tisdag 29 september 2009

Henning Mankell: Den orolige mannen – Bokomdöme


Den orolige mannen
av Henning Mankell
Leopard 2009
Kurt Wallander har nu levat i romanvärlden sedan 1991 då Henning Mankells första polisroman Mördare utan ansikte kom ut. Och det är sagt att detta ska bli den sista. Efter att ha läst den är det också ganska otroligt att han kommer att återkomma.
Mankell gör på flera sätt upp med Wallanders förflutna. Han har ett flertal återkopplingar till tidigare böcker. Personer som spelat stor roll för Kurt Wallander återkommer och vi får på ett eller annat sätt facit på flera tidigare outrätade frågetecken. Till och med hans gamla kärlek Baiba får vi återse.
Det känns som om Henning Mankell har ovanligt lätt för att skriva. Därom vittnar hans enorma produktion av romaner, ungdomslitteratur och teaterpjäser. Men det blir aldrig slarvigt, aldrig något hastverk. Språket är fortfarande lika fängslande, berättelserna har samma driv och man blir oundvikligen nyfiken på hur historierna ska sluta.
Men Kurt Wallander är nu 60 år och han har blivit ganska less på det mesta. Glädjeämnena är få, och de som finns rycks ifrån honom. Det enda ljus som återstår är barnbarnet Klara. Men hans polisiära skicklighet, hans intuition och hans envishet är likadan som tidigare.
En pensionerad marinofficer försvinner i Liljansskogen. Wallander blir involverad eftersom officeren är farfar till lilla Klara. När sedan hans hustru försvinner lika gåtfullt rullas en fantastisk spionhistoria upp och Wallanders skarpsinnighet ställs på svåra prov.
Förmodligen kommer Wallander, liksom Martin Beck, att leva kvar som figur länge i filmens form. Men det är här med Henning Mankells skrivna ord som man åtnjuter honom bäst.
BETYG: 4 tomteluvor

Inga kommentarer:

Veckans Tio i Topplåt 1127

Freddy Weller: Games People Play In på listan 16 augusti 1969 Låg kvar i 1 vecka, Högsta placering: 8