Stenhjärtat
Av Katarina Wennstam
Albert Bonniers Förlag 2013
ISBN 9789100125516, Inbunden, 384 sidor
Katarina Wennstam har alltid skrivit angelägna böcker. Hon använder sig av kriminalromanens form för att få ut ett budskap, ett lyft varnande och observerande pekfinger, och hon gör det förbaskat bra. I sin förra bok var det fotbollshuliganism och homofobi som stod i fokus, nu har hon satt strålkastaren på barnmisshandel.
Lilla Gloria är bara sex månader. Strax innan jul läggs hon in akut på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Hennes tillstånd är allvarligt. Sjukhuspersonalen misstänker att allt inte står rätt till och larmar polisen. Naturligtvis riktas misstankarna mot hennes familj. Mamman, pappan, det aggressiva syskonet, mormor eller farmor. Har någon av dessa gjort det otänkbara och gått över gränsen?
När författaren beskriver misshandeln av så små barn och hur lite som behövs för att åsamka livslånga skador reser sig håret på mina armar och jag kan inte läsa längre. Så stark är Katarina Wennstams beskrivningar av det vidriga våldet. Efter ett par lugnande andetag kan man läsa vidare. Det blir ganska många pauser. Bokens ämne är extremt upprörande. Och samtidigt mycket spännande. Man vill ju så gärna ha en lycklig upplösning med ett barn som tillfrisknar och brottslingar som åker fast.
Samtidigt är det skickligt av Wennstam att gräva djupt och verkligen försöka beskriva att gränsen mellan att begå en så bestialisk handling och att låta bli kan vara tunnare än man tror.
Författaren fortsätter att använda sig av två huvudpersoner, två kvinnor och deras familjer med olika relationsproblem. Kriminalkommissarien Charlotta Lugn och kvinnliga livskamrat har problem med Charlottas relation till sin mamma som är svårt sjuk. Målsägarbiträdet Shirin Sundin kommer längre och längre ifrån sin man. Skilsmässan verkar oundviklig. Men Charlotta och Shirin har fullt upp med fallet Gloria som självklart inte lämnar dem oberörda. Det kryper under deras skinn och påverkar även deras omgivning.
Katarina Wennstam blir bara skickligare på att väva ihop en historia som känns hämtad från verkligen. Hon blir allt skickligare på att beröra strängar i läsarnas inre. Göra dem upprörda över sakernas tillstånd. Denna bok var en av de fem nominerade till Årets Bästa Svenska Kriminalroman. Att den inte fick priset beror bara på att det fanns flera mycket bra böcker att välja mellan.
Betyg: 5 tomteluvor
Foto: Caroline Andersson
