Fru Joredals knarkfabrik
Av Christer Rindebratt
Ymershorns Förlag, 2017
9789198378849, Pocket, 346 sidor
När författaren ger ut sin tredje bok satsar han på den lite undanskymda genren kriminalkomedi. Det har alltid varit något som jag har efterfrågat bland svenska deckarförfattare. Tomas Arvidsson är svensk mästare där. Annars har jag haft en förkärlek för amerikanen Donald E Westlake.
Jag vet inte om Crister Rindebratt har läst Westlake, men han har ändå (medvetet/omedvetet) lånat en del grepp därifrån. Allra främst märks det i den karaktärsbundna intrigen. Varje person är skarpt utmejslad med egenheter som följer med genom berättelsen.
Sigurd är pensionär (lite tröttsamt att det oftast är sådana i komiska deckare. Är åldringar roligare än andra människor), han är IT-expert och ägnar sig åt att hacka de mest svårgenomträngliga brandväggar. Han och hans kompis Bengan är suveräna på detta, ingenting kan stoppa dem.
Westlake karaktäriserar sina personer efter vad de dricker. Rindebratt använder sig av deras hundar. Alla i grannskapet runt Sigurd äger en hund och han har koll på alla genom deras husdjur.
Fru Joredal har också hund, en som Sigurd ofta ser på morgonen under rastningen. Men en dag är det något som inte stämmer med hund och make. Den nyfikne pensionären känner sig tvingad att lägga näsan i blöt. Det skulle han kanske inte ha gjort.
Sigurd, och även hans vänner, hamnar i livsfarlig knipa och det krävs mycket list för att komma ur dilemmat.
Det finns spänning, men den får ge vika för de mer farsartade och halsbrytande inslagen. Kanske blir det lite för mycket av det komiska emellanåt, lite buskis. Men jag hade trots allt ett leende placerat under näsan när jag läste.
Betyg: 3 tomteluvor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar