Louise Björnlund: Marionetten - Bokomdöme

Marionetten

Av Louise Björnlund

Björnlundsförlag 2018

ISBN 9789197984560, Pocket, 315 sidor

Författaren har en produktion av barnböcker bakom sig. Nu debuterar hon i deckargenren med en Dalarödeckare. Det är sympatiskt med fler och fler mindre orter som får sina fiktiva brott nedskrivna och lästa. En så populär genre som denna verkar för tillfället inmuta fler och fler platser i Sverige.

Ett antal mord sker i skärgården. Offren är vidrigt skändade och brotten förbryllar polisen. Dessutom hittar man kopplingar till ett gammalt fall i England där den mördade har misshandlats på ett liknande sätt. Huvudperson i Louise Björnlunds bok är skärgårdsguiden Kina Bergsmed. Hon har förvisso stor lokalkännedom, men får trots allt ett stort inflytande på utredningen. Poliserna Ewald och Ulrika är inte helt överens om det lämpliga i detta.

När man skriver om en liten ort måste den få ta plats i historien. Så är det inte här. Jag väntade mig en målande beskrivning av Dalarö, men blev besviken. Detta kunde ha tilldragit sig precis var som helst. Lokalfärgen är viktig för att boken ska accepters fullt ut av de som bor där det tilldrager sig.

Jag har också invändningar mot persongalleriet. De fäster inte riktigt hos mig. Jag hade önskat mig lite djupare gestaltningar eftersom boken är mer karaktärs- än händelsedriven.

Däremot har Louise Björnlund lyckats med att lägga ut ett antal spår som i alla fall lurade mig totalt. När jag var på det klara med vem som var gärningsmannen blev jag blåst på konfekten. Skickligt!

Betyg: 2 tomteluvor  

Anna Roos: Pakt - Bokomdöme

Pakt

Av Anna Roos

Modernista 2018

ISBN 9789177812104, Inbunden, 247 sidor

Anna Roos följer upp romanen Spel med ännu en fyrbokstavig titel. Inte bara titeln är kort, boken har ett utomordentligt behändigt format runt 250 sidor. Eftersom berättelsen är så tät behövs inte mer, Bra!

Efter en förhållandevis trög start blir man mer och mer indragen i berättelsen och än mer i karaktärerna. Dessa är inte så många. Ett antal ungdomar har startat en blogg, Stjärnorna på slottet, där de skriver förhållandevis kontroversiella inlägg. De slutar skriva när en av dem, Beatrice Solstjärna, försvinner spårlöst. Hon och hennes bror bor just på ett slott, de andra tre är placerade lägre ner i en tydlig klasshierarki. Tio år senare dyker det upp ett inlägg på bloggen, från Beatrice.

Tidsmässigt pendlar berättelsen mellan nutid och den tio år gamla händelsen. De fyra börjar nysta i vad som har hänt och efterforskar också vem som har skrivit inlägget. Sakta rullas det gamla mysteriet upp. Trots att de kommer från mycket olika bakgrunder där de i grunden inte har mycket gemensamt, är de ändå ett förhållandevis tätt sammansvetsat gäng. De bär på många hemligheter och de är snara till elakheter och att konspirera inom gruppen. Ett rätt hemskt gäng egentligen.

Detta gör att bokens behållning är de fem personernas samspel och kontroverser. De är väl gestaltade, men frågetecknen är många. Sakta rullas bevekelsegrunder och händelseförlopp upp. Anna Roos fångar skickligt karaktärernas olika särdrag, men själva kriminalhistorien, om det finns en sådan, är ganska svag.

Boken fångar mig starkt ändå, med sin psykologiska thrillerkänsla.

Betyg: 4 tomteluvor 

Foto: Ellinor Koda
 

Märkliga skivomslag 661

Vad kan nu detta skivomslag illustrera? Upp med handen! Någon?

Källor: DiFonzo: The Worst Album Covers of the World 1 & 2 & Seriously Bad Album Covers - Boström, Kristenson, af Trampe: Sveriges Sämsta Skivomslag - Cover story, Volume One & Two - Album Covers from the Vinyl Junkyard - Herr Dryck: Katastrofala skivomslag

Veckans Tio i Topplåt 516

Ola & The Janglers: She's Not There
In på listan 27 mars 1965
Låg kvar i 1 vecka, Högsta placering: 10

Veckans Tio i Topplåt 515

The Knickerbockers: Lies
In på listan 19 februari 1966
Låg kvar i 1 vecka, Högsta placering: 10

Märkliga skivomslag 660

Herr Dryck är en magisk sakletare. Det här är ett av de bästa skivomslag han har hittat. Han säger så här:

"Carlos är en luden, bredmagad fransman som här sitter och myser i badet. Det är inte här man vill hitta honom, en mer påklädd variant hade varit mer skonsam för hjärnans syncentrum. Detta insåg dessvärre inte personerna som var ansvariga för att ordna en omslagsbild till Carlos skiva.

De valde att plåta honom i ett nedsläckt rum med en skitstark blixt, som slog ner i Carlos ansikte som ett kilo mjöl. Han ser ut som en berusad clown som klätt av sig naken, en kritvit halvblundande drinkare med helt annan hudfärg nedanför skägget. Notera även glasets säregna rehab-fattning.

Budgetbadskummet började tunnas ut till ett oroväckande glest skikt under fotograferingen, och allt för mycket av Carlos tillgångar riskerade att hamna på bild. Då var det någon i teamet som fick en snilleblixt av det slag som bara kan komma av långt gånget buljongmissbruk eller en hel flaska ägglikör före frukost.

- Håll delfinen framför dasen! ropade denne briljante person, och genast tog Carlos skiva klivet från medelmåttigt omslag in i den eviga skamvrå som är Herr Drycks skräckkabinett."

Källor: DiFonzo: The Worst Album Covers of the World 1 & 2 & Seriously Bad Album Covers - Boström, Kristenson, af Trampe: Sveriges Sämsta Skivomslag - Cover story, Volume One & Two - Album Covers from the Vinyl Junkyard - Herr Dryck: Katastrofala skivomslag

Annette Haaland: Pastor Viveka och glada änkan - Bokomdöme

Pastor Viveka och glada änkan

Av Annette Haaland

Albert Bonniers Förlag 2018

ISBN 9789100169978, Inbunden, 288 sidor

Annette Haalands tredje bok om Pastor Viveka är föredömligt kort. I den genre hon skriver, trivseldeckare, får inte böckerna ränna iväg med alltför många sidor. Författaren fortsätter att blanda religiösa diskussioner med mysiga brott. Om nu brott kan vara det.

Viveka och hennes vänner i Stockholmska Enskede har dammat av en gammal biograf för att visa film. De har hittat ett gammalt piano som användes på stumfilmens tid av en pianist som kallades Glada Änkan.

Hennes öden spelar en viss del i intrigen där även andra mystiska händelser förbryllar den nyfikna Viveka.
Hon kan som vanligt inte låta bli att lägga näsan i blöt. Med humor fortskrider historien mot upplösningen, även om jag tycker att just det komiska får för liten plats. Själva kriminalhistorien är ganska tunn, tonvikten ligger på det familjära och hemtrevliga.

Karaktärerna har alla hemligheter naturligtvis. Vissa avslöjas, andra inte. Men det är ändå dessa som driver boken framåt. Gemytet breder ut sig även när det stundom hettar till lite. Men det är persongalleriet som lockar till vidare läsning. De vardagliga bekymren hos dessa blir mer intressanta än de kriminella.

Det här är egentligen inte min kopp te, men jag tycker att det finns en plats för boken. Många läsare efterfrågar oblodiga och ”mysiga” deckare. Då kan de finna njutning hos Annette Haaland.

Betyg: 3 tomteluvor

Foto: Caroline Waidelich