måndag 29 augusti 2011

Ulf Durling hos Deckarvännerna

Deckarförfattaren och deckarakademiledamoten Ulf Durling var på besök hos Sällskapet Deckarvännerna. Han var där främst för att tala om Svenska Deckarakademins jubileumsbok - 221 deckare du bör läsa innan du mördas. En typ av bok som ju blivit väldigt populär numera. Och att det är 221 istället för det vanliga 1 001 är ju naturligtvis inspirerat av Sherlock Holmes väldsberömda adress 221 Baker Street.

Han berättade om hur Akademins ledamöter var för sig och tillsammans valt ut de 221 böcker som ingår. De har dessutom skrivit små korta beskrivningar och motiveringar till sina val. På det stora hel en utmärkt samling deckare, som Herr Omar skulle ha sagt.

Ulf berättade också hur det kom sig att han började intressera sig för och börja läsa sagor. Han hade fått ärva Tusen och en natt - men kanske var det snarare illustrationerna som lockade den unge pojken. En barbröstad Scheherazade t ex.



Veckans låt 126

I endast en vecka lyckades Keith West ligga på Tio i Topps förstaplats där han hamnade 28 oktober 1967 med Excerpt From A Teenage Opera.

West är engelsman och född 1943. Han hade en del mindre framgångar i olika band, men den här låten var hans enda stora hit. Han slutade så småningom att ge ut eget material och övergick till att producera musik för reklamfilmer.

fredag 26 augusti 2011

Hans-Olov Öberg: Djävulens tonsteg - Bokomdöme

Djävulens tonsteg
Av Hans Olov Öberg
CosyCrime/Kalla Kulor Förlag 2011

Öberg har ett förflutet som finansanalytiker vilket med all önskvärd tydlighet har återspeglats i hans sju tidigare deckare. Nu lämnar han det området för att istället ge sig på en trilogi om 70-, 80- och 90-talets Sverige. Och hux flux har han klivit upp ett pinnhål på deckarförfattarstegen.

Inte för att det var något egentligt fel på hans tidigare alster. Hans-Olov Öberg har alltid behandlat det svenska språket med känsla och framförallt med stor underfundighet och humor. Men handen på hjärtat; hur kul är det med finansthrillers? Annat än för de inbitna hajarna.

Utan att den här första delen i trilogin är särskilt märkvärdig blir jag ändå mycket road och förtjust. Öberg beskriver Västerås under några dagar i oktober 1978. Han har gjort grundlig research och väver in många gamla kära minnen från den tiden i texten. Musik från Heta Högen, Macahan på TV och till och med Biff Butler ur Carl Butlers klassiska kokbok. Det är så att jag blir tårögd av glädje över alla minnen som strömmar över mig. Jag får Aha-upplevelser på var och varannan sida.

Författaren har i sitt tidigare liv inte bara arbetat som finansman. Han är född i Skultuna utanför Västerås, han är aktiv musiker och har till och med sjungit i Domkyrkokören. Att han använder sina tidigare erfarenheter i sitt skrivande gör att det finns ett stort mått av trovärdighet i miljöer och personbeskrivningar. Inte bara handlingen är förlagd till 70-talet, hela stilen på denna deckare andas det årtiondet. 1978 kom det t ex ut böcker av författare som Maria Lang, Jan-Olof Ekholm, Ulla Trenter och Jan Eric Arvastson – för att nu nämna några. Pusseldeckare med både gemyt och spänning. Även romanens längd är 70-talsmässig. Trevligt att slippa tegelstensformatet.

Hans-Olov Öberg har i denna roman mer tagit fasta på parallellhistorier med karaktärernas relationsproblem än tidigare. Beskrivningen av en av huvudpersonerna, den unge skolpojken Elias och hans familj är ömsint och gripande. Den andre huvudpersonen som kommer att följa med genom trilogin är polisinspektören Benny Modigh. Boken handlar mycket om polisarbetet vilket författaren i sina tidigare böcker inte beskrivit särskilt ingående.

Elias körkamrat skolpojken Jimmy hittas mördad i Domkyrkan. Polisen får ett knivigt fall att utreda. Vem kan tänkas ha motiv att ge sig på en tonårig körsångare? Elias försöker på sitt sätt att hjälpa polisen, utan att för den skull bli någon Kalle Blomkvist.

Nostalgifaktorn i Djävulens tonsteg höjer definitivt betyget ett snäpp. Plus också för det överraskande slutet.

Betyg: 4 tomteluvor

Märkliga skivomslag 31

En talskiva med kåsören Torsten Ehrenmark.

Är det Hegerfors som hittat på albumets titel? Och spana in bandagen!!!

Källa: DiFonzo: The Worst Album Covers of the World - Boström, Kristenson, af Trampe: Sveriges Sämsta Skivomslag

onsdag 24 augusti 2011

Mest rockmusik

Musikbyte i telefonen. Mycket rockmusik denna gång. Men även lite jazz (Miles Davis & Duke Ellington), lite country (Patsy Cline & Shania Twain), lite filmmusik (Grease) och lite 60-tal (Sam Cooke & The Kinks).

Lista finns längre ner i vänsterkolumnen.

tisdag 23 augusti 2011

Veckans låt 125

Paul Jones, sångaren i Manfred Mann lämnade gruppen för en solokarriär. Det gick inte så bra i England, men i andra länder fick han många hits.

I Sverige blev det tio låtar på Tio i Topp varav en topplacering. 21 oktober 1967 hamnade Thinkin' Ain't For Me överst på listan.

Paul Jones föddes 1942 och är fortfarande aktiv. Han är President i National Harmonica League.http://www.pauljones.eu/

Ulf Lindström: En god man - Bokomdöme

En god man
Av Ulf Lindström
Wahlström & Widstrand 2011
Boken marknadsförs som en spänningsroman, och det är väl riktigt. Det är en bok med en krypande spänning, men det är definitivt ingen deckare. Brottet är redan begånget. Mördaren har åkt fast. Han vill inte prata med sin försvarsadvokat, som byts ut mot en ung och ganska oerfaren jurist. Den åtalade godkänner honom och de startar en konversation som man inte vet vart den ska leda.

I själva verket innehåller romanen inte så många reella händelser, vilket naturligtvis är ovanligt för en spänningsroman. Däremot ökar graden av dramatik hela tiden när den åtalade mannen lyckas med att manipulera försvarsadvokaten så pass att det till slut står klart att det kanske inte finns så mycket som skiljer dem. Eller? Frågetecknen är många.

Ulf Lindström har ett eget språk i sitt författarskap. Han leker med orden, vränger orden och får dem att verka som emellanåt poetiska och ibland som barnkammarramsor. Han använder sig mycket av talspråk och ger ofta musikreferenser. Dessutom har en säregen humor som man kan skymta mellan raderna, även när boken beskriver de mer otäcka händelserna.

Det otäcka består av mäns våld mot de svagare – kvinnor och barn. Författaren beskriver vidrigheter som om det näst intill är en slump vem som verkligen går över gränsen och begår de avskyvärda brotten.

En god man är Ulf Lindströms romandebut. Han har tidigare utgivit en rosad novellsamling och skrivit dramatik samt verkat som journalist och kritiker.

Betyg: 3 tomteluvor

Hundar på T-banan

Det är tur att man inte är allergiker. Jag har lagt märke till att många hundägare högaktningsfullt skiter i de skyltar som satts upp i tunnelbanan för att skona allergiker från olika chocker.

Jag har nu bara på några få dagar observerat fem hundar i tunnelbanan, varav fyra åkte i hundfri avdelning. Skärpning alla hundar. Nu måste ni hjälpa era hussar och mattar att spana in skyltarna.


Mikael Persbrandt på Djurgårdsfärjan

Såg Persbrandt på Djurgårdsfärjan idag. Såg fräsch ut. Gröna manchesterjeans.

Nesser ger kritiker svar på tal

Litteraturkritikern Marita Johansson i Nerikes Allehanda som ges ut i Håkan Nessers födelsetrakter har av författaren fått rejält svar på tal efter att hon recenserat hans senaste bok Himmel över London.
http://meny.nu/kultur/bokrecensioner/1.1314447-hakan-nesser

Därefter vidtog en mailkonversation i fyra omgångar!!!

Håkan Nessers mejl:
Hej Marita!
Eftersom du har skrivit den mest (och i stort sett enda) negativa recensionen av min nya bok i hela landet, har jag en fråga: Är det jag som inte kan skriva eller du som inte kan läsa?

Mvh
Håkan Nesser

Mitt svar:
Hej Håkan!
Svaret på din fråga:
Du kan skriva och jag kan läsa.
Men jag tycker inte att du lyckas hålla din smått fantastisk story ända fram till slutet.

M v h
Marita Johansen, kultur- och nöjeschef på NA.

Håkan Nesser:
Nej, jag har förstått det. Men “sin vana trogen hastar Nesser återigen ihop ett snopet slut” tar jag som en ren förolämpning. Kan vi göra en deal för bådas bästa: du slipper läsa någon mer bok av mig, jag slipper läsa någon mer recension av dig. Ok?
H

Mitt svar:
Efter så många år som författare borde du vara van vid att få kritik, positiv som negativ. Att ta negativ kritik som förolämpning är oprofessionellt.
Vad gäller dealen, så säger jag nej.

M v h
Marita Johansen.

Håkan Nessers mejl:
Hej. Visst är jag van vid kritik. Är du inte van att få kritik för din kritik? Jag möter många – ofta unga och känsliga – författare som blivit djupt sårade av slapp och orättvis kritik. Jag brukar uppmana dem att ta direkt kontakt med vederbörande belackare – istället för att, som jag antar att du menar, “professionellt” hålla tyst.
I det här speciella fallet kan vi gärna betrakta saken som utagerad. Eller också förklarar du vad du menar med “sin vana trogen... etc” - och sedan förklarar varför du envisas med att vilja läsa en författare som skriver på det viset regelmässigt. Det måste väl vara bättra att läsa någon som kan skriva ordentliga slut?

I Hallsberg berättade man för övrigt att du släppt ut mitt privata mejl till dig i tidningen. Professionellt?

Mvh
H.

Mitt svar:
Hej!
Som journalist och som recensent är jag mycket van att ta kritik. Det ingår i jobbet och är stimulerande. Och helt naturligt när det gäller recensioner eftersom de handlar om åsikter .

Jag har nog läst alla dina böcker och njutit av dem genom åren. Njutit för att du har ett drivande språk, intressanta karaktärer och en spännande intrig. Men det är intrigen som jag upplever inte håller alla gånger ända fram till slutet. Jag har ofta saknat ett klimax. Rent dramaturgiskt driver du alltid dina historier klockrent framåt med anslag, exposition, katalysatorer, vändpunkter, sidohistorier och alla andra berättartekniska metoder. Men inte minst i dina senaste, och de jag har färskast i minnet, ”Maskarna på Carmine Street” , ”De ensamma” och nu aktuella ”Himmel över London”, känner jag mig som läsare berövad ett klimax, en avslutning som jag förväntat mig efter det skickliga uppbyggandet av storyn. I till exempel ”Maskarna på Carmine street” upplevde jag upplösningen som en ”deus ex machina”.

Varför jag ”envisas” med att läsa dina böcker handlar om att det ingår i mina arbetsuppgifter. Det är dessutom ingen plåga.

Du väcker en mycket intressant diskussion när du ifrågasätter publiceringen av dina ”privata mejl”.
Den har jag själv övervägt och diskuterat med kollegor.
För det första har jag en blogg på www.meny.nu (NA:s kultur- och nöjessajt) där jag vill berätta om arbetet på en kultur- och nöjesredaktion. Som till exempel din reaktion på min recension. Och hur jag själv är redo att offentligt diskutera mitt eget arbete.
För det andra anser jag inte att ett mejl från en av Sveriges mest lästa författare till min jobb-mejladress är ett privatmejl när det dessutom handlar om mitt och ditt arbete.

M v h
Marita Johansen.

Håkan Nesser:
Hej igen.

Tack för svar. Tycker det där med din syn slut är en smula intressant, och orsaken att jag irriterats över din recension ligger antagligen där. Jag vet nämligen att slutet i min Londonroman är exakt så som det måste vara. Det finns uppenbara problem med det du kallar klimax-slut, jfr t.ex Kerstin Ekmans eleganta sätt att undvika dem i sin Katrineholmssvit. I min Londonroman har vi ju dessutom själva författaren inblandad och en av bokens poänger är förstås konfrontationen med hans skapade gestalter, en konfrontation som naturligtvis måste undvikas... Och samtidigt som han dör, dvs utsätts för en person som omnämns tidigt i boken, men som han alltså själv inte tycks ha skapat, så går förstås luften ur alla deltagarna på kalaset. Detta slut är för mig det enda möjliga och fullt konsekvent, om du har ett bättre förslag, lyssnar jag gärna. Notera gärna att författarens eget slut, på Ossington Street, ju är det egentliga slutet. Det ömsesidiga beroendeförhållandet punkteras. Lika lite som författaren kan leva utan sina fiktioner kan fiktionerna leva vidare utan honom.
Hur du kan uppfatta slutet i Carmine som ett deus ex machina förstår jag inte. Finns väl ingen som ingriper på det viset?

Nåväl, märker att det är rätt hopplöst att försvara och analysera sina egna verk , så vi skiter i det här nu.

Ha en skön helg istället.
Håkan

Mitt svar:
Hej!
Spännande med en diskussion om mitt och ditt sätt att se på en berättelses klimax eller icke-klimax. Det är väl så det ska vara när författaren möter läsaren, i det här fallet tillika recensenten.

Det är en klyscha, men jag skriver det ändå: Det finns ju inget facit vad gäller fiktion eller åsikter.
Så även här.

Du kan absolut försvara och analysera dina egna verk. Det respekterar jag till fullo liksom jag hoppas mötas av respekt för att mina åsikter och upplevelser i mitt journalistiska arbete.

Önskar dig också en skön helg.

M v h
Marita Johansen.

Bodil på Skansen

Bodil på besök på Skansen med mor och morfar
Linslus Djuren är inte så viktiga. Äta är kuligare. In med käket





Efter maten krävs det en liten lur.

lördag 20 augusti 2011

Håkan Nesser: Himmel över London - Bokomdöme

Himmel över London
Av Håkan Nesser
Albert Bonniers Förlag 2011
Nesser har alltid älskat att leka katt och råtta med läsaren. Denna gång driver han den leken till sitt yttersta. Historien börjar tämligen enkelt med en cancersjuk man som samlar sina närmaste i London för att delge dem sin sista vilja.

Men efterhand kommer flera parallellhandlingar in i intrigen. Bitvis trumfar de över och omkullkastar den ursprungliga historien. Det blir omöjligt att skilja det som berättas med det som berättas som verklighet. Men är det inte så att hela vår levnad är en berättad historia? Det finns ingen verklighet. Nesser ställer frågan.

Boken kräver mycket av sin läsare. Man är tvungen att tänka efter både en, två och flera gånger. Och när man äntligen börjar förstå eller ana hur allting hänger ihop kastas man snabbt ur den villfarelsen.

Eftersom Nesser har ett så fantastiskt och rikt språk, och emellanåt en i detta fall mycket passande torr brittisk humor kommer han undan med att ständigt föra läsaren in på fel spår. En annan författare hade troligen fallit platt och fastnat i den ganska komplicerade intrigen.

Eller kanske intrigen är enkel ändå, det blir komplicerad eftersom man inte litar på om det skrivs verkligen händer eller inte.

Jag får för mig att författaren experimenterar, både med texten och med läsarna. Hur långt kan man ta handlingen för att sedan kullkasta den som ett påhitt?

Men ändå, det blir rejält spännande ibland, och mot slutet av boken kommer jag på mig med att längta efter en Van Veeteren eller en Barbarotti som ska komma fram och säga: Så här ligger det till!!! Men nu har Nesser gjort detta - svårligen kan han göra det igen. Vad är nästa ess i rockärmen?

Betyg: 4 tomteluvor

Inger Frimansson: Det kalla landet - Bokomdöme

Det kalla landet
Av Inger Frimansson
Norstedts 2011
Av alla s.k. deckardrottningar är Inger Frimansson en av de mer drottninglika. Hon är tveklöst Sveriges främsta författare av s.k. psykologiska thrillers.

Hon har en förmåga att tränga in i sina karaktärers psyken och vränga dem ut och in till läsarens beskådan. Hon beskriver personernas bevekelsegrunder till sina handlingar på ett sätt som får mig att omväxlande älska och hata dem.

I denna bok knyter Frimansson ihop flera trådar från tidigare romaner. Den är en rak fortsättning på Råttfångerskan från 2009. Vi får reda på hur det gick för Ingrid som var instängd i Roses källare. Och som jag har undrat……i två år.

Ingrid blir räddad från källaren men hennes syster Maria funderar på hämnd. Hämnd på Rose som har låst in Ingrid…eller på hennes son…eller på hennes mans ganska avskyvärda döttrar.

För de som har följt Inger Frimanssons författarskap är det extra intressant att den splittrade karaktären Justine Dalvik åter finns med – en kvinna som gjorde stora avtryck i en tidigare bok.

Det är lätt att karikera personerna i en bok som denna. Men Frimansson lyckas belysa varje karaktär från så många olika håll att de blir levande och självklart realistiska och verkliga. Det är ett riktigt trolleritrick att hantera så många känslor samtidigt.

Om det blir fler böcker av Frimansson känner jag på mig att Justine Dalvik blir huvudperson igen.

Betyg: 5 tomteluvor

Björn Sandström: Tusenbröderna - Bokomdöme

Tusenbröderna
Av Björn Sandström
Tre Böcker 2011
Björn Sandström skriver thrillers. Om det kalla kriget i våra dagar. Hotet kommer oftast från öst. Det är inte utan att man känner igen temat från det otal spionromaner som skrevs för några tiotal år sedan.

Den ryska maffians värste mördare Koljan dyker upp igen. Han har figurerat i en tidigare roman av Sandström. Koljan representerar Det Tusenåriga Brödraskapet med rötter i Sovjetkommunism och nazism. De försöker ta över Sverige genom att nästla sig in i det sociala nätverket. Till att börja med är det äldrevården som de riktar in sig på.

Intrigen är m a o mycket fantasifull och det blir emellanåt tämligen spännande. Men boken blir ändå väldigt kverulerande. Ett kverulerande främst över Sveriges militära nedrustning och över förfallet inom äldrevården. Flera andra saker får sin släng av sleven, stora som små, t ex dubbdäcksförbudet på Hornsgatan i Stockholm.

Samhällskritiken och klagandet tar tyvärr över själva intrigen och blir det som känns som bokens huvudändamål. Synd!!!

Betyg: 2 tomteluvor

Märkliga skivomslag 30

På den här plattan från 1965 slår TV-sportens Bengt Bedrup ett slag för motionerandet.

Är det brysselsteget man ser i bakgrunden?

Källa: DiFonzo: The Worst Album Covers of the World - Boström, Kristenson, af Trampe: Sveriges Sämsta Skivomslag

Veckans låt 124

Svenskt igen. Tom & Mick & Maniacs med Somebody's Taken Maria Away. Etta på Tio i Topp 9 september 1967 och hela sex veckor framåt.

Sångarna Tommy Körberg och Michael Johansson ihop med Körbergs band The Maniacs spelade in Adam Faith's gamla hit och döpte om den lite (Someone's Taken Maria Away). Gruppen splittrades året efter och de båda sångarna satsade på solokarriärer med olika framgång.

fredag 12 augusti 2011

Blues på Fåfängan

Hustruns sysslingar kom på besök på ön. De hade med sig bluesmusikern Sven Zetterberg. Den korta versionen av historien utmynnade i att vi hamnade på hans spelning på Fåfängan igår.
Sven Zetterberg har spelat blues länge och är en av Sveriges bästa i den genren. Numera spelar han i flera konstellationer. Den vi såg igår var Sven Zetterberg Trio som också består av Little Hank på gitarr och på trummor Stefan "Big Texas" Sundlöf. Texas passade på att fylla 60 samtidigt som trion gjorde sin bejublade spelning.Jag måste erkänna att jag varit dåligt uppdaterad på Svens musik tidigare. Måste bli ändring på det.
Bra stämning på Fåfängan. Lysande bluesmusik. Anspråkslöst. Gemytligt. Trevligt.

Märkliga skivomslag 29

Vad heter frisören? Så att man inte går dit av misstag!!!

Källa: DiFonzo: The Worst Album Covers of the World - Boström, Kristenson, af Trampe: Sveriges Sämsta Skivomslag

torsdag 11 augusti 2011

Gösta Unefäldt: Den röda nyckeln - Bokomdöme

Den röda nyckeln
Av Gösta Unefäldt
Tre Böcker 2011
Gösta Unefäldt är född 1926 och detta är hans femtonde roman om Strömstadspoliserna. Den första kom redan 1979, Polisen som vägrade svara, och den fick pris som Årets Bästa Kriminalroman. Även Polisen och mordet i stadshuset 1992 förärades med samma pris.

För det svenska folket är nog Unefäldts poliser mest kända från den TV-serie som också visats i repris i SVT denna sommar. Där kan man bl a se Per Oscarsson som polischefen Jörgensen och Stefan Ljungkvist som den snälle och store, men något enfaldige polismannen Evald Larsson.

Jörgensen är sedan några år utskriven ur böckerna och polisarbetet leds nu av polischefen Bo Kronborg och hans särbo kriminalinspektören Pernilla Bitén. Evald Larsson finns kvar liksom flera av hans arbetskamrater.

Denna gång handlar det om ett svartsjukedrama. Leonard Pettersson blir anklagad för mordet på sin hustru, men försvarsadvokaten får rätten att tvivla. Pernilla Bitén som genomfört utredningen får en hektisk tid med utredningen av nya spår. Är Leonard skyldig?...eller kan där finnas någon annan gärningsman?

Unefäldt är mycket bra på att kombinera den klassiska pusseldeckaren med den nuförtiden vanligare polisromanen. Han beskriver väl de psykologiska bevekelsegrunder som ligger bakom brotten och för in intressanta parallellhistorier från polisernas familjeliv.

Författaren kan verkligen behandla det svenska språket väl, han är något av en mästare på finurliga bisatser. Men med engelskan är det sämre. Jag räknar in honom i den otaliga skara som inte kan stava till förlorare. Det heter loser på engelska – inte looser.

Humorn har alltid varit Unefäldts största tillgång, även om den tonats ner med åren. Men man lockas ofta till skratt och tvärs igenom hela boken finns en gemytlighet som man sällan ser i dagens deckare. Trots det brottsliga ämnet.

Att det är möjligt att lösa deckargåtan är inte heller helt fel. Författaren t o m påpekar det när alla ledtrådar lagts på bordet. Gösta Unefäldt håller en så hög kvalitet i sina böcker att han självklart borde vara både mer uppmärksammad och mer säljande än t ex Camilla Läckberg som också skriver Bohuslänsdeckare.

Betyg: 4 tomteluvor

Stig Örnfjell: Skräcken lurar i storklyftan - Bokomdöme

Stig Örnfjell
Skräcken lurar i storklyftan
Romanförlaget 1945
Detta var den 165:e utgåvan i Nyckelböckerna-serien. Imponerande. De korta detektivhistorier på c:a 100 sidor och med ett pris på 50 öre (plus 3 öre omsättningsskatt) var antagligen särdeles populära på sin tid.

Örnfjells privatdetektiv Nils G. Hessel lämnar i denna bok över hjälterollen till sin assistent, den sextonårige, fräknige Erik Johansson. Det blir då mer av en ungdomsbok, ungefär som Enid Blytons populära Fem-böcker.

Ylva Hinner är lärarinna och finner en död man i sin bostad. Naturligtvis klampar hon omkring i blodet, sätter avtryck och tar upp mordvapnet, en yxa. Och lika naturligt blir hon huvudmisstänkt - ja, fallet är klappat och klart ur landsfiskal Boddes synvinkel.

Men Nils G. Hessel tror på den unga kvinnan och hans assistent utsätts för många faror innan de skyldiga till slut kan gripas.

Betyg: 2 tomteluvor

onsdag 10 augusti 2011

Veckans låt 123

I min genomgång av Tio i Topps listettor har vi nu kommit fram till 19 augusti 1967. Då var det dags för lite flower-power. Scott McKenzie låg etta på listan i tre veckor med San Francisco.

Låten var en typisk One Hit Wonder, även om McKenzie även hade andra framgångar. Han var t ex medkompositör till The Beach Boys hitlåt Kokomo och var under en tid medlem i Mamas & Papas. Han föddes 1939 och gör numera endast sporadiska framträdanden. http://www.scottmckenzie.info/

söndag 7 augusti 2011

Stig Örnfjell: Den gåtfulle tjuvbadaren - Bokomdöme

Stig Örnfjell
Den gåtfulle tjuvbadaren
Romanförlaget 1944
I badhuset påträffas en naken och förgiftad man. När de övriga besökarna där har tagit sina kläder återstår inga som kan vara mannens. Han har heller inte löst inträde.

Sådan är upptakten på ett magnifikt mysterium. Ett mysterium som privatdetektiven Nils G. Hessel och hans medarbetare får i uppdrag att lösa. Den förgiftade mannens syster, fröken Sjunger, kontaktar detektiven och ber om hjälp. Hennes f.d. chef vedhandlaren Sylvester Raps figurerar i utkanten av utredningen och verkar vara en skum typ.

Detta är en underhållande och rolig historia med sedvanliga 40-talsförvecklingar. Och naturligtvis löser superdetektiven alla gåtor.

Betyg: 3 tomteluvor

Stig Örnfjell: Stockholmsligan - Bokomdöme

Stig Örnfjell
Stockholmsligan
Romanförlaget 1944
Nyckelböckerna hette en serie som gav ut korta detektivromaner på 40-talet. Böckerna var på c:a 100 sidor och av mycket varierande kvalitet.

Örnfjells hjälte är privatdetektiv och heter Nils G. Hessel. Han har kontor på Drottninggatan i Stockholm, precis som Ture Sventon. Hans vackra och effektiva sekreterare heter Birgit Viklund och den unge rödhårige medarbetaren heter Erik Johansson.

Hessel tar sig an ett fall med stulna försvarsritningar. Det hela utvecklar sig till ett händelserikt drama , likt en smälla-i-dörrarnafars med många förvecklingar.

Emellanåt blir det rörigt i överkant, men ändå ganska småtrevligt.

Betyg: 2 tomteluvor

Henrik Örnebring: Blodsmak - Bokomdöme

Henrik Öenebring
Blodsmak
Järnringen 2006
Det skrivs inte många science fictionthrillers i Sverige, så man blir glatt överraskad när man hittar en sådan. Blodsmak tilldrar sig i en framtid när världen har gått under. En ny civilisation återuppstår med en blandning av människor, djur, mutanter och robotar.

Två brottssyndikat konkurrerar om makten i Göborg, ledda av gangsterkungarna Laban Broms och Furst Mekano. Privatsnoken Sennja Maler försöker reda ut mordet på sin kollega Adrian Briis och retar upp brottslingarna.

Det blir våldsamt och Sennja framstår som en slags framtidens Sherlock Holmes när hon löser sina fall.

Det är tidvis underhållande, humoristiskt och tänkvärt. Men ibland staplas framtidsbegreppen på varandra i ett sådant antal att det blir svårläst.

Betyg: 2 tomteluvor

tisdag 2 augusti 2011

Märkliga skivomslag 28

Musik som passar till frukosten, eller?

Källa: DiFonzo: The Worst Album Covers of the World - Boström, Kristenson, af Trampe: Sveriges Sämsta Skivomslag

Veckans låt 122

Dags för The Beatles igen. 22 juli 1967 blev de etta på Tio i Topp med All You Need Is Love. Där låg de i fyra veckor. Musikexperterna anser att det snarare var låtens budskap än dess kvalitet som gjorde den till en hit.

I kören återfinns bl a Mick Jagger, Keith Richards, Marianne Faithfull och Eric Clapton.

Carl Öhlén: Bicicletas och saltomortaler - Bokomdöme

Carl Öhlén
Bicicletas och saltomortaler
Books on Demand 2009
Författaren förklarar i inledningen att han skrivit i thrillerns form för att kunna nå ut med sitt budskap. Ett budskap som handlar om den tilltagande miljöförstöringen.

Målsättning är god men han lyckas tyvärr inte fullt ut. Framförallt tar han munnen lite för full. Han skriver om miljöförstöring i alla dess former, om konsumtionssamhället, om den tilltagande amerikaniseringen och han sträcker sig till och med till att kritisera TV-utbudet. Men Så ska det låta och Allsång på Skansen får godkänt. Han verkar ha lagrat på sig en stor upprördhet över åtskilliga ämnen och slår hejviltomkring sig.

Med alla dessa synpunkter på agendan får man sig till livs ett evigt kverulerande. Som läsare kan man både förstå och förfasas av miljöproblemen, men författarens målsättning att i lättare form få fram sina synpunkter fungerar inte.

Lisa Wallman och Patrik Carlson arbetar åt FN och sänds till Brasilien på miljöuppdrag. De kommer i kontakt med den organiserade brottsligheten och utsätts för stora faror. Thrillerdelen av boken är ganska sidoordnad och både osannolikt beskriven och föga spännande.

Att boken innehåller många stav-, tryck- och faktafel får anses som oförsvarligt. Författaren ska ändå ha heder för sitt allvarliga uppsåt att upplysa oss om de miljöproblem som finns. Men han måste nog koncentrera kommande böcker till färre ämnen. Och korrekturläsa noggrannare naturligtvis.

Betyg: 2 tomteluvor

Veckans Tio i Topplåt 1124

The Music Explosion: Little Bit O'Soul In på listan 15 juli 1967 Låg kvar i 7 veckor, Högsta placering: 2