Den döende detektivenAv Leif G W Persson
Bonniers 2010Persson använder sig oftast av samma poliser i sina kriminalromaner. Och han brukar lyfta fram någon speciell i varje bok. Denna gång är det den beryktade mordutredaren Lars Martin Johansson som är huvudperson. Han är mest känd för sin förmåga att kunna se runt hörn.
Men nu drabbas han av en blodpropp i hjärnan. Han klarar sig inte själv och tvingas mot sin mycket bestämda vilja lägga om sitt liv. Av en tillfällighet kommer han i kontakt med ett gammalt ouppklarat och preskriberat mord på en 9-årig flicka.
Eftersom mordet ursprungligen utreddes av den särskilt klantige och vedervärdige polisen Ewert Bäckström (som avhandlats i tidigare Leif G W böcker) inser Lars Martin Johansson att det finns möjligheter att få tag i gärningsmannen även om många år gått. Så många att mördaren nu inte kan straffas, i alla fall inte i lagens mening. Detta blir ett intrikat dilemma för den döende detektiven.
Författaren håller stilen. Han kan sitt polisarbete naturligtvis, vilket man är mycket medveten om när man läser hans texter. Hans humor är speciell, lite grabbig och typisk just honom. Jag medger att jag både ler och skrattar när jag läser.
Hans redan tidigare använda teknik att låta personerna tala och tänka samtidigt är i denna bok fullt utvecklad. Hela boken är skriven mest i dialogform, där man också får inblickar i vad personerna samtidigt tänker. Roligt och skrattframkallande, men också så småningom lite tjatigt.
Att boven har samma namn som en gammal dartkamrat, slår väl ingen annan än mig.
Betyg: 4 tomteluvor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar