Av Roslund & Hellström
Piratförlaget 2012
ISBN 97891, Inbunden, 686 sidor
Det är få som kan fylla nästan 700 sidor med ord som känns meningsfulla. Men Anders Roslund och Börge Hellström kan. Även om boken antagligen inte hade lidit av att kortas ner lite. De tar som alltid upp angelägna och brännande ämnen. Två soldater handlar om ungdomsbrottslighet och gängkriminalitet i en Stockholmsförort.
Två tonårsbröder har utvecklats till att bli mer och mer kriminella. Deras till synes enda mål är att med vilka medel som helst bli så berömda som möjligt, att hamna överst på listan över farliga brottslingar. Om det därför slutar med en cell i fängelset, vem bryr sig, de var ändå överst på listan.
Författarnas gamle och extremt ensamme polis Ewert Grens är tillbaka. Han blir chef över en polisgrupp som ska försöka få tag på en av bröderna och hans kumpaner, när de på ett våldsamt sätt rymmer från ett fängelse. Grens uppfyller många av de klichéer som svenska litterära deckare bär på, men han känns ändå märkligt levande.
Läsaren får omväxlande följa ungdomsgänget under deras liv i den fiktiva stockholmsförorten Råby, som ligger mellan Hallunda och Norsborg, och polisens jakt på dem. Brottslighet, kallblodigheten och bristen på empati är så påtaglig i gänget att det är mycket svårt att förstå. Författarna försöker förklara det ofattbara, men lämnar inga lösningar. Hela handlingen är egentligen en lång våldsam mördarjakt sedd ur olika perspektiv.
Det blir som alltid i Roslund & Hellströms böcker nervkittlande spännande, annars hade man inte stått ut med så många sidor. De säger att de i främsta hand är ute efter att underhålla, men nog får man sig en god portion samhällsproblematik också. Viktiga frågor som ställs, som i alla fall jag gick och grubblade på länge.
Foto: Peter Knutson
2 kommentarer:
Jag tycker att Roslund & Hellströms böcker framkallar fler frågor än svar. Ofta går jag och funderar lång tid efteråt. Just nu läser jag Tre sekunder och den historien ger mig verkligen rysningar, när jag funderar på vad det är jag egentligen läser.
Först förstod jag inte handlingen, sen började den etsa sig fast i mina öron, mycket utdragen storry, men när jag kommit till slutet, tänker jag fan vilken bra bok, igen. Den skakar om mina värderingar om livet, förorterna, de människor jag mött inom socialtjänsten. Hur kan jag hjälpa en annan medmännsika som behöver prata? Därför hjälper jag till på Mansjouren Stockholm, vi lyssnar och ställer frågor om vi inte förstår, inget annat, inga anteckningar eller dokumentation.
Skicka en kommentar