Av Anna Jansson
Norstedts 2013
ISBN 9789113047331, Inbunden, 287 sidor
När Anna Jansson nu kommer med sin fjortonde!!! bok om kriminalinspektör Maria Wern kan jag konstatera att det är den bästa på flera år. Då tänker jag främst på att den humor som alltid har kännetecknat författarens romaner nu är tillbaka i precis lagom dos. Den har jag saknat i några år nu. Med lagom dos menar jag naturligtvis att hon verkligen kan skriva med glimten i ögat utan att det för den skull blir farsartat eller löjligt.
Anna Jansson är också en mästare att använda barn i sina intriger. Hon behandlar dem med respekt och förståelse. De blir huvudpersoner och inte bara statister. Som hos så många av våra kvinnliga deckarförfattare är relationsproblematik en naturlig del av kriminalhistorien i hennes böcker. Oftast beskrivs då barnen som problem eller som orsak till konflikter. Hos Anna Jansson får de vara människor.
Flera villor brinner i Visby. Elvaårige Leo bor ensam med sin pappa som nattarbetar. Leo blir misstänkt för att ha anlagt bränderna. Naturligtvis finns det antal mord också, det skulle inte vara en Maria Werndeckare annars. Hon söker svaren hos en grupp barndomskamrater som hållit ihop sedan skolan. I gruppen ingår också hennes nya förälskelse, brandmannen Björn. Upplagt för problem!
Anna Janssons mix av kriminaldrama, relationshistoria och en gnutta humor tilltalar mig. Tillfälligheter och slumpmässiga sammanträffanden är det gott om här, men det får det vara i deckare av den här sorten. Att avsluta en bra deckare är svårt och det har aldrig varit författarens styrka. Det blir ofta väl dramatiskt och lite förutsägbart. Maria Wern ligger alltid lite illa till och så löser det sig ändå på något sätt. Inte för att jag har något emot Maria Wern, men kanske skulle det vara intressant att lyfta fram någon annan av Gotlandspoliserna som huvudperson någon gång och låta Maria vara med, men på ett hörn. Hon kan väl ta barnledigt, eller något!
Det är också trevligt att läsa en deckare som inte är tegelstensliknande. Som det var förr, under 300 sidor. Och det är bra sidor, skrivna med ett flyt som är lättläst men ändå med ett djup som skapar eftertanke.
Betyg: 4 tomteluvor
Foto: Leif Hansen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar