Min favorit till årets bästa svenska kriminalroman var Åsa Larsson. Nu blev det inte så. Vinnare blev Johan Theorin för sin andra roman Nattfåk, en väl så värdig pristagare. Jag sträckläste den boken också. Så här skrev jag i min minirecension (återfinns längst ner på bloggen):
Den sista av de nominerade till Årets Svenska Kriminalroman som jag läst. Och jag måste säga att alla har varit MYCKET bra, så även denna följdaktligen. Theorin skriver i gränslandet mellan skräck och kriminalgenren. I hans hittills utkomna två böcker (Skumtimmen var den första) tar det mystiska, främmande och skrämmande en större plats än den mordgåta och de mer påtagliga brotten som finns där. Dialog och handling kan stundom bli lite schablonartade och naiva men drivet i berättelsen gör att man läser boken med stor nyfikenhet. Jag tror dock att han behöver förnya sig framöver, öländsk mysticism räcker inte till hur många böcker som helst. BETYG: 4 tomteluvor
Martin Beck Award (för bästa översatta kriminalroman) utdelades till Andrea Maria Schenkels Mordbyn. Och till bästa debutant inom genren utsågs Ingrid Hedström för sin Lärarinnan i Vilette. Om den skrev jag:
Det känns som om jag bara läser om hämnd just nu, även nästa bok jag börjat på handlar till viss del om det. Men här i deckardebutanten Ingrid Hedströms bok blir man snart fångad i de politiska intrigerna och hämnden är bara ett litet av flera teman. I början känns det lite konstigt att läsa om politiska intriger i Belgien, men så småningom blir det som i Nessers fiktiva värld - det skulle kunna tilldra sig var som helst. Jag är väldigt förtjust i det lätta språket och de fina personbeskrivningarna - speciellt den trevliga och väl beskrivna huvudpersonen. (som dessutom heter Poirot) Hedström lyckas också avsluta romanen på ett bra sätt även om jag kunde lista mig till vem/vilka de skyldiga var. Slutet är ALLTID svårast att skriva. BETYG: 4 tomteluvor
På det hela taget synnerligen välförtjänta pristagare som Herr Omar skulle ha sagt.
Jag talade med Björn Hellberg häromåret och han sa att hemligheten med programmets succé är gästerna. Att gästerna, de tävlande, bjuder på sig själva är själva grunden till programidén. Den absolut bästa tävlanden är den som bjuder på sig själv och kan mycket, den näst bäste är den som bjuder på sig men inte kan så mycket. Och med andra ord blir det snudd på katastrof när man har en gäst som är okunnig och samtidigt ovillig att prata om någonting. Och det har ju tyvärr hänt ibland, inga namn nämnda.
Vi var på Clas På Hörnet, en trevlig gammal krog på Surbrunnsgatan. Den öppnade för så länge sedan som 1731, då under namnet Browallshof. Sedan har huset (det är endast annexet kvar nu) tjänat många syften, bland annat som sjukhus mot slutet av 1800-talet. Men sedan 1984 är det en trevlig Stockholmsrestaurant.
Så här skrev jag i min minirecension (de återfinns längst ner på bloggen):
Han är trevlig att lyssna på och man blir sugen på att läsa boken. Nu har jag ju redan gjort det och var inte helt förtjust.
Man kan ju alltid titta på de andra programmen där han inte är med.
Det bästa var ändå att min favoritspelare Frida Östberg fick diamantbollen. Hon som nu har spelat sin sista match. Jag kommer att sakna henne i landslaget.
Båtbesättningarna intervjuades. Många tårar. Familjer som inte skulle se varandra på hela sex veckor. Startskottet gick. Inte en färgad besättningsman så långt mitt öga kunde se. Vitt vitt vitt överallt.
Många nya tävlande är det denna säsong. Endast Filip & Fredik samt fjolårssegraren Johan Wester har vari med tidigare. Årets par är:
