Även som död sig lik
Av Hans-Olov Öberg
Kalla Kulor Förlag 2015
ISBN 9789188153081, Danskt band, 200 sidor
Det här är författarens 23:e bok. Imponerande. Jag har läst
många av hans kriminalromaner och kan konstatera att han har en
utvecklingskurva som pekar uppåt, det kan man verkligen inte säga om alla i
genren. De första s.k. finansdeckarna
om Micke Norell var hyggliga och ojämna men lite klämkäcka. De senaste böckerna
kan man kanske kalla nostalgideckare
eftersom han har placerat intrigen i de senare decennierna av 1900-talet, i
denna bok varvar Öberg nutid med 60- och 70-tal. Och detta är något författaren
behärskar, att skriva historier som får oss som var med på den tiden att nicka
och känna igen sig. Tidsmarkörerna är många och väl valda.
Dessutom väljer Hans-Olov att skriva om sådant som han
känner till, han följer råd ett i deckarskolans handbok: Skriv där du står. Därför är det inte konstigt att hans skriver
initierat om Skultuna, där han själv har vuxit upp. Han har själv en bulldog,
javisst finns här en bulldog som tar en stor plats i handlingen. Författaren är
musiker, därför finns också många intressanta kopplingar till olika låtar som
väcker minnen till liv hos läsaren. Några mopeder figurerar i historien,
naturligtvis är det också ett område som författaren behärskar. Det är smart
gjort och ger en autenticitet till boken utan att det behövs alltför mycket research.
Tony Hammar är historiker och gick ut grundskolan i Skultuna
1980. Trettiofem år har gått. Nu är det dags för återträff. En klassisk och
tacksam miljö för en deckare. Gamla oförrätter kan dammas av, gamla groll kan
skapa nya. Några är sig lika sedan skoltiden, medan andra har vuxit upp och
förändrats. Gamla kärlekar blir som nya. När ett mord sker, och det gör det,
finns alltid en stor mängd misstänkta. De har dessutom festat och kanske inte
varit helt nyktra, vilket gör deras göranden och låtanden svåra att
rekonstruera.
Hans-Olov Öberg hoppar skickligt mellan skoltiden och
nutiden i berättelsen. Den glada ungdomen kanske inte alltid var så glad. Han
berättar med en lagom dos humor om känslor och drivkrafter hos de unga skolkamraterna
och om vad som motiverar dem nu. Ibland blir det käckt och onaturligt i
överkant i dialogen, men återblickarna till uppväxten ger ändå boken liv. Kriminalhistorien
är mer satt åt sidan och lite förutsägbar. Men den ger boken en röd tråd, något
att hänga upp de mer intressanta relationsbeskrivningarna på.
Kanske har författaren här hittat en framgångsrik subgenre.
Nostalgideckare. Kan de förresten kallas historiska deckare? Var går gränsen
för det? När börjar, eller slutar
historien? Författaren skänker sin del av eventuell vinst för boken till
Skultuna IS. Sympatiskt.
Betyg: 3 tomteluvor
Foto: Nils Larsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar