
Av Kristina Appelqvist
Alfabeta 2011
ISBN 9789150113495, Inbunden, 352 sidor
För er som är favoriserar gamla engelska deckare och för er som sätter stort värde på Maria Langs böcker är Kristina Appelqvist svaret på er längtan. Hon skriver gammeldags kriminalromaner med lagom lite blod och våld. Hon beskriver hellre relationer och spänningar mellan bokens karaktärer. Och det gör hon intressant och underhållande.

Självklart finns det klassiska ingredienser i hennes anrättning. Ett tvillingpar, där en av dem blir mördad öppnar ju naturligtvis upp för många spekulationer. När hon dessutom har förlagt handlingen i högskolemiljö får man ännu fler associationer till engelsk kriminallitteratur och till Maria Lang. Det är något med den miljön som automatiskt skapar mordiska förväntningar. Att där också finns en arvstvist och en maktkamp om en ny tjänst är närmast självklart.

Boken börjar med en möhippa som slutar med att de hittar en mördad tvilling på Östgöta Universitet i Skövde. En stående huvudperson i Appelqvists böcker är rektorn på universitetet Emma Lundgren. Numera har hon gift sig med sin polis Filip Alexandersson. Det underlättar för författaren när hon blandar in Emma i olika mordhistorier.

Denna gång får inte Filip hand om fallet. Han sätts istället att utreda ett gammalt försvinnande. Naturligtvis korsas de båda fallen. Så är det bara i sådana här böcker, och så ska det vara. Vi får därför följa andra poliser lite närmare. Urban som blir utredningsledare och den höggravida Marie. Det är bra att persongalleriet breddas och djupnar.

För det är ju så att Kristina Appelqvist har hittat en lucka i den breda svenska deckarutgivningen. Hon tar oss tillbaka till 50- och 60-talets stil, och det ska hon naturligtvis fortsätta med.

Betyg: 3 tomteluvor

måndag 24 oktober 2011

Grön laser

Vid en landning på Midlanda Flygplats igår träffades piloten och styrman av grön laser från marken. De har fortfarande ögonbesvär.

Vem gör sådant? Vart är världen på väg?

söndag 23 oktober 2011

Intolerance - Filmomdöme

Intolerance
1916
Regi: D. W. Griffith
Lite som ett svar på all kritik Griffith fick för filmen Nationens födelse gjorde han året senare Intolerance. Det var också en kollosalfilm med en enorm budget. Han investerade själv två millioner dollar i filmen, pengar som han inte ens tillnärmelsevis fick tillbaka.

Ingenting sparades. Det var inga problem att använda 3 000 statister i en tagning och att bygga upp enorma scenerier för bara några sekunders filmtid.

Filmen är lång, närmare tre timmar. Den utspelar sig i fyra parallella handlingar i olika tidsåldrar. Jesu liv är ett tema, Bartolomeinatten är ett annat. Men de två huvudspåren är Babylons fall och en historia om en dödsdömd oskyldig man i nutid.

Det är inte lätt att hänga med i svängarna när handlingarna hoppar fram och åter mellan de olika tidsåldrarna. Det verkar inte heller sluta speciellt lycklig i någon av historierna, men till sist lämnas lite hopp i den nutida sagan.

Fokus är mycket på kvinnors situation och omgivningens intolerans i främst kärleksrelationer. Griffiths var sannolikt U.S.A.: s första stora regissör, men han har ändå fått mycket kritik, främst för sina suspekta budskap. Den här filmen har troligen aldrig överträffats i satsning på stora scenerier.

Betyg: 2 tomteluvor

lördag 22 oktober 2011

Annie Hall - Filmomdöme

Annie Hall
1977
Regi: Woody Allen
Annie Hall betraktas som Woody Allens genombrottsfilm. Den var inte alls tänkt att bli som den blev. Filmmaterialet är enormt och tanken var att den skulle innehålla mer än det blev, bl a en kriminalhistoria. Slutprodukten är därför mycket klipparen Ralph Rosenbaums förtjänst. Den bytte också titel från Anhedonia bara dagar innan premiären. Filmen varvar mellan grundhandlingen och händelser i Woody Allens huvud.

Personligen har jag lite svårt för Woody Allens lite speedade och stressade stil, men den här filmen har ett bra djup och många humoristiska höjdpunkter. Den kvinnliga huvudrollen spelas av Diane Keaton, en av mina absoluta favoriter. Allen och Keaton hade tidigare varit ett par. Diane Keaton hette ursprungligen Diane Hall och kallas för Annie. Man kan dra sina egna slutsatser.

Alvy och Annies kärlekshistoria är filmens röda tråd. Men man får många andra iaktagelser om livet i USA. Judisk humor, sex, skillanden mellan New York och Los Angeles mm.

Filmen har kultförklarats och många repliker är odödliga. Att likna storleken av en spindel med en Buick och att beskriva en händelse som la-di-da är inte ovanligt i Amerika. Hela fyra Oscars fick Annie Hall. Bästa film, bästa regi, bästa manus och bästa kvinnliga huvudroll.

Betyg: 3 tomteluvor

fredag 21 oktober 2011

Märkliga skivomslag 39

Jesus kommer - med båt till Riddarholmen. Kanske Götakanalbåt?

Källa: DiFonzo: The Worst Album Covers of the World - Boström, Kristenson, af Trampe: Sveriges Sämsta Skivomslag

Nomineringar till årets deckare

Svenska deckarakademin har nu nominerat kandidaterna till utmärkelsen för 2011 års bästa deckare, svenska respektive utländska. Min favorit Anders de la Motte: [buzz] är tyvärr inte nominerad.

Jag har läst fyra av de fem nominerade till det svenska priset. Lars Kepler är ännu inte utgiven, men recenseras här på bloggen inom kort. Av de fyra är Kristina Ohlsson min favorit, men alla är de mycket välskrivna böcker som rekommenderas. På min födelsedag 19 november kommer vinnarna att tillkännages.

De nominerade är (med länkar till mina omdömen):
Svenska:
Karin Alfredsson: Pojken i hiss 54 (Damm)
http://nissescherman.blogspot.com/2011/09/karin-alfredsson-pojken-i-hiss-54.html
Arne Dahl: Viskleken (Bonniers)
http://nissescherman.blogspot.com/2011/06/arne-dahl-viskleken-bokomdome.html
Lars Kepler: Eldvittnet (Bonniers)
Hans Koppel: Kommer aldrig mer igen (Telegram bokförlag)
http://nissescherman.blogspot.com/2011/02/hans-koppel-kommer-aldrig-mer-igen.html
Kristina Ohlsson: Änglavakter (Piratförlaget)
http://nissescherman.blogspot.com/2011/04/kristina-ohlsson-anglavakter-bokomdome.html

Översatta:
Belinda Bauer: Mörk jord (”Blacklands”, översättning: Ulla Danielsson, Modernista)
Deon Meyer: Tretton timmar (”Thirteen hours”, översättning: Mia Gahne, Weyler förlag)
Denise Mina: Getingsommar (”The end of the wasp season ”, översättning: Boel Unnerstad, Minotaur)
Peter Temple: Sanning (”Thruth”, översättning: Johan Nilsson, Kabusa)
Domingo Villar : Nattens mörka toner: Ett fall för kommissarie Leo Caldas (” Ollos de auga/Ojos de agua”, översättning: Lena E Heyman, Ekholm & Tegebjer)

Åsa Lantz: Vår man i Shanghai - Bokomdöme

Vår man i Shanghai
av Åsa Lantz
Bonniers 2011
ISBN 9789100126407, Inbunden, 604 sidor
Åsa Lantz producerar tegelstenar. Över 600 sidor är hennes nya spänningsroman. Men när man väl börjat läsa känns det inte oöverkomligt. Hon skriver med ett sådant flyt och skapar en sådan spänning att hux flux har man vänt den sista sidan.

Liksom i den förra boken Vart tog den söta lilla flickan vägen? är den homosexuelle regissören Viggo Sjöström en av huvudfigurerna. Men mest kretsar handlingen kring TV-journalisten Isa Montgomery. Hon har fått nys på ett scoop. Hemlösa svenska män reser från Göteborg till Shanghai då och då. Varför?

Den likaledes hemlösa kvinnan som kallas Törnrosa, vars man Henning har försvunnit till Shanghai får ett paket. I paketet ligger Hennings könsorgan. Så börjar boken. En av de mest omtumlande bokinledningar jag har läst.

Regissören Viggo får ett uppdrag av den rike herr Sun att sätta upp en teaterpjäs i Shanghai. Isa och Viggos öden vävs så småningom samman och merparten av bokens handling tilldrar sig i Shanghai. Det blir nagelbitande spännande och som läsare har man inte en susning om vad som väntar bakom nästa hörn. Åsa Lantz har skapat en infernaliskt briljant hopvävd intrig som det var länge sedan jag skådade maken till.

Hon har dessutom skickligt lagt till ett par parallellhandlingar som också så småningom bidrar till den magnifika upplösningen. Hon beskriver samtidigt internationella frågor och mer familjära problem som t ex Isas man. Han har många likheter med Julia Roberts make i filmen Sova med fienden. Då vet ni. Hemsk typ alltså.

Det här är en av årets bästa böcker bland kriminalromanerna.

Betyg: 5 tomteluvor

torsdag 20 oktober 2011

Nationens födelse - Filmomdöme

Nationens födelse
(The Birth of a Nation), 1915
Regi: D. W. Griffith
Det här är en av de mest kontroversiella filmer som någonsin gjorts. Å ena sidan var den nyskapande med alla stora spektakulära scenerier, men samtidigt är den kanske den mest öppet rasistiska film som gjorts.

Den kostade ofattbara 100 000 $ att göra, en ofattbara summa år 1915. D. W.  Griffiths ville göra en film om hur det moderna U.S.A. skapades. Han tog avstamp i tiden före amerikanska inbördeskriget och beskrev sedan kriget, dess konsekvenser och vad som hände därefter.

Filmen är otroligt lång för att vara gjord vid denna tid, över tre timmar. Det hade den inte behövt vara, men eftersom det är stumfilm ges mycket tid till att beskriva olika känslor. De stora scenerierna är filmens behållning. Griffiths var skicklig på att göra slagfältsscener, upplopp och parader, med mycket statister.

Det som får mig och många andra att må illa är de extremt rasistiska inslagen i filmen, och de är många. De färgade slavarna beskrivs mycket stereotypiskt och dessutom är det till sist Ku Klux Klan som är svaret på hotet från södern. De får bli filmens hjältar. Sjukt.

Den historiska framställningen av kriget och mordet på Abraham Lincoln är mycket välgjorda och gör att filmen kan ses som en historiebeskrivning. Om man blundar för de värsta rasistiska grodorna.

Betyg: 2 tomteluvor

onsdag 19 oktober 2011

Veckans låt 133

Gruppen med det krångliga namnet Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich hamnade etta på Tio Topp 16 mars 1968. Där låg de i tre veckor varvade med The Beatles Madonna (nästa veckas låt).

Det var naturligvis bandmedlemmarnas förnamn som bildade gruppens namn. Den här låten, The Legend Of Xanadu var deras överlägset största hit. Bandet bröt upp 1969 men har återförenats för oldies-spelningar.
http://www.davedeedozybeakymickandtich.nl/ 

tisdag 18 oktober 2011

Allt om kärlek - Filmomdöme

Allt om kärlek
(An Affair to Remember), 1957
Regi: Leo McCarey
En romantisk komedi som också är en riktig snyftare. Det låter väl som Hollywood i kubik, och det är det också. Men ändå förvånansvärt välgjort. Självklart lever filmen högt på de två huvudrollerna som spelas av Cary Grant och Deborah Kerr. Båda har begåvats med en naturlig glimt i ögat. Grant kan bli lite träig emellanåt men Deborah Kerr kombinerar skönhet med en fin rolltolkning av en vuxen och ganska smart kvinna.

Playboyen Nickie Ferrante träffar nattklubbssångerskan Terry McKay på ett kryssningsfartyg. De är på väg till var sitt äktenskap där de gifter sig till en större förmögenhet. Men naturligtvis säger det klick och de kommer överens om att träffas om sex månader högst upp i Empire State Building för att se om de fortfarande har kvar sina känslor. Man kan ju undra lite var Sleepless in Seattle har hämtat sin avslutningsscen.

Men det sätts oundvikligen käppar i hjulet och många näsdukar går åt när den ena snyftframkallande scenen efter den andra presenteras. Här finns också en äckligt gullig barnkör som nästan förstör hela filmen. Och varför är nästan alla barnen fräkniga?

Emellanåt är det ganska skojigt, framför allt i samspelet mellan de båda turturduvorna. Så småningom blir det mer romantiskt och till sist ganska tårdrypande.

Betyg: 3 tomteluvor

Jonas Inde: KKM - Bokomdöme

KKM
Av Jonas Inde
Vertigo förlag 2011
ISBN 9789185000937, Pocket, 41 sidor
KKM betyder Känslig Kärleksfull Mördare. Det enda som stämmer i den beskrivningen är mördare. Han är den som själv berättar om sina brott som innefattar inte bara flera mord (bl a på barn) utan även våldtäkt, pedofili och kannibalism. Med andra ord är detta fruktansvärt obehagligt. Jag vet inte vad tanken är bakom denna långnovell. Det känns bara äckligt att läsa. Budskapet går mig förbi.

Jonas Inde är mer känd som skådespelare, komiker och manusförfattare. Han var medlem i Killinggänget och man minns mest hans figurer skönsångaren Loke Martinzon och hårdrockaren Tommy Bohlin. Efter sin medverkan i succéfilmen Fyra nyanser av brunt hoppade han av gänget av personliga skäl. Han har därefter medverkat i flera filmer och TV-serier; t ex Mäklarna.

KKM är så långt ifrån det han gjort tidigare som man kan komma.

Betyg: 2 tomteluvor

söndag 16 oktober 2011

Les Vampires - Filmomdöme

Les Vampires
1915
Regi: Louis Feuillade
Les Vampires är något så märkvärdigt som en filmserie. Serien består av tio delar som hade premiär med lite olika intervaller. Dessutom är de mycket olika långa. Mellan 14 och 54 minuter. Totalt är hela filmen c:a sex och en halv timma lång.

Man skulle kunna tro att den handlar om vampyrer, men icke. Les Vampires är en rånar och mördarliga i Frankrike. De är ledda av en kvinna som kallar sig Irma Vep. (anagram på vampire) Hon har över sig några storvampyrer som en efter en dör och till sist är hon högsta förbrytarhönset.

Hjälten i filmen är journalist och heter Philippe Guérande och har en sidekick som heter Mazamette. Irma Vep spelas av den då nyväckta stjärnan Musidora och hennes skådespelarinsats gör att man nästan hejar på bovarna. Philippe är ganska träig och Mazamette är mest med för att locka fram skratt.

Turerna är många och inte alltid så lätta att följa. Ligan (och även de jagande) använder sig av förklädnader, lönngångar, mystiska gift och bomber. Kort sagt, allt kan hända - och det gör det. Filmen är ju gjord för nästan hundra år sedan men håller ett förskräckligt tempo och är föregångare till mycket som gjorts senare. Att det inte alltid blir rätt får man ha överseende med. Om en kvinna har en frisyr när hon går in i ett rum och en annan när kameran tar henne inne i rummet är det bara charmigt.

Det spills mycket blod och självklart kan de onda inte få klara sig. Men man hoppas in i det sista att Irma Vep ska komma undan. Förgäves.

Betyg: 5 tomteluvor

Camilla Läckberg: Änglamakerskan - Bokomdöme

Änglamakerskan
Av Camilla Läckberg
Forum 2011
ISBN 9789137136653, Inbunden, 360 sidor
Varför ska man ändra på ett vinnande koncept? Det gör i alla fall inte Camilla Läckberg. Och definitivt inte för att tillfredställa alla sura kritiker, mig inberäknad.

Sin vana trogen plockar hon upp någon eller några historiska händelser och spinner en intrig som för läsaren in i vår tid. Och det är just i de historiska avsnitten som författarinnan har sin starka sida. Det verkar som om hon lagt mest kraft i research och text där.

Nu är de historiska händelserna flera. Dels en änglamakerska som i början av 1900-talet tar emot oäkta barn för att sedan mörda dem. Men handlingen kretsar också kring en internatskola på en ö i Bohusläns skärgård och händelserna där i mitten på 1970-talet. Läckberg har här skapat en grund att stå på, en intressant intrig. Men tyvärr tycker jag att hon slarvar bort en bra bok genom att låta nutidens karaktärer uppträda schablonmässigt, platt och osannolikt.

Det är flera saker som stör mig. Tanumspolisen t ex. Det verkar som de inte har så mycket att göra. Alla poliser börjar på heltid utreda ett brott som bara kanske är ett brott, och dessutom sedan länge preskriberat. Sker det bara ett brott i taget i dessa trakter? Huvudpersonerna, polisen Patrik och hans fru Erica, är ganska omöjliga. Mot slutet av boken gullar Patrik med sin fru när hon egentligen borde ha åtalats för att hindra polisarbetet. Även polisen Gösta borde ha fått samma åtal, men istället framställs de som hjältar.

Dessutom verkar det som om var och varannan person i bokens persongalleri har förlorat ett eller flera barn. Hur kan det vara så? Överhuvudtaget bygger Läckberg ofta sina intriger kring barn och familj. Naturligtvis är det en av flera orsaker till hennes framgång. En annan orsak är förmodligen att det är plättlätt att lista ut vem som är den skyldige och hur det mesta hänger ihop. Läsaren får känna sig lite slug.

Läckberg skriver definitivt inte för mig. Men för många andra. Många. Och det ska hon naturligtvis fortsätta med.

Betyg: 2 tomteluvor

fredag 14 oktober 2011

Nessers experiment

Redan när jag läste Håkan Nessers senaste bok Himmel över London kändes det som om han genomförde flera experiment. Med sitt eget skrivande, med romanformen, med mig som läsare. Det var svårt att skilja sanning från dikt. Så här skrev jag i mitt omdöme: http://nissescherman.blogspot.com/2011/08/hakan-nesser-himmel-over-london.html

När jag nu något senare tar bort skyddsomslaget från hans bok får jag till synes i min hand en annan bok. Tanken är begriplig, men man måste läsa boken för att förstå.





 

Märkliga skivomslag 38

Det här albumet måste ha blivit ganska kostsamt att införskaffa. Man kan på konvolutet få information om att för att få bästa ljudkvalitet bör man kakla taket.

Källa: DiFonzo: The Worst Album Covers of the World - Boström, Kristenson, af Trampe: Sveriges Sämsta Skivomslag

Roligt sagt!!!

I mina hemtrakter finns ett fik med egen chokladtillverkning. Märtas chokladfabrik. Urtrevligt ställe. De lottar ut en chokladask bland sina Facebokanhängare varje vecka. Strålande. http://www.martaschoklad.se/

Veckans vinnare heter Anna-Karin Hatt. Det kan väl bara finnas en sådan. På nämnda Faceboksida har någon kommenterat. "Jag trodde hon bara gillade Center!!!" Humor!!!

torsdag 13 oktober 2011

The selling of a serial killer - Filmomdöme

Aileen Wuornos - The Selling of a Serial Killer, 1992
Aileen - Life & Death of a Serial Killer, 2003
Regi: Nick Broomfield
Den brittiske dokumentärfilmaren Nick Broomfield gjorde två filmer om USA: första kvinnliga seriemördare.
Han träffade mördaren själv, Aileen Wuornos, vid flera tillfällen och han intervjuar och rör sig runt hennes närmaste. Aileen Wuornos mördade minst sju män i början på 1990-talet. Hon var prostituerad och offren var hennes kunder.

Filmerna är mycket inträngande och skakande. De skapar många frågetecken utan att någonstans romantisera eller försöka skapa sympati. Men man blir ändå mycket oroad över hur USA:s rättssystem fungerar.

Det är mycket som handlar om dollar. Alla verkar vilja sko sig på mördarens historia. Hennes advokat, hennes väninna, polisen, hennes adoptivmor och kanske hon själv också.

Filmen innehåller många lögnaktiga människor och mycket hyckleri. Ibland glömmer man de hemska brott som Aileen har begått när hon behandlas extremt utstuderat illa.

Broomfields första tanke var att göra en film om hur någon kan begå så hemska brott men övergick så småningom att skildra det falskspel och den girighet som gjorde Aileen till en handelsvara.

Aileen Wuornos avrättades med en giftinjektion 2002.

Betyg: 4 tomteluvor

Stefan Tegenfalk: Den felande länken - Bokomdöme

Den felande länken
Av Stefan Tegenfalk
Massolit 2011
ISBN 9789197881883, Inbunden, 457 sidor
Nu har den tredje delen i Stefan Tegenfalks trilogi om poliserna Walter Gröhn och Jonna de Brugge kommit. En trilogi som hela tiden har vuxit med varje del. Den felande länken är tveklöst den bästa av de tre och den är just det som titeln säger. Den knyter ihop de flesta lösa trådar från tidigare böcker. Även om det går att läsa böckerna separat skulle jag inte rekommendera det. De utger en enhet, och jag tror till och med att jag hört författaren säga att detta är en historia, men alldeles för lång för att ges ut i en volym.

Jag är också tacksam för att den humor som frodades i del ett (Vredens tid), och som jag saknade lite i del två (Nirvanaprojektet), nu har fått blomma ut. Mitt i alla hemskheter fnissar jag åt författarens mycket roliga liknelser och ordval. Det blir definitivt inte mindre spännande om man kan le mellan rysningarna. Tvärtom.

För spännande är det. Tidvis nagelbitande. Tegenfalk är bra på cliffhangers, han är bra på att hålla läsaren på sträckbänken. Visserligen är intrigen skruvad så det förslår, men det är en god thrillers privilegium. Dessutom är hans personporträtt så intressanta att man bara vill veta mer om de udda karaktärer som är bokens centralgestalter. Den gamle Walter Gröhn, med ett hjärta av guld men utan respekt för lagar och regler har en förmåga att se det som andra inte ser. Lika liten respekt har den unga Jonna de Brugge, men hon har inte Walters rutin och låter sig styras av känslor, impuls och intuition. De två sidofigurerna Serge och Jörgen är också lite utanför normen. Serge skiter i det mesta men är en IT-guru vars kunskaper är guld värda, medan journalisten Jörgen misslyckas med det mesta i sin jakt på scoopet. Men de bidrar lika mycket till bokens upplösning som till dess behållning. Ett bra persongalleri är mycket värt för att åstadkomma en bra bok.

Walter Gröhn har semester men fortsätter att söka efter svar på de olösta frågor som finns sedan tidigare. Jonna är bortkopplad efter några fatala misstag, vilket gör att hon har internutredningen över sig. Hon kan naturligtvis inte heller undvika att doppa näsan i blöt. Samtidigt pågår ett spel på hög nivå som oundvikligen kommer att kollidera med Walters och Jonnas sökande efter sanningen.

Stefan Tegenfalk låter oss följa handlingen på många plan och nivåer innan den dramatiska upplösningen. Skickligt!!! http://www.stefantegenfalk.com/

Betyg: 4 tomteluvor

Den stora tågplundringen - Filmomdöme

Den stora tågplundringen
(The Great Train Robbery), 1903
Regi: Edwin S. Porter
Den här filmen kallas världens första westernfilm. En genre som några år senare blev den mest populära på den amerikanska marknaden. Filmerna var inte så långa i början på nittonhundratalet. Den här är tolv minuter och betraktades som en långfilm.

Filmen börjar med att några maskerade banditer sänder ett falskt telegram med avsikt att få tåget att stanna på av dem utvalt ställe. Rånarna övermannar sedan tågpersonalen, de kastar eldaren av tåget. När de muddrar passagerarna försöker en av dessa fly men blir skjuten i ryggen. Rånarna kopplar loss loket och flyr med det. Därefter rider de ut i vildmarken för att dela bytet. Där blir de dock spårade av ett uppbåd och dödade i filmens slutstrid. En inte alltför komplicerad handling som antagligen var mycket spännande när filmen visades.

Den nedskjutne passageraren spelas för övrigt av G.M. Anderson som från 1907 spelade in över hundra filmer som Bronco Billy.

Filmens slutscen blev berömd. En av rånarna siktar och skjuter rakt igenom filmduken, rakt emot åskådaren, vilket ansågs avancerat och nyskapande.

Betyg: 3 tomteluvor

onsdag 12 oktober 2011

Abre los ojos - Filmomdöme

Abre los ojos
(Engelsk titel: Open your eyes) 1997
Regi: Alejandro Amenábar
Filmen finns i en amerikansk version från 2001 med Cameron Diaz och Tom Cruise. Då heter den Vanilla Sky. Men som vanligt är det originalfilmen som är mest sevärd. I det spanska ursprunget spelas huvudrollerna av Eduardo Noriega och Penélope Cruz.

Det är svårt att förstå vad som är dröm och vad som är verklighet i Abre los ojos. Man kastas fram och tillbaka. När man till sist har räknat ut vad som är verklighet blir man omkullkastad igen - det var bara en dröm. Och så transporteras tittaren igenom filmen, med stor osäkerhet om vad man ska tro på.

Den unge och förmögne César dumpar sin senaste tjej och ägnar istället sin tid åt den vackra Sophia - som är flickvän till Césars bästa kamrat. Men när César blir svårt vanställd i en bilolycka börjar världen runt om honom förändras. Han drömmer (eller är det verklighet) och blir så småningom inspärrad på ett mentalsjukhus, anklagad för mord. Han kan inte skilja på verkligheten och sina drömmar, och det är det onekligen svårt att göra. Jag tror ingen i filmpubliken vet hur filmen egentligen slutar. Alla får skapa sig en egen uppfattning.

Betyg: 3 tomteluvor

Resan till månen - Filmomdöme

Resan till månen
(Voyage dans la lune) 1902
Regi: Georges Méliès
Vid denna tid var filmer sällan längre än två minuter. Därför betraktas detta som den första "långfilmen". Hela 14 minuter lång. Det var mycket inom filmen som var "den första..." i slutet av 1800- och i början av 1900-talet.

Resan till månen var kanske den första spelfilmen med ett skrivet manus. Innan dess gjorde man främst korta filmer utan manus som beskrev livet eller en händelse. Att det är den första Science Fictionfilmen är odiskutabelt.

Regissören själv spelar professor Barbenfouillis som tillsammans med sina kollegor gör en resa till månen i en egenkonstruerad raket. Månen framställs som en levande varelse med mänskliga drag och de råkar landa i dess ena öga. (Se bilden) De möts av fientliga invånare och tvingas fly tillbaka till jorden.

Det är lätt att skratta åt de framtidsvisioner man hade vid denna tid, men främst blir man förvånad över den rikliga fantasi som skapat denna film. Den räknas som en av filmhistoriens allra största milstolpar.

Betyg: 3 tomteluvor

Veckans låt 132

17 februari 1968 toppade den engelska gruppen Manfred Mann Tio i Topp med Bob Dylanlåten Mighty Quinn. I fyra veckor låg den kvar på förstaplatsen. Det här var gruppens tredje och sista topplacering.

På deras första hit Do Wah Diddy Diddy hette sångaren Paul Jones. Nu var det Mike D'Abo som hade tagit över. Han hade för övrigt fått jobbet i konkurrens med bl a Rod Stewart.

Gruppen är döpt efter bandledaren och pianisten med samma namn. Gruppen Manfred Mann har fortsatt att spela in musik och turnera, men spelar aldrig sina gamla låtar, förutom just Mighty Quinn.

De två gamla sångarna har ibland turnerat ihop under namnet The Manfreds där de delat på sången och framfört alla de gamla hitsen.

tisdag 11 oktober 2011

12 edsvurna män - Filmomdöme

12 edsvurna män
(12 angry men)
1957, Regi: Sidney Lumet
Denna klassiker utspelar sig i ett enda rum. Juryns rum i överläggning efter en mordrättegång. Endast några scener i domstolen innan juryn samlas och några sekunder efteråt utanför domstolen.

Med tanke på det är det märkligt att detta ändå blir så infernaliskt spännande. Förtjänsten kan tveklöst tillskrivas de tolv jurymedlemmarnas skådespelarinsatser. Trots det blev det ingen Oscar för någon av dem. Filmen var nominerad till bästa film, bästa regi och bästa manus, men fick inget pris.

Henry Fonda spelar mannen som är den enda som har något tvivel på att den anklagade är oskyldig. De övriga elva förväntar sig en snabb förhandling och en fällande dom. När Fonda sår tvivel i deras medvetanden får vi se en provkarta på människors svagheter och styrkor, på deras tillkortakommanden och kvaliteter. Dessutom frodas det i jurysalen en god portion av fördomar, småaktighet, egoism och inte minst rasism. Fonda spelar sin roll dämpat men med stor auktoritet. Lee J. Cobbs bittre figur som är arg på allt och alla sätter också stora intryck.

Det är inte utan att man blir lite skrämd av vad en amerikansk jury kan åstadkomma, allrahelst som det ibland är människors fortsatta levnad de avgör.

Betyg: 5 tomteluvor

måndag 10 oktober 2011

Brokeback Mountain - Filmomdöme

Brokeback Mountain
2005, Regi: Ang Lee
Att bara klassa denna film som en gay-western är oförskämt. Att istället kalla den för ett stort kärleksepos är mer rättvisande. Förvisso kretsar det mesta kring de två moderna cowboysen Ennis (Heath Ledger) och Jacks (Jake Gyllenhaal) kärleksaffär. De tar ett jobb som fårvaktare där de är tvingade till ett ensamt liv, de har bara varandra. Tycke uppstår - kärlek uppstår, och deras förhållande blir livslångt.

Men eftersom det är USA, och de södra staterna måste de alltid träffas i smyg. Var för sig har de fru och barn, men deras förhållanden är inte de lyckligaste. De är egentligen bara lyckliga när de träffas på tu man hand - uppe i Brokeback Mountain.

Manuset var länge ett av de bästa som aldrig blev inspelade, den låg utan att någon ville ta i det i flera år. Till sist blev det i alla fall film av den novell E. Annie Proulx skrev för ganska länge sedan nu. Och det tackar vi filmälskare för. En oerhört vacker film, både när det gäller beskrivningarna av männens relation och även för de makalösa och svindlande naturbilderna.

Filmen fick Oscar för bästa regi, för bästa musik (Gustavo Santaolalla) och för bästa manus (Larry McMurtry & Diana Ossana). Den hade för övrigt fem nomineringar ytterligare.

Man kan inte annat än bli imponerad av Brokeback Mountain, av regissören och av alla de fina skådespelarinsatserna. Titta noga på alla biroller, de verkar vara skrivna för respektive skådespelare. Varje detalj är genomarbetad och trovärdig.

Men det är klart - det är en amerikansk film om livet i och på landet. Det blir mycket macho och mycket amerikanska värderingar. Även om filmtemat är mer eller mindre tabu.

Betyg: 4 tomteluvor

Kjell Herbertsson: Öga för öga - Bokomdöme

Öga för öga
Av Kjell Herbertsson
Norlen & Slottner 2011
ISBN 9789186859138, Häftad, 244 sidor
Kjell Herbertsson har ett förflutet som kriminalkommissarie och har tjänstgjort på många platser runt om i världen. När det gäller polisarbete vet han vad han talar om och det kan man märka i hans debut. Boken hämtar givetvis mycket material från författarens yrkesliv.

Polisen Fredrik Ericson drabbas av det ofattbara. Hela hans familj utplånas i vad som synes vara en terroristattack. Fredrik förvandlas från vanlig polis till den ensamma hämnaren. Till varje pris vill han ha vedergällning för vad som drabbat hans familj.

Detta får till följd att Fredrik förvandlas till en lika obehaglig individ som de han jagar. Han går bokstavligt över lik för att åstadkomma vad han föresatt sig.

Om det finns någon sens moral i boken går den i alla fall mig spårlöst förbi. Som läsare vill man bara stoppa den galne hämnaren. Bokens historia är berättad rakt och okomplicerat. Den hade med all säkerhet vunnit på att kryddas med en eller annan parallellintrig, kanske av mer familjär karaktär.

Den sorg Fredrik drabbas av när hans familj förolyckas har Kjell Herbertsson lyhört och känslofullt fångat upp utan större åthävor. Det är bokens bästa avsnitt. Det sämsta är lätt funnet – den fullständigt usla korrekturläsningen. Det var länge sedan jag såg så många tryck- och stavfel i en bok.

Betyg: 2 tomteluvor

fredag 7 oktober 2011

Märkliga skivomslag 37

Anna Russell - hur tänkte du?

Källa: DiFonzo: The Worst Album Covers of the World - Boström, Kristenson, af Trampe: Sveriges Sämsta Skivomslag

torsdag 6 oktober 2011

Veckans låt 131

Lättviktarpopgruppen The Tremeloes blev 10 februari 1968 etta På Tio i Topp med Suddenly You Love Me. De hade ett otal hits i Sverige, men bara en etta. I början av karriären, när Brian Poole var sångare, gjorde de en del anständiga rocklåtar. Men sedan blev det mest trallvänligt.

Den här låten är i original en italiensk schlager med Riccardo del Turco: Uno Tranquillo. http://www.tremeloes.oldiemusic.de/

tisdag 4 oktober 2011

Sara Johnsson: Förföljd - Bokomdöme

Förföljd
Av Sara Johnsson
Diamant Förlaget 2011
ISBN 9789197908245, Pocket, 241 sidor
Den lilla uppländska byn Bergsjön består bara av fem hus. Men den byn hemsöks värre än grevskapet Midsomer. Nu kommer tredje boken om Roslagsdeckaren Gustaf Klint och han får återigen utreda ett brott med koppling till den lilla byn.

Frida som bor där känner sig förföljd och en dag är hon försvunnen. Hennes man arbetar i Brasilien, men hon har en son och en hemlig älskare som saknar henne. De hittar hennes bil med motorn igång, men helt övergiven.

Det är en intelligent upptakt på en historia som är fyndig och spännande. Dessutom finns där några parallellintriger som berör människorna runt om Frida. De kunde dock ha fått ta lite mer plats. Samspelet mellan grannen Sonja och Fridas son är varmt berättade.

De ledtrådar som författarinnan lägger in för att läsaren ska kunna lösa brottet är också lite väl genomskinliga. Att jag redan vid första kontakten med gärningsmannen började misstänka honom beror nog mest på att jag läst alldeles för många deckare.

Jag skrev om den förra boken att jag saknade en redaktörs övervakande öga, och den kritiken består. Då hade sådana fadäser som tempusbyte från presens till imperfekt mitt i ett kapital ha undvikits. En redaktör kunde också ha sett till att den, som jag sade, spännande intrigen kunde ha förtätats ytterligare. Och ibland blir karaktärernas beteende ganska osannolikt för att i nästa stund återigen fånga mitt intresse.

Sara Johnsson har kvaliteter som tyvärr inte får blomma ut som de kunde.

Betyg: 2 tomteluvor

måndag 3 oktober 2011

Konferensresa

Scherman Media åkte på konferensresa på Finlandsbåt. Vad jag inte visste var att på samma båt färdades ett oräkneligt antal medelålders kvinnor. 1,6 miljoner- och 2,6 miljonerklubben hade inspirationsreseträff. Vart jag än vände mig såg jag blonda huvuden, solbrända ansikten och många kavajer. Uniform? Annars - javisst - ett gott syfte: Hälsa och livskvalitet för alla kvinnor.

Men varför måste de springa omkull mig titt som tätt?

Bok- & Biblioteksmässan

Festligt folkligt fullsatt
Det är inte mycket som förändras på bokmässan i Göteborg från gång till annan. Nya författare, lite ommöblering, fokus på olika länder räcker inte för att man ska känna någon form av förnyelse. Allt går på i samma ullstrumpor och själv har jag skapat mig rutiner som jag följer år efter år. Men varför ändra på ett vinnande koncept. Det finns inte mycket att klaga på, även om man ibland kan svära över ömma fötter och omänsklig trängsel.
Jag gör alltid upp ett schema över vad jag tänker bevista och lyssna på under de fyra dagar mässan varar. Ett schema som jag aldrig håller eftersom hunger, törst, toalettbesök och diverse improvisationer sätter käppar i hjulet. Men i stora drag är jag ändå en vanebesökare, liksom många andra kan jag ana.
Torsdagen går åt till att gå igenom hela mässan och nyfiket nosa reda på vad där finns att erbjuda. Jag börjar alltid med att köpa en bunt kort hos Laila Wikström att använda som tackkort under året och numera inhandlar jag också en minigitarr att pryda skivspelaren med hemma. Några seminarier hinner man alltid med mellan varven.
Under fredagen blir det lite inköp av sådant jag inte hann dagen innan och naturligtvis söker jag också efter okända svenska deckare hos de mindre förlagen, samlare som jag är. Men när klockan slår två släpps allmänheten in och gångar och montrar proppas igen som artärerna på en chipsälskare. Det blir en svettig kamp att ta sig fram. Så då får det bli lite fler seminarier.
Lördagen är Deckarens Dag. Min dag!!! Varje kvart korsförhörs två deckarförfattare av Barbara Kapek, Lilian och Karl G Fredriksson. Nu har antalet svenska krim-författare blivit så stort att det är tvunget att fortsätta på söndagen. Det är lite tråkigt att de flesta deckarseminarier också hålls under samma dag. Visserligen är det ett angenämt bekymmer att välja mellan förhör och föredrag, men helst skulle jag velat ha båda anrättningarna. Och det blir ett evigt kutande. Jag har efterhand blivit ganska bra på att hitta de vägar där trängseln är minst.

Till sist blir det ändå söndag och alla seminarier är gratis. Men trots det är det mycket färre besökare då. Det märks att arrangörerna försöker locka fler till denna dag. Fria seminarier och ganska många populära och publikdragande personer och ämnen. Men söndag är ändå söndag – hemresedag för många, helgen är på upphällning – vad vet jag. Det blir lite mer utrymme på golvet. Många har varit där i fyra dagar och tar det lite lugnare nu. Mosiga och fotömma besökare, monterpersonal och författare. Själv tycker jag att det är ganska skönt att få sitta ner och luta mig tillbaka och bara lyssna under de seminarier som erbjuds.
Att som i Göteborg låta författarna möta sina läsare är en fantastisk idé. Stockholmarna försökte stjäla den för ett antal år sedan. Fy skäms! Låt mässan stanna i Göteborg! För oss som inte bor där blir det lite av en semester med stort nöjesvärde. Många författare sliter hårt i montrar, på scener och seminarier. För att inte tala om kvälls- och nattlivet vilket ibland kan höras i lite hesa och raspiga röster under förmiddagsaktiviteterna.
Det brukar vara runt 100 000 besökare på Bok- & Biblioteksmässan och det säger sig självt att det blir trångt, varmt och svettigt. (Läs: festligt, folkligt, fullsatt) Dessutom upphör jag aldrig att förvånas över vilka dåliga sidor detta lockar fram hos vissa besökare. Att tränga sig fram och före har för många blivit en vana. Att stanna med barnvagn mitt i en korsning är fullkomligt naturligt. Och givetvis rullar man runt på sin stora resväska när man checkat ut från hotellet. Det är inget konstigt med det. En förvaringsbox kostar ju en förmögenhet. Men ändå – på bokmässan vilar inga ledsamheter. Glada miner är legio.
Det är inte bara de snabbaste vägarna och passagerna jag fått rutin på. Även de toaletter som vanligtvis är utan kö har jag spanat in med åren. Men i år revolterade kvinnorna. De sjanghajade flera herrtoaletter. Eftersom kvinnorna är i majoritet på mässan är köerna till dammuggarna sanslösa. Samma majoritet ger dem även rätt att ta till alla knep för att bli av med sina akuta behov. Till och med att kapa en toalett. Men, jag lovar, det är inte lätt att nyttja en pissränna med en lång damkö bakom ryggen.
Vadå? Trots allt kommer jag tillbaka nästa år igen. Med nöje. Jag har redan bokat hotell. Och nästa. Och nästa….
PS. Första året på länge utan temmelkalas. Bagarna ville inte baka längre.

söndag 2 oktober 2011

Cecilia Helle: Glysas öga - Bokomdöme

Glysas öga
Av Cecilia Helle
Alfabeta 2011
ISBN 9789150113686, Inbunden, 400 sidor
Cecilia Helle, som är redaktionschef på Passion for Business, debuterar med Glysas öga, i alla fall marknadsförd som en kriminalroman. Hon skriver om nyhetschefen Sanna och det mesta tilldrar sig i Katrineholm.

Läsaren får följa Sanna på flera plan. Större delen av boken ägnas åt hennes trassliga familjeförhållanden, hon har det allt annat än lätt hemma med sin ganska otrevlige man. Författarinnan lägger också stor vikt vid hennes arbetssituation. Där finns det andra personer som gör sitt bästa för att sabotera för henne. Det är ingen måtta på vad huvudpersonen får stå ut med.

Själv kriminalhistorien är mycket nedtonad, vilket gör det svårt att kalla detta för en deckare. En kvinna i Sannas närhet hittas mördad i naturområdet Glysas Grav. Som nyhetschef får Sanna givetvis mycket med fallet att göra, men där finns även paralleller till hennes egen situation. Dessutom får vi flyktigt stifta bekantskap med en patient på Karsudden som med all önskvärd tydlighet är ute efter Sanna.

Även om alla personteckningar är ganska okomplicerade, ond är ond och god är god, så finns där en angelägenhet och en spänning i berättandet som gör läsaren både uppbragt och nyfiken. Man vill verkligen Sanna allt gott, och man förväntar sig att snart, snart ska allt lösas till det bättre.

Men det kanske det inte gör. Vad vet jag? Boken slutar med ett par rejäla cliffhangers som borgar för en fortsättning.

Betyg: 3 tomteluvor

Crash - Filmomdöme

Crash
2004, Regi: Paul Haggis
Crash vann en Oscar för bästa film 2006. Den var också nominerad till Bästa originalmanus och Bästa filmredigering. Jag har lite svårt att förstå att den fick priset. Det är absolut ingen dålig film, men visst fanns det fler som var bättre.

Till en början blir jag bara irriterad. Man kastas från den ena situationen till nästa i snabba klipp och det är svårt att få till ett sammanhang. Men efterhand klarnar det och jag förstår vad regissören är ute efter. Han visar att det under varje sten, i varje människa bor en liten smula rasism, eller ibland ganska mycket. Dessutom handlar filmen om aggressioner. Förutom att alla karaktärerna är mer eller mindre rasistiska besitter de en ilska som tas ut på andra. Allt i syfte att vinna egna fördelar.

Man får följa några människor under ett dygn i Los Angeles när deras till en början skilda liv leder till en räcka tillfälliga sammanträffanden.

Men eftersom det är en amerikansk film blir sens moralen och slutet därefter. Men det ska jag inte avslöja.

Betyg: 3 tomteluvor

lördag 1 oktober 2011

Vi minns Sven Tumba

Inatt gick en av Sveriges största idrottsmän bort, 80 år gammal. Sven Tumba lämnde aldrig någon oberörd. Han förstod att idrott inte bara var kamp och allvar. Showelementet var för honom lika viktigt, vilket gjorde honom oerhört populär. Han var landslagsman i ishockey och och fotboll. Han var den som populäriserade golfen i Sverige och han har till och med ett svenkt mästerskapstecken i vattenskidor.

Han tog tre klassiska VM-guld i ishockey och nio svenska mästerskap med sitt kära Djurgården, åtta i ishockey och ett i fotboll. Han gjorde osannolika 186 mål på 245 landskamper i Tre Kronor.

Idag kommer han att hyllas på samtliga elitseriearenor med en tyst minut. Jag är stolt över att ha sett Sven Tumba spela ishockey och idag går tankarna till mina minnen av honom och till hans familj.

Här är ett långt inslag från SVT när han blev utsedd till center i Alla Tiders Tre Kronor. Långt - men väl värt att se:

Märkliga skivomslag 36

Dansband kan man alltid lita på. Devisen mycket (eller helst ännu mer) av allt gäller för det mesta. Man blir lycklig!!!

Källa: DiFonzo: The Worst Album Covers of the World - Boström, Kristenson, af Trampe: Sveriges Sämsta Skivomslag

Genberg & Falk hos Deckarvännerna

Deckarvännerna gästade i torsdags av veteranerna Bertil Falk och Kjell E Genberg.

Bertil fick för en vecka sedan ta emot ett pris under bokmässan i Göteborg. Ett specialpris utdelades av Svenska Deckarakademin för ”ett brett och oförtröttligt pionjärarbete, genren till gagn.”

Kjell E Genberg är landets flitigaste författare. Många sätter likhetstecken mellan dålig kvalitet och stor utgivning. Inget kunde vara mer fel. Kjell har publicerat sig i de flesta genrer och nu har Bertil givit ut en novellsamling som visar att Kjell E Genberg både är en mångsidig och en utmärkt författare.



Slarvig som jag är hade jag glömt ladda min kamera efter mässan. Därför får ni, kära läsare, låta er nöjas med novellsamlingens bokomslag samt ett par äldre bilder av de två gentlemännen.


Nya toner i öronen

Efter att ha gått runt i Göteborg med lite musik i öronen då och då var det dags för ett byte i telefonen.

Denna gång tror jag att jag överträffat mig själv i stor spridning och blandning. Svenskt 60-tal (Tages, Pugh), annat 60-tal (Spirit, Scott Walker, Blood Sweat &Tears, Aretha Franklin), country (Vince Gill, Garth Brooks), jazz (Ray Charles, Jimmy Smith, Duke Ellington), musikal (My Fair Lady) och techno (Leftfield). Mm mm mm!!! Puh!!!

Komplett lista finns längre ned på bloggen i vänsterkolumnen.