En skön pension

Marie-Ann har tjatat om den kommande pensionen nu i typ 10 år. Vi kommer att sakna det tjatet för nu har det hänt. Idag var sista arbetsdagen. Vemodigt och sorgligt men ändå ett glatt avsked. Inte utan att man börjar längta dit själv. Dags att börja tjata med andra ord.

Alla barn blir större

Lilla Leah är ny dryga 3 månader och hon blir bara gulligare. Hur ska detta sluta. En blivande Miss Norway, eller?

Snart framme i Köpenhamn

Jag har nu sett ljuset i tunneln. Våran stegräknartävling är till för att vi ska bli friska och engagerade!

Annars är jag inne i mörkret i tunneln. Har nämligen upptäckt att vi startade i Malmö (hur vi nu tog oss dit!) och ska traska ända till Paris = 1.350 km. Eftersom jag på två dagar har gått 32.014 steg = 27 km så har jag väl tagit mig över Öresundsbron och är nere i tunneln mot Köpenhamn. Får man gå där? 15 km kvar innan jag når Rådhusplatsen.

Annars är det så att jag går lika mycket/lite som vanligt. Så här års vill man ju promenera - och inget körkort som sagt.

Vad är det frågan om?

Jag skrev igår om tystnaden i akupunkturkön. I dag när jag kom dit var där värsta tjattret. Har dom läst min blogg, eller?

Men, men, det visade sig att det var en polsk kvinna som fått igång samtalet. Det förklarade allt.

Säsongsavslutning

Igår hade vi säsongsavslutning i Deckarvännerna. Trevligt sällskap, god mat (rökt lammfiol) och underskön miljö på Lilla Hornsberg. Kvällens hedersgäst var Harriet Jakobsson Öhrn som berättade om polisens förhörsteknik på ett underhållande och spännande sätt. Det var många som hade frågor till Harriet så ämnet intresserade med all tydlighet församlingen.

Hustrun vann en bok i lotteriet som vi lyckades byta mot Harriets avhandling. Lyllo oss.

Den trevliga och underhållande Harriet Jakobsson Öhrn

Mina första steg

Och nu är stegräkningstävlingen igång. Kan man verkligen tävla mot varandra i sådant. Man kan väl egentligen bara tävla mot sig själv.

Första dagens resultat 12.257 steg = c:a 10 km.

Kineser & svenskar

Jag gick tidigare på akupunktur kl. 10.00 på förmiddagarna. När man kom dit hälsade alla patienter så glatt i väntrummet.

Nu har jag börjat med en ny tid, vid öppningsdags kl. 08.00. När jag kommer dit sisådär 07.50 är det kö utanför ytterdörren, och absolut ingen hälsar, eller ens rör en min.

Är det så att vi blir kineser när vi stiger över tröskeln, och förblir svenskar så länge vi trampar Moder Sveas jord?