Utsålt på Stockholms Stadsteater

Ja, den heter så. Utsålt! En nummerrevy av Babben Larsson, Micke Tornving och Adde Malmberg. De två sistnämnda medverkar också tillsammans med Elisabeth Carlsson, Sofia Bach, Rakel Wärmländer och Kalle Westerdahl.

Jag kommer på att jag saknat nummerevyer. Det är en konstart som fallit i glömska. Inte ens de senaste föreställningarna med Galenskaparna har varit nummerrevyer. Men deras nya Spargrisar är tydligen det. Bra!!

Det här roligt. Lite ojämnt, men ändå underhållande så att man lämnar Stadsteatern med ett leende på läpparna.

Rakel Wärmländers imitation av Anna Kinberg Batra är spot on. En annan imitation av First Aid Kit (här Second Aid Shit) kombinerar humor och musik på ett genialiskt sätt. Den som dompterar publiken bäst är ändå Micke Tornving. Med små medel framkallar han skratt, även om allvarliga ämnen. Effektivt!

Och ge oss skuggorna - Teater på Dramaten

En nygammal Lars Norén. Den sattes upp första gången redan 1991. Det tre och en halv timma långa dramat handlar om Eugene O'Neill och hans Lång dags färd mot natt, som uruppfördes på Dramaten 1956.

Året är 1949 och man får följa Eugene O'Neill under en dag, hans hustru Carlotta och hans båda ganska misslyckade söner. Dagen är dramatikerns 61-årsdag. Författaren spelas av Örjan Ramberg och Carlotta av Lena Endre, sönerna av Thomas Hanzon och Erik Ehn. Dessutom förekommer en butler som gestaltas av Joaquin NaBi Olsson.

Skådespelarnas insatser är påträngande och levande. De lever i sina gestalter under hela stycket och det krävs mycket av dem. Familjedramat är mestadels tätt och spännande, det är inte ofta den långa speltiden märks av.

Tingsten på Stadsteatern

Foto: Petra Hellberg

Det är september 1958. Valår. Herbert Tingsten ska skriva ledarartikeln till söndagens tidning. Den här gången måste han gå emot tidningens politiska linje. Det finns inget alternativ - demokratin står på spel. Alla människors lika värde måste försvaras. Att ta ansvar är vad som ger oss rätten att kalla oss människor.

Jag var på Stockholms Stadsteater härom dagen och såg Tingsten - Ansvaret är vårt. En fantastisk enmansföreställning där Robert Fux ÄR Tingsten. Han blev också nominerad till DN's kulturpris för rollen. 

För de som minns den kontroversielle chefredaktören/debattören/författaren så var det som om han spökade. Fux har rent kroppsligt lyckats återskapa Tingstens krumma hållning och hans gälla röst. Är man också lite politiskt intresserad så är denna föreställning ett måste.

Tänkvärt på Elverket

Liv Strömquist tänker på dig är en teaterföreställning på Elverket, Dramaten. Den baserar sig på Livs serier. En feministisk och humorfylld föreställning om kärlek. Man får möta många kända personer i de skickliga skådespelarnas skepnad. Roligt, tänkvärt och helt underbart.

Innan föreställning åt vi på Brasserie Elverket. Hyfsat käk, men stimmigt och svårt att prata med varandra - inte helt underbart!

Jag ringer mina bröder på Stadsteatern

Jag var på Stockholms Stadsteaters Klarascen häromdagen och tittade på teateruppsättningen av Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder. Föreställningen grundar sig på Khemiris krönika om hur det är att vara invandrare i Sverige. Man får sig massor av tankeställare. Bra!!

En bil har exploderat i Stockholms city. Amors mobil ringer. Och ringer. Om bara Valeria var här!

Amor gör allt för att agera normalt i en paranoid stad där de misstänksamma blickarna och polisens röster bara tar sig längre och längre in i hans medvetande. Gränserna suddas ut. Ingenting är vad det ser ut att vara. Amor längtar tillbaka till tiden när det gick att kategorisera människor i små fack precis som man gör med grundämnen i skolan.

Nu ser han fördomarna i de andras blickar. Eller? Är det hans egen blick som dömer?

Pantomimteater

Jag kan inte påstå att jag är en rutinerad besökare på pantomimteater. Häromveckan var jag och såg Charles Unge som grundar sig på Chalie Chaplis film Chaplins Pojke. De tre skådespelarna framför kärleksfullt den tragikomiska historien med stor värme. De använder sig av bildskärmar och karaktärerna vandrar in och ut på både scen och skärm. Genialiskt. Bo W Lindström spelar Chaplin, Elin Skarin gestaltar barnet samt ett par andra roller, medan Ulrika Mannerfelt får svettas ordenligt med täta kostymbyten - hela 8 figurer har hon på sin lott.

Trollflöjten på Kungliga Operan

Tamino får i uppdrag av Nattens drottning att befria hennes dotter Pamina som rövats bort av Sarastro. Lyckas uppdraget ska han få Paminas hand. Hans följeslagare blir Papageno. En trollflöjt och ett magiskt klockspel ska hjälpa dem. Men allting är inte som det ser ut. Är både Paminas mor och Sarastro onda? Eller ingen av dem? Snart ställs Tamino, Papageno och Pamina inför svåra prövningar…

Mozarts älskade opera Trollflöjten är en saga där ljus, mörker, kärlekens och musikens kraft står i centrum. Uppsättningen i regi av Ole Anders Tandberg spelades för utsålda hus på Kungliga Operan hösten 2012. Nu är den tillbaka igen!

Som synes på bilden är det inte den traditionella Trollflöjten man får se, om än inte i så modern uppsättning som den på Folkoperan. Musiken är ju förtrollande, men det kan vara lite svårt att hänga med i handlinegn om man inte har läst på innan.

Morddrama på Sundbyholms slott

I natt bodde husturn och jag på Sundbyholms slott vid Mälaren utanför Eskilstuna.Det började med ett alldeles förträffligt mottagande med bubbel och pralin.

Därfter blev det afternoon tea med ostbricka och bakelsebuffet. Inte utan att det behövdes en promenad på det. Fantastiska omgivningar måste sägas. Hur välordnat som helst av Eskilstuna kommun.

Vistelsens höjdpunkt var dock kvällens middag som förutom den goda maten inkluderade en mordgåta. Alla gäster tilldelades var sin roll och fick ett koncept att gå efter. Dramatiken tätnade och det var inte helt lätt att avslöja mördaren. Själv hade jag rollen som fest- och bröllopsfixaren Nisse Bindefeldt. Jag försökte förgäves gifta bort mordoffrets dotter, men råkade själv ut för att bli förgiftad. Hmm!!! Inget mer kan avslöjas för de som eventuellt tänker sig samma upplevelse.

Så här lät grundförutsättningen: Igår var det födelsedagsfest för företagsledaren Sten Anderley. Ni var alla på festen. Idag hittades Sten död. Dödsorsaken är i nuläget oklar, men det skulle kunna vara mord. Om det är ett mord så innebär det att alla gäster från gårdagens fest är misstänkta. Nu gäller det att rädda sig själv.

Dreamboats and Petticoats

Jag såg en härlig musical i London, Dreamboats and Petticoats, som bygger på popmusiken från början av 60-talet. Allt sång och musik framförs live på scenen av extremt skickliga artister, musiker och skådespelare. Föreställningen präglas av mycket gott humör, och naturligtvis är det en ung kärlekshistoria som är den röda tråden, vad annars? Hela föreställningen avslutas med att hela publiken står upp och dansar och sjunger. Gubbar & tanter, ungdomar och medelålders. Skitkul!

Doktor Glas på Dramaten

Dramatens föreställning av Doktor Glas sattes upp redan 2006. Den har hunnit passera Vasateatern och åkt på turné runt Sverige med Riksteatern.

Krister Henriksson har regisserat tillsammansmed Peder Bjurman. Och det är också Krister som spelar den enda rollen, Doktor Glas själv. För i denna bearbetning av Allan Edwall får doktorn själv beskriva hela sin uppgörelse med Pastor Gregorius och sin förälskelse i pastorns hustru. I närmare en och en halv timme står han ensam på scen och fångar publiken med sitt ändå ganska dämpade spel. En prestation värd att beundra och en uppsättning mycket värd att ses.

Hagmans Konditori på Intiman

Jag var på After Shaves revy Hagmans Konditori i helgen. De var förstärkta med Anders Eriksson från Galenskaparna och Pernilla Emme. Claes Eriksson har för övrigt regisserat och skrivit alla texter.

Även om det finns en del dråpliga sketcher och komiska inslag, så råder det inget tvivel om att det är musiken man minns bäst. Och det är snarare en musical än en revy. Fyra äldre herrar träffas av en händelse på en kaffebar. De har inte setts på femtio år. De minns att Hagmans Konditori, där de alltid träffades då, låg på samma plats. Minnena sköljer över dem. Allt illustreras med musik från den tiden, men med nya underfundiga texter.

En bra orkester, goda sånginsatser, 50-talskläder och låtar som går rätt in i hjärtat. Det är som gjort för succé. T ex minns jag deras version av Surfin' Bird som på Intiman får heta Surfin' Nörd och häcklar Internet, Facebook och mobiltelefoner.

Kort möte på Stadsteatern

Stockhoms Stadsteater igår. Jag och hustrun såg Kort möte i regi av Colin Nutley och med Helena Bergström och Jakob Eklund i de två huvudrollerna. Ingen av dem är mina favoritskådisar, men de passade ovanligt bra för dessa roller. Främst tyckte jag att Eklund var, han spelade på ett för honom ovanligt återhållsamt sätt. Bra!!

Filmen Kort möte/Brief Encounter är en riktig klassiker från 1946, och jag kände mig tvungen att se om den efter teaterföreställningen. Jag ville bara kolla om jag tagit miste. Stadsteaterns uppsättning innehåller flera farsartade inslag och något sådant hade jag inget minne av. Och jag hade rätt. Filmens historia med de olyckligt älskande får vara ostörd av komiska inslag. De behövs sannerligen inte, grundhistorien står tillräckligt bra för sig själv.

Två till synes ganska omaka och synnerligen vanliga människor träffas av en slump på ett järnvägscafé. Tycke uppstår och de fortsätter att mötas varje torsdag. Men förhållandet är ohållbart. De lever båda i lyckliga äktenskap var för sig. Det oundvikliga närmar sig.

Filmen är bättre, men teaterföreställningen tål definitivt ett besök.

Sugar - I hetaste laget

Hustrun och jag var på Oscars och spanade in musikalen Sugar. Inte riktigt vår melodi. Man minns ju filmen från 1959 med Jack Lemmon, Tony Curtis och Marilyn Monroe. Och när män ska klä ut sig i kvinnokläder blir balansgången mellan komik och buskis ganska svår.

Emellanåt glimtar ändå Henrik Dorsin till och Susanne Reuter är ju född att spela bitchroller. http://www.ihetastelaget.se/

En måltid innan teatern på Cloud Nine, Torsgatan 1. Lysande!!! http://restaurangcloudnine.se/

Hår

Massor av hår kan man se på Stockholms Stadsteater. Vi var där igår och delade ut två födelsedagspresenter till 60-åringar (Barbro & Danne) och tre julklappar (brodern & yngsta dottern m pojkvän).

Musikalen HAIR är evigt ung. Med sin fantastiska musik och med ovsedvanligt begåvade artister är det något utöver det vanliga. Jag går fortfarande och nynnar på några av låtarna, Let The Sunshine In, Good Morning Starshine, Aquarius, I Got Life m fl.

Rut och Ragnar

Igår var jag på Stadsteaterns uppsättning av Kristina Lugns Rut och Ragnar. En tänkvärd komedi med många allvarliga bottnar.

En dag för länge sen lovade Rut och Ragnar varandra evig kärlek. Nu har det blivit hög tid att avge ett nytt löfte. Att för alltid lämna varandra ifred. De börjar dela upp sina gemensamma ägodelar. Men hur ska de dela upp drömmarna? Och de gemensamma minnena?

Jan-Olof Strandberg gör Stadsteaterdebut med Kristina Lugns skilsmässopjäs. Pjäsen hade urpremiär 1997 på Teater Brunnsgatan Fyra. När den nu för första gången sätts upp på Stockholms stadsteater är det med det äkta paret Meta Velander och Ingvar Kjellson i rollerna.
Han fyller 88 i maj och och hon 87 i augusti. Och de är gifta på riktigt, och har varit det sedan samma år jag föddes för över sextio år sedan. Men de levererar fortfarande...nästan ofattbart bra.

Lasse Eriksson

För ungefär två veckor sedan träffade jag komikern, skådespelaren mm Lasse Eriksson i Uppsala. Idag får jag höra att han avlidit under en teaterföreställning igår kväll. Hemskt sorgligt. Lasse Eriksson var årsbarn med mig och blev 61 år. http://www.lasseeriksson.se/

Det är så sorgligt...

...att få höra att skådespelerskan Lena Nyman gått bort. Hon fick bara bli 66 år.

Jag minns henne från allt mellan himmel och jord, en sådan fantastisk skådespelare och underhållare som kunde få publiken att både skratta och gråta.

Här ett TV-inslag från 1978 när hon sjunger Karin Boyes text Ja, visst gör det ont.

Birollerna blir huvudroller

Stockholms Stadsteater, denna utmärkta inrättning, ger Shakespeares underbara förvecklingskomedi Trettondagsafton. Den handlar om Viola som under ett skeppsbrott tappar bort sin tvillingbror Sebastian. Vad ska hon hitta på? Hon klär ut sig till man.

Hon blir kär i hertig Orsino, som i sin tur är kär i Olivia. Och Olivia blir kär i Cesario, som egentligen är Viola. Håhåjaja. Det här kan naturligtvis bli hur tramsigt som helst. Men främst tack vare några fantastiska rollprestationer bland birollerna blir detta en föreställning att skratta till och att minnas med värme i hjärtat.

Ralph Carlsson som baron Tobias Rap och Lena T Hansson som kammarjungfrun Maria gör stora intryck. Men birollernas huvudroll tar ändå Pia Johansson som Narren. Med ett mäktigt överspel och stort mod får hon publiken (och även sina motspelare) att tjuta av skratt. Och kan ni tänka er att hon även underhåller hela auditoriet i pausen. Låter sig fotograferas, samlar in pengar till världens narrar och lånar en mössa av en flicka. Den har hon sedan på sig i hela andra akten.

Gå dit - ni går glada hem!!!

Vi minns Per Oscarsson

Det är med stor sorg och förskräckelse som jag nu måste ge upp hoppet om att skådespelarparet Per Oscarsson och Kia Östling ännu finns i livet. Deras hus brann ner natten till nyårsafton. Ett fruktansvärt sätt att sluta sina jordedagar på.

Alla har vi våra relationer till stora skådespelare. Jag minns Per Oscarsson mest från hans framträdande i Hylands Hörna, för hans roll i TV-produktionen av Trettondagsafton, från rollen som polischef Jörgensen i Strömstadspoliserna, från julaftonens Kan du vissla Johanna mm mm.

Han är fortfarande aktuell på svenska biografer i Stieg Larssonfilmatiseringarna och i Änglagård - Tredje gången gillt.

Grodan Boll och Kalle Stropp

Grodan och gräshoppan Boll och Stropp lever vidare. Men deras skapare Thomas Funck har tyvärr gått bort. Men han fick leva i 91 år.

Som barn lyssnade jag ofta på dessa gynnare på radion. Deras dråpliga äventyr var bland det bästa jag visste. Det var många figurer som Thomas Funck gestaltade i dessa radioprogram inte bara det två huvudfigurerna. Främst minns jag Plåt-Niklas, Papegojan och Räven. Jag minns också hur glad jag blev när jag fick äventyret Bagare Boll på grammofonskiva.

Jag var dessutom oerhört stolt över att bo nästan granne med Thomas Funck. Så småningom, när jag nått vuxnare ålder, blev det tecknad film av Grodan Boll och Kalle Stropp.

Självklart bjuder jag på en sång från Bagare Boll från 1956: