Alkemins eviga eldAv Anna Jansson
Norstedts 2011Anna Jansson tillhör de etablerade deckarförfattarna och rankas i det högre skiktet. Nu kommer hon med sin tolfte del i serien om Gotlandspolisen Maria Wern. Men i Alkemins eviga eld sätts fokus till en början på hennes chef Tomas Hartman. Det är intressant. Läsarna blir naturligtvis sugna på att veta mer om alla sidokaraktärer efter så många böcker. Anna Jansson skriver som vanligt med ett flyt och driv i språket som utan krumbukter fångar läsarens intresse.
Men efter att ha läst halva boken kommer jag på mig med att något saknas. Det är inte lika bra som vanligt, eller har mina förväntningar blivit för höga? Efter ytterligare eftertanke kommer jag på vad jag saknar: Annas humor. I alla hennes tidigare böcker har humorn tagit en stor plats, men här saknas den helt. Det har varit Maria Wernböckernas styrka – att varva spänning, allvar och just humor. Missförstå mig rätt nu, boken är bra, men Anna har skämt bort oss läsare tidigare vilket får en liten besvikelse att gro i mig.
Den världsberömda glaskonstnären Justus Hartman försvinner från sitt hem på Gotland och Maria Wern beger sig till Kosta Boda Art Hotel för att söka. Där finner hon en mördad man och kan snart koppla ihop fyndet med den försvunne Justus. En jakt mot klockan följer när mördaren använder sig av alkemins principer för att utkräva sin hämnd. En hämnd för gamla oförrätter som snart har blivit standardtema i svenska deckare.
Tretton är ett bra tal för deckare. Om den trettonde boken återfinner sin balans mellan spänning och humor kommer i alla fall jag att bli nöjd.
4 tomteluvor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar