Fotsulor och bantning

När jag åker till bokmässan är det alltid med höga förväntningar, jag har ett belåtet flin i ansiktet redan när tåget lämnar Stockholms Central dagen innan. När sedan återtåget går på söndag eftermiddag är visserligen flinet kvar, men kroppen har fått lida trots att själen har fått ett hyggligt tillskott med energi.

Fotsulorna är inte blå även om det känns som om jag hade fått utstå en ohygglig tortyr. ”Om du inte slutar läsa deckare får du ett slag till!” Betonggolv gör sådant med mässbesökare. Misshandeln kommer inte bara underifrån. 100 000 besökare som frotteras under fyra dagar gör att jag inte direkt behöver sätta på mig pälsen. Temperaturen stiger sakta under dagen. Svetten rinner, och hade det inte varit för lite drinkmingel och några goda middagar hade jag kunna rekommendera ett mässbesök istället för LCHF eller 5:2-metoden.

För oss fackbesökare rekommenderas att avverka mässgolvet under torsdagen innan allmänheten släpps på mitt på fredagen. Då får Tokyos tunnelbana konkurrens om trängseltäthet. Jag måste planera mina förflyttningar, använda min mässrutin för att hitta krokvägar och för att undvika ringlande toalettköer. Då håller jag mig gärna en trappa upp, går på seminarier och lyssnar till olika författare. Men man får ju inte missa Norra Europas mest berömda räkmacka i Gothias bar eller restauranger. De inte bara kallar den King Size.

Eftersom jag har deckarfokus under Bok- & Biblioteksmässan lyssnar jag gärna på Uppsalamakarna Fredikssons korsförhör med ett stort antal författare. De grillar dem med sin underfundiga humor under 15 minuter, två eller tre i taget. Efter att förra året ha varit förvisad till Dalalitteraturs monter, var de nu åter på en stor scen. Dessutom hade förhören spritts ut under tre dagar istället för att vara koncentrerade under lördagen. Många åhörare flockades kring scenen och i de mjuka sofforna för att lyssna på den svenska deckareliten och för att få se Riitta Jacobsson erhålla priset Spårhunden för bästa svenska ungdomsdeckare. Förhörsledarna brukar ha ett tema varje år för sina utfrågningar. I år frågade de samtliga om de hade fått någon inspiration från Camilla Läckbergs Deckarskola. Det visade sig att ingen hade läst hennes råd utom möjligen Martin Melin, som i alla fall sade sig ha fått dem förr över frukostbordet.

Lördagen är också Deckarens Dag. Det är främst då som våra kriminalförfattare framträder på olika seminarier. Ibland presenterar de sin bok och ibland blir det intressanta diskussioner kring något speciellt deckarämne. Jag råkade vara närvarande vid årets blunder. Viveca Sten hade ett 20-minuters seminarium. Moderatorn gick upp på scenen och presenterade: Det är en stor ära för mig att presentera Mari Jungstedt!!! Pinsamt!!!

Jag åker inte gärna till mässan med för liten väska. Dessutom måste väskan ha hjul. Redan när jag har fått ihop de första 30-40 böckerna börjar det där inledande flinet att krokna lite. Dessutom är mässan starten på julen – jag lovar. Om man har julklappsantennerna ute, kan man få ihop ett antal presenter till ett bra pris.

Men det absolut bästa med mässan är alla möten. Med författare – med gamla vänner – med nya vänner – med oväntade personer och förlag. Och alla är så nedrans glada, öppna och tillmötesgående. Det är sådant som bokmässan gör med oss. Varför kan vi inte alltid vara sådana?