Scarface - Filmomdöme

Scarface

1983
Regi: Brian de Palma

Det är populärt med remakes. Det här är en sådan. En lyckad sådan, utan att förringa originalet från 1932. Jämfört med den ger den här filmen mer förklaring till varför så många kubaner blev brottslingar när de kom till USA.

Al Pacino spelar huvudrollen som den hänsynslöse gangsterbossen Tony Montana. Egentligen är det den enda rollen som gör något avtryck i filmen, men han gör det så mycket tydligare. Detta är på alla sätt en one man show. Pacino är fullständigt makalös i sin tolkning. Det är en mer utlevande gangstergestaltningen än den han gör som Michael Corleone i Gudfadern några år tidigare. Naturligtvis är det ändå omöjligt att inte dra paralleller.

Det finns ingen direkt thrillerhandling. Det mesta handlar om Tony Montanas uppgång och fall. Han anländer som flykting från Kuba och är fast besluten att bli en framgångsrik man. Och rik. Han går bokstavligen över lik för att få sin vilja fram och för att nå sina mål. 

Pacino personifierar egoismen och dollarhungern perfekt. Det går aldrig att tvivla på hans hänsynslöshet. När han mot slutet av filmen visar någon form av svaghet och mänsklighet blir det också inledningen till hans fall.

Tony Montana har mycket men vill ha mer. När han har fått mer vill han ha ännu mer. Den onda cirkeln kan han inte bryta. Han dras mer och mer in i sitt missbruk och verkningarna av sina gärningar. Som åskådare förstår man vad som är på väg att hända. Omgivningen kring Tony förstår det också. Men ingen förmår stoppa honom.

Betyg: 4 tomteluvor

Tjuven i Bagdad - Filmomdöme

 

Tjuven i Bagdad
1924
Regi: Raoul Walsh

En av stumfilmens stora, Douglas Fairbanks, krönte sin karriär med denna mastodontproduktion. Han var producent, skrev manus och spelade huvudrollen som tjuven Ahmed.

Naturligtvis kan han inte vara tjuv i hela den två och en halv timme långa filmen. Han kommer på bättre tankar och han får prinsessan. Innan dess måste han genomföra ett antal hjältedåd i den Tusen och en nattinspirerade historien.

Det är påkostat. Filmbolaget byggde upp kulisser på en tre hektar stor yta. Massor av statister behövdes och här finns också flygande mattor, monster, drakar, undervattensscener och bevingade hästar. 

Det blir nästan lite för mycket av det goda. Fairbanks själv överspelar å det grövsta. Det ingår förvisso i stumfilm, men här är det emellanåt ändå lite löjeväckande. 

Det är trots allt en milstolpe i filmhistorien, en av de första riktigt stora produktionerna.

Betyg: 3 tomteluvor

Hundraåringen - Filmomdöme

Hundraåringen
2013
Regi: Felix Herngren
Efter Jonas Jonassons pyramidala succé med boken om Hundraåringen Allan var det stor förväntan på Felix Herngrens film med den som förlaga. Och jag måste säga att han har lyckats väl med att förmedla bokens absoluta galenskap och också det stillsamma berättartempot. Ett tempo som ändå är sprängfyllt med komiska detaljer, vinklingar och vridningar. Det blir kort sagt väldigt underhållande. Jag ser filmen med omväxlande ett småflin och ett större leende i ansiktet, men dock inte så många flatgarv.

Robert Gustafsson har i huvudrollen funnit den perfekta rollen. Han är hundraåringen! Därtill bidrar naturligtvis också den fina masken. Flera av birollerna blir också genialiskt gestaltade. T ex är Ralph Carlsson i rollen som den livströtte polisen helt på pricken. Man ler bara man ser honom.

Har ni inte läst boken? Se då filmen!

Betyg: 4 tomteluvor

Rain Man - Filmomdöme

Rain Man
1988
Regi: Barry Levinson
Nu när Rain Man gått upp på teater i Stockholm kändes det aktuellt att se om denna klassiker. Filmen fick Oscar för bästa film, bästa regi, bästa manus (Barry Morrow) och bästa manliga huvudroll till Dustin Hoffman.

Det är solklart att det är Hoffman som är filmens absoluta behållning. Hans fantastiska gestaltning av den autistiske Raymond Babbit etsar sig in i mitt medvetande...och sitter kvar. Den andra huvudrollen spelas av Tom Cruise, men han når inte samma höjder. Därtill är han alldeles för pojkaktig, även om han skickligt får fram den förvandling som rollen kräver.

Charlie Babbit (Cruise) är en ganska misslyckad bilförsäljare. Hans far dör, men testamenterar sin förmögenhet till Charlies bror, den autistiske Raymond. En bror som Charlie inte vet att han har. Han kidnappar Raymond från det hem han bor på och beger sig iväg med en målsättning att åtminstone lägga beslag på halva arvet. Pengar som han är i största behov av.

Så småningom utvecklas deras förhållande till en kärleksfull relation. Pengarna blir mindre intressanta. Scenerna växlar mellan att vara skrattretande och gripande. När Raymond någon gång visar en känsla blir filmen extra laddad.

Filmen är en tvåmansföreställning. Birollerna är väldigt mycket biroller. Men det behövs inte mer när man får uppleva sådant stort skådespeleri.

Betyg: 5 tomteluvor

Batman - filmomdöme

Batman
1989
Regi: Tim Burton
Den enda anledningen till att se den här filmen är Jack Nicholson. Han gestaltar ärkeskurken The Joker så magnifikt att hela filmen till och med blir riktigt sevärd. Han skrattar, han sjunger, han dansar och han svassar runt i sin totala pimpinetta ondska. Att hans danser ackompanjeras av Prince njutbara musik gör inte saken sämre. För att inte tala om hans spektakulära sminkning och hans fantasifulla klädsel. En helt fulländad rollprestation i alla hänseenden.

Självklart är detta en actionfilm, även om den också innehåller både komik och romantik. Men Batmans jakt på Jokern och hans alter ego Bruce Waynes (Michael Keaton) romantiska försök med fotografen Vicky Vale ( Kim Basinger) är ganska ointressanta och taffliga. Då är filmens biroller intressantare t ex den korrumperade polisen.

Filmen fick en Oscar för bästa scenografi. Det är naturligtvis så att mycket kraft är nedlagt på scenerier, teknik och hisnande actionscener. Staden Gotham City där Batman verkar, har byggts upp så att man inte riktigt kan tidsbestämma filmen. Det luktar både femtiotal och science fiction. Staden styrs av gangsters och solen lyser sällan. Ett ganska kallt och hemskt samhälle.

Det enda som lyser är Jack Nicholsons rolltolkning. En sprakande ljud-, ljus- och gestaltningsprestation.

Betyg: 3 tomteluvor

Sista skrattet... - Filmomdöme

Sista skrattet...
(Der Letzte Mann) 1924
Regi: F.W. Murnau
Murnau tillhörde stumfilmens stora regissörer. I denna film har han inte satsat på storslagna scener som man ofta gjorde på tjugotalet. Istället har han han gjort ett tekniskt skickligt verk. Kameravinklar och kameraåkningar med ett fantastiskt flyt gör att man häpnar över vad som kunde göras så tidigt i filmhistorien.

Historien är enkel. Hotellvaktmästaren blir p g a ålder förpassad till att sköta en toalett. Han saknar sitt gamla arbete och framförallt sin status så mycket att han stjäl sin gamla uniform för att omgivningen inte ska få veta. Naturligtvis blir han avslöjad.

Det osannolikt lyckliga slutet är kanske det som stör mest i filmen som annars lever på regissörens känsla för scenerier och på huvudrollens Emil Jannings skådespeleri.

Betyg: 3 tomteluvor

Nashville Rebel - Filmomdöme

Nashville Rebel
1966
Regi: Jay J. Sheridan
Det här är en äkta country & westernfilm. Många av de riktigt gamla stjärnorna fick vara med som både artister och skådespelare. Den unge Waylon Jennings fick något av ett genombrott med titelmelodin och även med balladen Green River.

Det är tveklöst Waylons sång som är filmens behållning. Som skådespelare är han väl ungefär i klass med Elvis. Hela filmen är lite av en Presleykopia. Den unga artisten får chansen att slå igenom och gör det. Den skurkaktige managern lurar honom att överge sin flicka. När det skär sig med managern har han inget kvar men får en ny chans. Han väljer då flickvännen. Tårdrypande men precis som det ska vara.

Countryrävarna Tex Ritter, Porter Wagoner, Loretta Lynn, Sonny James och Faron Young får spela sina låtar och det är intressant att se vad som hänt med denna musik sedan dess. En utveckling där just Waylon Jennings var en av föregångarna. Waylon var alltid Waylon. Han gick bort för tidigt, men vi minns hans sånger. Om det inte varit för honom hade filmen fått ett ganska uselt betyg.

Betyg: 3 tomteluvor

Barry Lyndon - Filmomdöme

Barry Lyndon
1975
Regi: Stanley Kubrick
Barry Lyndon är en riktigt lång film. Över tre timmar med 1700-talshistoria. Mästerregissören Stanley Kubrick har inte fått speciellt stort erkännande för den. Många tycker att det är orättvist, men man kan förstå det eftersom de flesta väntar sig romantiska förvecklingar med hyfsat lyckliga slut av filmer som utspelar sig under denna tid.

Men Kubrick låter hjälten Barry Lyndon (Ryan O'Neil) vara en särldes obehaglig och beräknande typ. Han gör inte mycket som inte tjänar hans egna syften. När dessutom flera andra karaktärer i filmen är av samma skrot och korn blir det ofta tämligen obehagligt.

Manuset är grundat på en roman från 1844 av William Makepeace Thackeray. Under hela filmen får man höra en berättarröst, vilket ger en konstig dokumentär känsla. Hela filmen är ändå mycket snyggt gjord, perfekt filmad i ett perfekt ljus. Naturligtvis är det också en kostymfilm. Den utspelar ju sig i högreståndsmiljö på 1700-talet.

Barry Lyndon skyr inga medel för att klättra på den sociala stegen. Varje motgång möter han med ett par framgångar. Till sist är han välbärgad och rikt gift. Men då börjar också vägen till undergången. Filmen saknar inte komiska detaljer, men i det stora hela är den ganska kallt berättad utan djupare känslor.

Filmen fick fyra Oscar. Bästa scenografi, bästa foto, bästa musik och bästa kostym. En av de två som fick priset för bästa kostym var svenskan Ulla-Britt Söderlund. Hon gjorde bl a  kostymerna till TV-serien Matador och Hans Alfredsons Den enfaldige mördaren. Tyvärr gick hon bort redan 1985, knappt 42 år gammal.

Betyg: 2 tomteluvor

Fart, flickor och faror - Filmomdöme

Fart, flickor och faror
(Sherlock, Jr.) 1924
Regi: Buster Keaton & Roscoe "Fatty" Arbuckle
Buster Keatons stumfilmer är alltid intressanta, mest för att han är obeveklig i sin självbehärskning. Han rör aldrig en min, visar inga känslor mer än i handling. Den här filmen är en av hans kortaste (44 min.), men innehåller ändå mer action än de flesta. Och eftersom han envisades med att inte använda stuntmen blev resultatet en bruten nacke. Tack och lov var det inte så allvarligt.

Keaton spelar en filmmaskinist som drömmer om att bli detektiv. Men han blir istället falskt anklagad för stöld av en rival till den i dessa filmer alltid närvarande vackra flickan. I jakten på sanningen hamnar Buster i de mest vådliga äventyr.

Hans filmer hade alltid ett djup som de flesta stumfilmskomedier saknar. Han hade alltid ett socialt patos och ville peka på samhällets svagheter. Många är de regissörer som påverkats av Buster Keaton - Woody Allen och Steven Spielberg för att bara nämna några.

Men jag tycker bäst om de filmer där han lugnat ner tempot lite. I Sherlock Jr. är det full spruta nästan hela tiden. Man hinner knappt hämta andan.

Betyg: 3 tomteluvor

Barfotagrevinnan - Filmomdöme

Barfotagrevinnan
(The Barefoot Contessa), 1954
Regi: Joseph L. Mankiewicz
Det är få filmer som är så beronde av sina skådespelare som denna. De två huvudrollsinnehavarna tillhör också de bättre världen någonsin sett, Ava Gardner och Humphrey Bogart. Hon spelare en nyupptäckt skådespelare och han är den cyniske men godhjärtade regissören. De blir bästa vänner och framförallt är det hon som behöver hans stöd under sin skiftande men allt för korta karrär.

Den är kort eftersom hon tragiskt går bort alldeles för ung. Som betraktare vet man hur det ska sluta när filmen börjar, men det spelar ingen roll, det blir spännande ändå. Och framförallt är det samspelet mellan de två som är filmen behållning.

Tekniken med att ha olika berättare som framför Maria Vargas (Gardner) historia är lysande. Berättelsen framförs därför från fyra olika håll, och det är regissören Harry Dawes (Bogart) som är den mest varma och till synes sannaste. Men man kommer henne ändå inte in på livet. Hon är en mystisk kvinna ända till sin tragiska bortgång.

Betyg: 4 tomteluvor

Krut, kulor och kärlek - Filmomdöme

Krut, Kulor och kärlek
(Our Hospitality), 1923
Regi: John G. Blystone & Buster Keaton
Bland stumfilmskomikerna var Buster Keaton en mästare. Hans förmåga att blanda fars och dramatik var utan motsvarighet. När andra gjorde rena buskisfilmer, infogade Keaton mer allvar och ganska mycket satir.

Som i detta mästerverk som handlar om en släktfejd. När Willie McKay (Keaton) återvänder till familjens hemstad vill den konkurrerande släkten inget annat än att ta livet av honom.

Det som komplicerar sakern lite är han på sin diligensresa dit blivit förälskad i sitt ressällskap. Hon visar sig var dotter i det hus där de med onda avsikter bor. När hon till råga på allt bjuder in den inte ont anande hjälten på middag ställs allt på sin spets. Men familjen har lite heder - man mördar inte någon som är bjuden som gäst, de måste vänta till han lämnar huset.

Självklart inbjuder intrigen till många skrattframkallande och dråpliga scener, men här finns också ett allvar, inte främst p g a Buster Keatons som alltid lite dystra och melankoliska uppsyn.

Betyg: 3 tomteluvor

Bankdeckaren - Filmomdöme

Bankdeckaren
(The Bank Dick), 1940
Regi: Edward F. Cline
Filmer med W.C. Fields hör till de mest crazy man kan hitta. Han har också skrivit manus, vilket gör det dubbelt galet. Brödrna Marx måste ha varit en stor inspirationskälla. Allt är knasigt. Ingenting är omöjligt. Och det är klart att man skrattar ibland. Både fnitter och hejdlöst gnägg. Men i det stora hela blir det ganska påfrestande.

Egbert Sousé (Fields) lever ett lugnt liv, tuktad av sin fru och sin svärmor. Han stora nöje är att ta en drink i den lilla stadens bar. När han klarar upp ett bankrån p g a ett misstag blir han hjälte och får jobb som deckare på banken. Där driver han omgivningen till vansinne med sina idéer och infall. Men när han oförskyllt blir hjälte igen lyser lyckans sol emot honom.

Betyg: 2 tomteluvor

Nanook, köldens son - Filmomdöme

Nanook, köldens son
(Nanook of the North), 1922
Regi: Robert J. Flaherty
Flaherty kallas "dokumentärfilmens fader". De flesta av hans filmer handlar om livet i vildmarken. Den här produktionen handlar om en eskimåfamilj som man får följa under alla strapatser där det mesta går ut på att skaffa sig föda för dagen.

Regissören bodde under flera år tillsammans med familjen och när han kom hem med sitt material var han inte nöjd. När sedan hela filmen brann upp fick han en anledning att upprepa sitt projekt där denna film blev resultatet. Den blev en stor succé över hela världen.

Eskimåerna visar trots det hårda livet upp en livsglädje som är svår att finna på annat håll. Vi får följa med på fiske och på jakt av säl och valross. Det blir dramatk på ett vis som en spelfilm knappast kan åstadkomma. Deras ömhet och omtanke om varandra trots den bistra kylan är värmande.

När det visade sig att Nanook och hans familj hade dukat under av svält något år senare fick filmen ytterligare draghjälp. Det blev en världsnyhet som det skrevs om överallt.

Trots att det är en stumfilm gjord för nittio år sedan, med den tidens utrustning, är det en av de bättre dokumentärer jag sett.

Betyg: 5 tomteluvor

Babe - Den modiga lilla grisen - Filmomdöme

Babe - Den modiga lilla grisen
(Babe), 1995
Regi: Chris Noonan
Babe är en alldeles särdeles charmerande liten film om en liten gris som är smartare än de flesta människor. Filmen riktar sig naturligtvis till barn, men är också en roande familjefilm.

Att filmen fick en Oscar för bästa specialeffekter kan man lätt förstå. Det verkar som om alla djuren som medverkar verkligen har tagit riktig regi. Man får ett realistiskt intryck av att de talar i verkligheten Filmen använder sig omväxlande av riktiga djur och datorstyda kopior som knappt går att skija från orginalen. Filmen bygger på en barnbok; Fårgrisen av Dick King-Smith.

En bonde vinner en gris i en tävling. En gris som snabbt blir vän med de flesta djuren på gården. Och till sist visar det sig att han blir en bättre vallare av fåren än de riktiga vallhundarna. Babe är modig och samtidigt oskuldsfull och vänlig. Och det är de egenskaperna som gör att han pratar med fåren istället för att skälla på dem. Och vips, blir de hur lydiga som helst.

Lite dramatik finns det naturligtvis. Alla djuren är inte så förtjusta, Babe får några ovänner som försöker stoppa honom. Bondens fru som är ganska osentimental vill helst se Babe som julskinka.
Betyg: 4 tomteluvor

Dåraktiga kvinnor - Filmomdöme

Dåraktiga kvinnor
(Foolish wives), 1922
Regi: Erich von Stroheim
Regissören har skrivit manus och spelar själv huvudrollen. Han spelar en bedragare och sol och vårare, greve Karamzin, som är bosatt i Monte Carlo med sina två "systrar". Han är en ganska osmaklig typ och utseendemässigt liknar han de klichébilder som används senare för att illustrera tyska nazister. Monokel och mycket kort stubbat hår. Uniform och ridstövlar.

Han gör allt för att förföra en gift amerikansk kvinna och lura av henne alla familjens pengar. Han är helt skrupelfri och skyr inga som helst medel för att nå sitt syfte.

Det är beskrivningen av ärkeskurken som är filmens hela behållning, förutom att den för tiden är gjord med skickliga kameravinklingar och mycket detaljerade miljöer.

Betyg: 3 tomteluvor

Avlyssningen
(The conversation), 1974
Regi: Francis Ford Coppola
Ytterligare ett av Coppolas mästerverk. Här får han utmärkt hjälp av Gene Hackman i huvudrollen i denna dämpade thriller.

Hackman splar Harry Caul som är övervakningsexpert. Han genomför på uppdrag avlyssningar utan att någonsin blanda in sina känslor. Det viktigaste för honom är att allt blir tekniskt perfekt. Och han är verkligen den skickligaste i branschen. Han spelar rollen med den återhållsamhet som den kräver. Han ska vara den grå människan som smälter in i bakgrunden.

Men han är en enstöring, något av en nörd och kuf. När han en dag blír personligt engagerad i ett fall är det början på hans egen undergång.

Många kända skådespelare gör sevärda insatser i diverse biroller. John Cazale, Harrison Ford och Robert Duval t ex.

Betyg: 4 tomteluvor

En fisk som heter Wanda - Filmomdöme

En fisk som heter Wanda
(A Fish Called Wanda), 1988
Regi: Charles Crichton
När jag såg den här filmen första gången på bio var jag stormförtjust. När jag nu ser om den är den fortfarande bra, men har rejäla svackor. Framförallt är det scenerna med Kevin Kline som är speedade, stressade och inte så humorfyllda som resten av filmen. Märkligt är det då att filmens enda Oscar tillföll honom för bästa manliga biroll.

Filmen är en situationskomedi där allt kretsar kring bytet från ett bankrån. Rånarbossen, som också gömt bytet, åker fast och får en försvarsadvokat (John Cleese). Rånarens flickvän Wanda (Jamie Lee Curtis), hennes älskare (Kevin Cline) och en stammande medarbetare (Michael Palin) gör allt för att lista ut var pengarna är undanstoppade.

Wanda bestämmer sig för att förföra den pryde och tillbakadragne advokaten för att få fram upplysningar, älskaren blir svartsjuk och mängder av förvecklinagr uppstår. John Cleese har på sätt och vis samma roll här som i Fawlty Towers. Han råkar ständigt illa ut och hans fru är mycket dominerande.

Filmen innehåller många komiska höjdpunkter, men de allra bästa scenerna är de där John Cleese och Jamie Lee Curtis uppvisar ett formidabelt samspel.

Betyg: 3 tomteluvor

Dr. Mabuse - Filmomdöme

Dr Mabuse: Der Spieler, Del 1 och del 2
1922
Regi: Fritz Lang
Att filmen är fyra och en halv timma lång är naturligtvis avskräckande. Eftersom den är ganska omständigt berättad (stumfilmer blir gärna det), kunde den ändå ha kortats ner avsevärt.

Men det är verkligen en föregångsfilm när det gäller skräck och thriller. Dr Mabuse är en helt igenom ond människa som förorsakar omgivningen stor skada. Han går bostavligen över lik för att få det han vill ha, och tillsynes utan varken tvekan eller ånger. Han är dessutom en förklädnadens mästare. Med hjälp av en kortlek med foton på olika identiteter väljer han slumpvis sitt utseende för dagen. Men hans gärningar kommer till sist ikapp honom. När rättvisan början närma sig hemsöks han av sina offer. Vålnaderna får honom att helt bryta samman och han förvandlas till en lallande idiot.

Storregissören Fritz Lang har försökt pressa in så många genrer som han kan i filmen. Från actionavsnitt till ren slapstick, och han blandar också politik, konst, ironi, surrealism och till och med några nakenscener. Det blir många intryck, många positiva, men till sist är det bestående minnet av filmen att den var för lång.

Betyg: 2 tomteluvor 

Aviator - Filmomdöme

Aviator
(The aviator), 2004
Regi: Martin Scorsese
Filmen handlar om den excentriske multimiljonären Howard Hughes. Han hade flera maniska drag. Dels var han besatt av flyplan och han hade dessutom en extrem bacillskräck. Hans stora kärlek var skådespelerskan Katharine Hepburn som i filmen spelas av Cate Blanchett. Hughes gestaltas av Leonardo DiCaprio som också är medproducent.

Det är just DiCaprio som är filmens stora svaghet. Han förmår inte att ikläda sig miljonärens roll på ett för mig trovärdigt sätt. Hans ansikte har inte den erfarenhet som behövs, därtill ser han alldeles för tonårsaktig ut. Däremot är Blanchett som Hepburn helt magisk. Hon fick dessutom en Oscar för bästa biroll, helt välförtjänt. Hon har ju också visat att hon kan ikläda sig rollen som en känd person i I'm Not There, där hon spelar Bob Dylan på ett oförglömligt sätt.

De bästa bitarna i filmen är flygscenerna där det satsats stort. Men man får inte någon djupare bild av Howard Hughes. Det handlar mest om hans flygintresse och hans kamp för sina flygplansbyggen och det känns väldigt amerikanskt.

Filmen fick också Oscar för bästa scenografi, bästa foto, bästa kostym och bästa klippning. Hela fem stycken alltså, och den var nominerad i sex till.

Betyg: 2 tomteluvor

De föräldralösa - Filmomdöme

De föräldralösa
(Orphans of the storm), 1921
Regi: D.W. Griffith
Det sista stora eposet från den amerikanska filmens fader handlar om franska revolutionen. Han undviker att ta egentlig ställning. Både de störtade aristokraterna och revolutionärerna beskrivs med några få undantag som ganska hemska och egoistiska individer.

Som vanligt väver Griffith in en sentimental historia i historieskrivningen. Två föräldralösa systrar (varav den ena är hittebarn) kommer till Paris. Hittebarnet Louise är dessutom blind. De kommer ifrån varandra och Henriette blir förälskad i en adelsman medan systern hamnar i slummen. När de återförenas blir adelsmannen och hans älskade dömda till giljotinen. Men Danton kommer till deras undsättning och de blir benådade i sista stund. Naturligtvis gifter de sig. Systern återfinner sin biologiska mor och botas dessutom från sin blindhet. Puh!!! Och samtidigt rasar revolutionen runt deras huvuden.

Regissören satsar lika stort som alltid. Mängder med statister och storslagna scener. Han var verkligen en av tidens största på att göra magnifika och mastodontiska stumfilmer. Den docksöta Lilian Gish har alltid huvudrollen i Griffiths filmer. Hon blir till sista bara för mycket, och här har dessutom hennes syster rollen som filmens syster. Lite för sockersött för min smak.

Betyg: 2 tomteluvor