Elakt spel
av Jan Mårtenson
Wahlström & Widstrand, 2017
Inläsare: Tomas Bolme
9789174333657, Ljudbok, 11 timmar 8
minuter
Det finns få deckarförfattare i
detta land som är så envisa och trägna som Jan Mårtenson. Detta är den fyrtiofemte
boken om antikhandlare Johan Kristian Homan och hans siamesiska katt Cléo de
Merode. Tillsammans med hans övriga utgivning börjar det närma sig sjuttio
titlar. Det är väl bara Kjell E Genberg som kan slå det.
Homanfansen är många. Det finns sedan
många år ett Homansällskap som träffas och äter de måltider som avnjutes i
böckerna. Det borde dock bli tunnsått med rätter numera eftersom antikhandlaren
i denna bok mest köper färdiglagat. Jag kan förstå fascinationen. Här finns en
kriminalgåta, om än sidoordnad och naturligtvis med relativt oblodiga mord. Här
finns mycket kulturvetenskap, läsaren får många nya kunskaper om antikviteter
och Stockholm.
Här finns också lite
samhällskritik, men den är mer av den kverulanta typen. Homan är en riktig
gnällspik, klagar på det mesta. Det var bättre förr verkar vara hans devis. Han
är också i ett förhållande med Francine, som liknar Julia Roberts. Vad hon ser
hos honom är oklart. Själv tycker jag att han är oartig, plump och en extrem
tråkmåns. Han går ofta på partyn, eller tillställningar kanske jag ska säga,
och han tillför aldrig någonting förutom att säga fel saker vid fel tillfälle.
Hans ålder har jag skrivit om
tidigare. I första boken var han mellan 40 och 50 år, och det är han
fortfarande.
Romanen består mest av ett evigt
resonerande. Kan det ha gått till så, eller kanske så. Homan misstänker än den
ena och än den andra. Och han säger det till dem, vilket inte verkar vara en
helt säker metod. Själv anser han sig själv vara huvudmisstänkt, vilket mest
lyfter hans ego. Varför han skulle vara misstänkt är ganska obegripligt.
Brotten löses oftast av en slump,
inget fel i det. Ibland av Johan Kristians katt eller som nu av en liten pojke.
Både Homans privatundersökning och polisens arbete verkar vara rätt planlöst. Själv
anklagar han de olika personerna i intrigen i tur och ordning, och måste
naturligtvis träffa rätt till sist.
Jan Mårtenson håller ändå stilen.
Han ger sina läsare vad de vill ha. Trivselmord och kultur. Det gör han bra.
Men eftersom jag denna gång konsumerade boken som ljudbok hände det att jag
somnade.
Betyg: 2 tomteluvor
Foto: Cato Lein
