Rebecka Edgren Aldén: Deadline - Bokomdöme

 

Deadline

Av Rebecka Edgren Aldén

Norstedts 2020

ISBN 9789113100685, Inbunden, 370 sidor

 

Detta är författarens tredje kriminalroman. De ges inte ut inte så tätt. För fem år sedan kom Den åttonde dödssynden (mitt omdöme), och för tre år sedan Och blomstren dö (mitt omdöme). Nu har hon skrivit om ett område hon känner igen. Tidskriftsvärlden. Hon har själv bl. a arbetat på Damernas värld och varit chefredaktör på Mama och Family Living.

Livsstilsmagasinet som det handlar om här heter Suzanna och är den mest kända och vällästa tidskriften inom sitt område. Anna som är huvudperson får ett erbjudande att leda Suzanna tillsammans med Diana Gray. Det blir ett konfliktfyllt och komplicerat arbete. Det Diana gör verkar mest gagna henne själv. Hon är en f d dokusåpastjärna som nu är en av landets mest inflytelserika influencer.

Det är ingen vacker arbetsplats författaren beskriver. Medarbetarna pressas till det yttersta och Anna, som har personalansvaret, sliter med att samtidigt tillfredsställa läsare, ledning, arbetskamrater och inte minst sin egen familj. En man och två barn som ser henne allt mer sällan.

Jag upplever de flesta av redaktionsmedlemmarna som väldigt karikerade. Det beror naturligtvis på att jag inte har en susning om hur det går till på en sådan arbetsplats. De första två tredjedelarna handlar om alla dessa konflikter på Suzanna som verkar olösbara. Det är initierat, trovärdigt och detaljerat beskrivet. Därefter övergår boken till att vara en ren deckare.

Ett lik hittas i källaren på förlagshuset och Anna blir misstänkt. Författaren har konstruerat en riktig pusselgåta med klockslag och passerkort. Det leder så småningom till en upplösning som jag inte såg komma. Konstruktionen är skickligt gjord av Rebecka Edgren Aldén.

Som deckarläsare är det den senare delen jag uppskattar mest. I början av boken vill jag bara skrika till Anna: Skärp dig! Fixa det där! Lätt för mig att säga.

Betyg: 3 tomteluvor  

Foto: Kajsa Göransson

Anna Roos: I mörka vatten - Bokomdöme

 

I mörka vatten

Av Anna Roos

Louise Bäckelin Förlag 2020

ISBN 9789177991328, Inbunden, 256 sidor

 

Den tredje och avslutande delen i serien om Morden vid världens ände håller lika hög litterär kvalitet som de båda tidigare. De som är lite bevandrade i uttryck om Sveriges geografi är naturligtvis på det klara med att det är den lilla sörmländska idyllen Trosa som är arena för böckerna.

Att ha en revisor i huvudrollen i en kriminalroman är smart, överraskande och väldigt fungerande. Författaren slipper att detaljerat beskriva polisarbete och kan istället infoga parallellhistorier som i detta fall är både underhållande och humoristiska.

Vera heter revisorn och hon är en skicklig sådan. Hon har i alla tre böckerna varit i gång med att sälja sitt föräldrahem i Trosa. Under den processen har hon konfronterats med sin uppväxt med å-barnen. De var ett gäng som var väldigt privata. Bland annat skrev de små sanningslappar som de förvarade gömda. När nu dessa ”sanningar” dyker upp i vuxen ålder har innebörden i dem förändrats. De får saker som har fallit i glömska att komma fram och skapa konflikter.

I nutid försvinner en ung pojke. Missing People, polisen och allmänheten söker intensivt. Vera drar paralleller med när hennes egen lillebror försvann när de var unga. Finns det gemensamma nämnare?

Även om kriminalhistorien varken är påtaglig eller märkvärdig blir det spännande. Men också mycket underhållande. Dramatiken i kombination med humorn fungerar mycket bra.

Men nu är trilogin slut. Vad kommer härnäst från Anna Roos. Fler revisorsberättelser? Trosa igen? Eller något helt nytt och annorlunda? Jag hoppas på det senare.

Betyg: 4 tomteluvor  

Foto: Ellinor Koda

Märkliga skivomslag 785

Juletid på gammal engelska kan låta väldigt svenskt. I discotappning?

Källor: DiFonzo: The Worst Album Covers of the World 1 & 2 & Seriously Bad Album Covers - Boström, Kristenson, af Trampe: Sveriges Sämsta Skivomslag - Cover story, Volume One & Two - Album Covers from the Vinyl Junkyard - Herr Dryck: Katastrofala skivomslag

Klas Ekman: De kapabla - Bokomdöme

 

De kapabla

Av Klas Ekman

Bookmark Förlag 2020

ISBN 9789189087439, Inbunden, 366 sidor

 

Jag har sagt det förut, debutanterna är många i år. Här är ytterligare en skicklig sådan. Klas Ekman har skrivit en nervkittlande thriller om hur människor målar in sig i hörn.

Ett par som är ute på vänsterprassel råkar ut för en händelse på vägen hem från det lilla hotellet. Det problem som de ställs inför löser de på ett särdeles dåligt sätt. Ovannämnda hörn har de satt sig i, och de kommer inte därifrån.

De tvingas att ljuga, och varje lögn föder två nya. De tvingas till konsekvenshandlingar. Varje sådan leder till nya misstag. Det tär naturligtvis på deras relation, på deras psyken.

Så småningom börjar deras hemlighet komma upp i dagens ljus vilket då skapar nya konflikter. Deras första misstag har fått oanade konsekvenser.

Författaren bygger skickligt upp någon form av domedagsstämning. Det står klart att det måste gå åt pipsvängen. Men det blir kanske inte riktigt som man har tänkt sig ändå. Bra!

Kanske håller logiken inte riktigt ihop hela vägen. Det finns luckor. Men på det hela är detta en storartad debut. Jag är säker på att vi får läsa mer från Klas Ekmans penna. Det vill i alla händelser jag.

Betyg: 4 tomteluvor  

Foto: Linnéa Jonasson

Jonas Moström: Kameleonten - Bokomdöme

 

Kameleonten

Av Jonas Moström

Norstedts 2020

ISBN 9789113108049, Inbunden, 413 sidor

 

Författaren tillhör de mer rutinerade deckarförfattarna i landet. Bara i den här serien om psykiatrikern Nathalie Svensson och kriminalkommissarien Johan Axberg är det nu sju delar. De jobbar båda i Nationella gärningsmannaprofilgruppen. Puh! Långt ord!

De blir inkallade vid extremt svåra kriminalfall. Och vad kan vara värre än en härjande och gäckande seriemördare. Kan man fortfarande skriva om sådana? Är det inte helt uttjatat? Naturligtvis krävs det något utöver det vanliga för att lyckas med det.

Jonas Moström har hittat en egen infallsvinkel på en sådan förövare. Som titeln på boken antyder kan den här gärningspersonen förvandla sig. En seriemördare som ikläder sig olika yrkesroller och tar anställning som till exempel massör. Det är så boken börjar. En kvinna blir strypt på Sturebadet i Stockholm. Därefter återfinns mördaren som präst, receptionist och många andra yrken.

Det blir inte lätt för polisen att hitta en sådan person. Brottslingen kommer nära polisen utan att de märker det. Intrigen tätnar inför den explosiva finalen.

Författaren är skicklig på att sprida falska ledtrådar. Därför misstänker man som läsare nästan alla som dyker upp i handlingen. Ibland med rätta.

Samtidigt får man följa både Nathalie och Johan i deras relation. Ska de bli ett par eller inte. Här är det inte lika intressant. Författaren lyckas inte på samma sätt som i deckarintrigen hålla spänningen uppe.

Det här nog Jonas Moströms mest intensiva och spännande bok hittills i hans långa karriär. Men ingenting är så bra att det inte kan bli bättre. Eller hur, Jonas?

Betyg: 4 tomteluvor  

Foto: Kajsa Göransson

Veckans Tio i Topplåt 770

The Lee Kings: Why, Why, Why
In på listan 17 september 1966
Låg kvar i 1 vecka, Högsta placering: 6

Årets deckarnomineringar

Svenska Deckarakademin är nu klara med sina nomineringar inför utnämningen av Årets Bästa Kriminalromaner. Vinnarna kommer att tillkännages i Eskilstuna Söndag 22 november i samband med Akademins höstmöte.

Bästa svenska kriminalroman

Tove Alsterdal: Rotvälta, Lind & Co  (mitt omdöme)

E L Dezmin: Mig skall intet fattas, DareMe Publishing (mitt omdöme)

Stina Jackson: Ödesmark, Albert Bonniers Förlag (mitt omdöme)

Kristina Ohlsson: Stormvakt, Forum (boken är inte utgiven ännu)

Christina Wahldén: Nämn inte de döda, Forum (mitt omdöme)

 

Bästa till svenska översatta kriminalroman

Amy Engel: Alltid en dotter (”The Familiar Dark”, övers. Manne Svensson; Albert Bonniers Förlag)

Cara Hunter: Ingen utväg (”No Way Out”, övers. Jan Risheden; Louise Bäckelin Förlag)

Deon Meyer: Villebråd (”Prooi”, övers. Mia Gahne; Weyler)

Denise Mina: Verkliga brott (”Conviction”, övers. Boel Unnerstad; Modernista)

Olivier Norek: Ytspänning (”Surface”, övers. Cecilia Franklin; Sekwa)

 

Bästa debutant

Edvard Fenvik: Blodsband, Lind & Co (mitt omdöme)

Maria Grund: Dödssynden, Modernista (mitt omdöme)

Jens Lönnaeus: Clara, Historiska Media (mitt omdöme)

Peter Mohlin & Peter Nyström: Det sista livet, Norstedts (mitt omdöme)

David Ärlemalm: Lite död runt ögonen, Forum (mitt omdöme)

 

Spårhunden, Bästa barn- och ungdomsdeckare

Kalle Holmqvist: Det går en mördare lös – en historia från 1721, Liber

Elin Hägg: Den stora bankbluffen, Opal

Peter Lindström: Diamantkungen, Rabén & Sjögren

Solveig Olsson-Hultgren: Huset i skogen - Bokomdöme

 

Huset i skogen

Av Solveig Olsson-Hultgren

Lind & Co 2020

ISBN 9789179032937, Inbunden, 357 sidor

 

Jag vet inte hur många debutanter svensk kriminallitteratur har sett i år. Och så många kapabla. Den här författaren har tidigare skrivit barn- och ungdomsböcker, men debuterar nu med en spännande smålandsdeckare.

Riktigt var i Småland vi hamnar är oklart. Huset, orten och landskapet är fiktivt. Men det är småländskt. Och det spelar roll. Miljön och naturen är väl gestaltad och ger en välskriven kuliss.

Polisen Hanna vådaskjuter en person till döds och har svårt att släppa det. Hon mår mycket dåligt och blir därför sjukskriven. En kollega har ärvt en stuga i mörkaste smålandsskogarna.

Dit tar Hanna sin tillflykt. Hon har tänkt vila upp sig genom att leva eremitliv. Men hon får ett par kompisar tämligen omgående. En enörad katt och en äldre man som bor i en närliggande by.

Under sina promenader träffar Hanna på ett ödehus som verkar ha lämnats brådstörtat. Hon får höra att ett ungt stockholmspar med tidigare missbruksproblem har bott där. Men nu har de försvunnit spårlöst.

Kanske är det sysslolösheten som gör att Hanna börjar forska i försvinnandet och finner några konstiga omständigheter. Hon till och med utsätter sig för fara under sitt luskande.

Utan någon större form av action skapar författaren ändå en krypande spänning och dramatik. Skildringen av Hanna och hennes besvär är inkännande.

Att vara debutant är inte lätt. Att avsluta böcker är ännu svårare. De sista kapitlen lever tyvärr inte upp till vad författaren har lovat i nästan hela boken.

Det är givetvis läsvärt ändå. Mina invändningar är mer som marginalanteckningar. Det finns också en öppning för en fortsättning av denna berättelse. Den är jag nyfiken på.

Betyg: 3 tomteluvor   

Foto: Privat

Veckans Tio i Topplåt 769

The Chiffons: He's So Fine
In på listan 22 juni 1963
Låg kvar i 1 vecka, Högsta placering: 10

Björn Rietz: En perfekt affär - Bokomdöme

 

En perfekt affär

Av Björn Rietz

Kaunitz-Olsson 2020

ISBN 9789189015210, Inbunden, 499 sidor

 

Skaran av välskrivande debutanter bara växer. Björn Rietz har skrivit en finans- och samhällsthriller där de inblandade personerna inledningsvis egentligen bara begår moraliska brott.

Boken är lång, kanske för lång, och det tar en stund för den som vill ha kriminalhistorier innan de verkliga brotten begås. Och då blir det full fart framåt. Boken kunde som sagt ha kortats betydligt. Författarens detaljrikedom blir ibland rent störande. Jag hade inte skämts för att stryka minst 150 sidor.

Ruben och Gustaf är arbetskamrater. Deras företag är på väg att göra ett gigantiskt uppköp i Australien där ett anrikt och stort sjukhus ingår. Deras avsikt är att sedan lägga ner sjukhuset eftersom marken som det ligger på är så värdefull. Affären är i storleksklassen två miljarder kronor.

Moraliskt förkastligt naturligtvis, men inte brottsligt. De två kumpanerna ämnar åka Australien för att slutföra affären. Men Gustaf blir av olika skäl kvar i Sverige, och Ruben tvingas dessutom ta med sin son på resan.

Under ett restaurangbesök får Ruben en massiv hjärtinfarkt och vårdas framgångsrikt på det sjukhus som de har tänkt att lägga ner. Han kommer då på andra tankar vilket inte ses med blida ögon på hemmaplan. Gustaf reser dit för att rädda avtalet.

Konflikten mellan de två gamla vänner blir dramatisk och spännande. Gustaf lägger inga fingrar emellan. Hur långt kan han gå för att rädda sina och företagets miljoner?

Jag hoppas att Björn Rietz får blodad tand av den här boken. Han använder sig av ämnen som inte är så vanliga i svenska kriminalromaner. Det gör han initierat och mycket läsvärt. Jag läser gärna fler alster av honom, men då kanske lite tätare skrivna. 

Betyg: 3 tomteluvor  

Foto: Mattias Edwall

Lars Kepler: Spegelmannen - Bokomdöme

 

Spegelmannen

Av Lars Kepler

Albert Bonniers Förlag 2020

ISBN 9789100164218, Inbunden, 524 sidor

 

Det har hunnit bli åtta böcker nu om polisen Joona Linna. I den första, Hypnotisören, förekom Erik Maria Bark. Han var just hypnotisör. Nu är han tillbaka och spelar en viktig roll för att klara upp de vedervärdiga brott som förekommer här.

Lars Kepler är mästare på att med ganska små medel skapa spänning. De bygger alltid komplicerade intriger som läsaren omöjligen kan lista ut under läsandet. Språket är passande och underhållande för thrillern. Det är ju främst det som en sådan här bok ska vara; underhållning.

Det här är samtidigt den blodigaste och mest våldsamma bok jag någonsin har läst. Jag frågar mig; till vilken nytta? Blir boken mer spännande då? Underhållande? Svaren blir säkert olika beroende på vem man ställer frågan till. Mitt svar är nej. Det är inte så att jag blir äcklad, snarare likgiltig. Det stör mig. Jag borde bli mer berörd av det hemska som jag läser än jag blir.

Unga kvinnor försvinner och hamnar i fångenskap eller slaktas. Joona Linna tvingas att konstatera att han är ännu en seriemördare på spåren. Hur många får det plats med i vårt lilla land? En psykiskt sjuk man har blivit vittne till ett av morden, men minns inget av händelsen. Då anlitar Linna hypnotisören igen.

Även under hypnos är det svårt att få klarhet i vad som har hänt och vem som är gärningsperson. När dimmorna så småningom skingras under våldsamma händelser visar det sig att författarna har lyckats lura läsarna ordentligt. I alla fall tror jag att det uppfattas så. Det är naturligtvis skickligt, men föga trovärdigt.

Jag erkänner gärna, jag har svårt för det som i mitt tycke är omotiverat våld. Och det är det gott om här. Men jag erkänner också att jag fängslades av intrigen och uppfattade denna bok som rejält spännande.

Betyg: 3 tomteluvor  

Foto: Ewa Marie Rundquist

Märkliga skivomslag 784

Bakom haschdimman skymtar Londons Flower Power gäng.

Källor: DiFonzo: The Worst Album Covers of the World 1 & 2 & Seriously Bad Album Covers - Boström, Kristenson, af Trampe: Sveriges Sämsta Skivomslag - Cover story, Volume One & Two - Album Covers from the Vinyl Junkyard - Herr Dryck: Katastrofala skivomslag

Jenny Rogneby: Leona; Öga för öga - Bokomdöme

 

Leona; Öga för öga

Av Jenny Rogneby

Wahlström & Widstrand 2020

ISBN 9789146236627, Inbunden, 382 sidor

 

Böckerna om Leona fortsätter med en femte del som till viss del är annorlunda än de tidigare. Hon är fortfarande en skicklig polis med dubbel agenda. Hennes mål är fortsatt att på olaglig väg tillskansa sig så mycket pengar som möjligt. Det har väl gått sisådär med det under seriens gång. Men böckerna har utvecklats positivt.

Det som skiljer den här boken från de andra fyra är att fokus nu läggs på hur Leona blev som hon blev. Läsaren får veta mer om hennes familj och hennes uppväxt. Och det är ingen rolig läsning.

Det betyder också att den här boken inte har någon större central kriminalgåta som får dominera. Fokus ligger mer på det som har hänt tidigare. Om man läser den här boken fristående blir det därför ett problem, eftersom det är så mycket av vad som hänt som inte förklaras tillräckligt.

Leona har tidigare uppvisat en stor brist på empati. Nu spricker hennes fasad och den ena känslan avlöser den andra. Det känns lite märkligt och det blir lite rörigt emellanåt. Inte minst när Jenny Rogneby blandar in en komponent som jag har svårt för att acceptera i kriminalromaner. Spoilerskäl gör att jag inte kan nämna vad.

De polisutredningar som är aktuella är en misshandlad taxichaufför och en försvunnen man, Leonas pappa. Men även dessa fall får koppling till Leonas uppväxt. Darknet har blivit allt vanligare att skriva om. Även den här författaren har snappat upp det, och återigen, det blir en koppling till Leona som person.

Det blir inte så trovärdigt när alla händelser på något sätt cirklar kring en person. Jenny Rogneby hade ändå vuxit in i skrivarkostymen och skrivit några riktigt spännande böcker innan denna. Jag hoppas att hon kommer upp på banan igen och visar det hon kan.

Betyg: 2 tomteluvor  

Foto: Mikael Eriksson

Veckans Tio i Topplåt 768

Paul Jones: Sons And Lovers

In på listan 9 december 1967
Låg kvar i 4 veckor, Högsta placering: 7

Veckans Tio i Topplåt 767

Redbone: The Witch Queen Of New Orleans
In på listan 20 november 1971
Låg kvar i 7 veckor, Högsta placering: 3

Tove Alsterdal: Rotvälta - Bokomdöme

 

Rotvälta

Av Tove Alsterdal

Lind & Co 2020

ISBN 9789179033361, Inbunden, 399 sidor

 

Det känns som om det finns mängder av böcker med Tove Alsterdal som författare. Men så är det ju inte. Hon har skrivit blott fem storartade och prisbelönta spänningsromaner tidigare. Hennes kännetecken har varit noggrann research, vilket har gjort att det har dröjt två år mellan böckerna.

Dessutom har det alltid varit solitärer, inga böcker i serier med samma stående huvudpersoner. Författaren har undvikit att skriva om poliser och alltid kombinerat sina intriger med internationella händelser.

Därför blir man väldigt överraskad när Tove Alsterdal nu startar en serie med böcker med återkommande karaktärer. De ska komma ut varje år och vara förankrade i svensk mylla, Ådalen närmare bestämt. Dessutom är det en polis i den centrala rollen som mycket kretsar kring.

Varför gör författaren då på detta viset? För att hon kan, gissar jag. Och för att visa att hon kan. Och för att överraska och slippa bli fast i ett sätt att skriva.

Och visst kan hon. Även om det handlar om en annan berättarteknik så är det centrala för en bra bok inget man ändrar på. Djupa fina gestaltningar av människor som man kan känna igen sig i. Miljöbeskrivningar som gör att läsaren är med på sagans resa.

Polisen Eira Sjödin har återvänt till Kramfors för att ta hand om sin dementa mamma. Hon kastas in i ett nygammalt fall. Olof som fjorton år tidigare har erkänt mordet på en tonårsflicka kommer tillbaka efter många år till sitt föräldrahem. Han finner sin far död, mördad. Med sin mörka historia håller bygden för troligt att han åter är gärningsman.

Eira och hennes kollegor utreder mordet på mannen och tvingas också att titta på det gamla flickmordet. Det visar sig att det finns många bottnar i fallen och att alla grannar kanske inte har så rent mjöl i påsen själva.

Tove Alsterdal har skrivit en mycket spännande polisroman. Hon har begripit att lägga ut dimridåer och ledtrådar. Allt för att på krokiga vägar så småningom komma fram till sanningen. Men visst faller också en sådan här skicklig författare i några genrefällor. T ex får slumpen spela en alltför stor roll i utredningen.

Det bästa med den här fantastiska romanen är att det nu bara dröjer bara ett år innan nästa Tove Alsterdalbok ligger på bokhandelsdiskarna. Slukhål tror jag att den ska heta.

Betyg: 5 tomteluvor  

Foto: Annika Marklund

Anna Kuru: Den första frosten - Bokomdöme

 

Den första frosten

Av Anna Kuru

Modernista 2020

ISBN 9789178935222, Inbunden, 245 sidor

 

Anna Kuru debuterar med den första delen i en serie som hon har kallat Kirunatrilogin. Det här är en psykologisk spänningsroman av bästa märke. Författaren känns redan rutinerad och nybörjarmisstagen är få.

Det är ingen bok med ett stort persongalleri. Förutom en del bikaraktärer handlar det om tre människor. Gestaltningen av dessa är djup och genuin. De möts på olika sätt i de norrländska fjällen och bär alla på hemligheter som sakta avslöjas.

Allis har varit med om en arbetsplatsolycka där en kollega har omkommit. Hon tar ledigt och hyr en stuga i ödemarken. Där vill hon finna sig själv och få ordning på sitt liv.

Närmaste granne är Jonas. Han är i sin stuga av nästan samma skäl. Han slickar såren efter ett sprucket förhållande.

Finländske Raumo från Helsingfors säger upp sig abrupt och lämnar allt för att fjällvandra. Den första person han stöter på ute i vildmarken är Allis.

Som läsare förstår man att något otäckt ska hända. Anna Kuru bygger upp en krypande stämning med små medel. Utan att hon berättar något specifikt känner man på sig att det här inte kan sluta bra.

Och det gör det inte heller. De tre personernas liv vävs ihop fram till en dramatisk upplösning. Det är kanske mest där som det märks att Anna Kuru är debutant. Trovärdigheten sviktar något.

Men vilken debut! Att med så små medel skapa en så infernalisk stämning är en stor prestation.

Betyg: 4 tomteluvor  

Foto: Sanna Lidström