Märkliga skivomslag 255

Den ultimata kombon; Krig och dansmusik.

Källor: DiFonzo: The Worst Album Covers of the World 1 & 2 & Seriously Bad Album Covers - Boström, Kristenson, af Trampe: Sveriges Sämsta Skivomslag - Cover story, Volume One & Two - Album Covers from the Vinyl Junkyard - Herr Dryck: Katastrofala skivomslag

Lotta Luxenburg: Försvunnen - Bokomdöme

Försvunnen
Av Lotta Luxenburg
Isaberg Förlag 2013
ISBN 9789176949122, Inbunden, 247 sidor
Lotta Luxenburgs debutroman kom först ut på Express You Bokförlag och därefter på Isaberg Förlag. Båda under 2013. Anledningen var enligt författaren att den första utgåvan i pocket innehöll för många fel, båda faktamässigt och grammatiskt. Bra då att hon fick ut den rättade boken på ett annat förlag. Fortfarande kvarstår ändå något logiskt fel i berättelsen, men det är av mindre natur och absolut inte störande.

Författaren har skrivit en bok om det omöjliga och allra mest hemska. Ett barn försvinner och kan inte återfinnas. Det finns inga som helst spår, varken av förövaren eller av offret. Är hon vid liv? Varför har hon försvunnit? Finns det överhuvudtaget en gärningsman? Som läsare vet man mer än barnets föräldrar och det gör det så mycket hemskare att läsa.

Ytterligare ett barn försvinner och polisen står maktlös. Så småningom lyckas man få upp ett spår när kidnapparen blir allt mer oförsiktig. Boken är våldsam, men det är nödvändigt för att upprätthålla trovärdigheten. Naturligtvis är det också en obehaglig läsning. Våld mot barn framtvingar alltid sådana känslor.

Utan att ha förnyat genren på något sätt har ändå Lotta Luxenburg skrivit en habil debutbok. Språkbehandling och intrig lovar mer. Mycket är ändå igenkännbart. Här finns en förtvivlad mor naturligtvis, några poliser med relationsproblem, en inkompetent chef och en bitter polis som blivit förbigången vid en chefsutnämning. När man närmar sig slutet av boken har det blivit mer likt en pusseldeckare, där läsaren inte har några problem att avslöja brottslingen. Det tror jag också varit författarens mening, att vi ska veta mer än polisen. Att låta förövaren komma till tals i kursiv stil för att beskriva sin barndom är däremot något jag har blivit allergisk mot genom tiden.

Men trots några mindre fel och brister tror och hoppas jag att Lotta Luxenburg har fått blodat tand. Hon lämnar verkligen fältet öppet i avslutningen av denna bok. Många av karaktärerna har oavslutade sidohistorier och frågor som en läsare absolut inte kan låta vara obesvarade.

Betyg: 3 tomteluvor

Hundraåringen - Filmomdöme

Hundraåringen
2013
Regi: Felix Herngren
Efter Jonas Jonassons pyramidala succé med boken om Hundraåringen Allan var det stor förväntan på Felix Herngrens film med den som förlaga. Och jag måste säga att han har lyckats väl med att förmedla bokens absoluta galenskap och också det stillsamma berättartempot. Ett tempo som ändå är sprängfyllt med komiska detaljer, vinklingar och vridningar. Det blir kort sagt väldigt underhållande. Jag ser filmen med omväxlande ett småflin och ett större leende i ansiktet, men dock inte så många flatgarv.

Robert Gustafsson har i huvudrollen funnit den perfekta rollen. Han är hundraåringen! Därtill bidrar naturligtvis också den fina masken. Flera av birollerna blir också genialiskt gestaltade. T ex är Ralph Carlsson i rollen som den livströtte polisen helt på pricken. Man ler bara man ser honom.

Har ni inte läst boken? Se då filmen!

Betyg: 4 tomteluvor

Veckans Tio i Topplåt 250

Paul Jones: It's Getting Better
In på listan 12 juli 1969
Låg kvar i 2 veckor. Högsta placering: 7

Märkliga skivomslag 254

Visst blir man lite skraj för De Makalösa Fyra!!

Källor: DiFonzo: The Worst Album Covers of the World 1 & 2 & Seriously Bad Album Covers - Boström, Kristenson, af Trampe: Sveriges Sämsta Skivomslag - Cover story, Volume One & Two - Album Covers from the Vinyl Junkyard - Herr Dryck: Katastrofala skivomslag

Testa din svenska

Testa din svenska här Ett av uttagningsproven till journalistlinjen.

Du kan nog inte slå mig, men väl klara lika många svar, eftersom jag fixade alla 20.

Håkan Nesser: Levande och döda i Winsford - Bokomdöme

Levande och döda i Winsford
Av Håkan Nesser
Albert Bonniers Förlag 2013
ISBN 9789100134372, Inbunden, 425 sidor
Håkan Nesser fortsätter att föda oss med högklassiga romaner. Men kanske inte så länge till, han har hotat med att snart avsluta sitt författarskap. Han har inte fler historier att berätta säger han. Jag hoppas att han för läsarnas skull hittar några fler som han vill delge oss. Han har avslutat sina serier om Van Veeteren och Gunnar Barbarotti och skriver nu fristående romaner. De är definitivt inte traditionella kriminalromaner eller deckare även om det nästan alltid finns något kriminellt inslag.

Så är det även i denna bok. Man får ganska tidigt reda på att det finns ett mord i historien som spelar en central roll. En svensk kvinna bosätter sig vintertid i Winsford på en hed i England. Hon tillbringar dagarna med sin hund och sysselsätter sig genom att ta långa promenader på heden. Hennes tankar går hela tiden bakåt i tiden. Vi får veta mycket om hennes tidigare liv och om orsakerna till att hon söker sig till ensamheten.

Det händer m a o inte så mycket, men stämningen och spänningen byggs ändå sakta och skickligt upp ju längre man läser. Nesser har förmågan att med mycket små och enkla medel skapa nagelbitarkänsla. Hans språk är som vanligt mycket rikt och fyllt med en underfundig humor som roar, men inte lockar till gapskratt. Man kan nästa höra författarens röst läsa boken på sin oefterhärmliga närkingska. Hans osvikliga kombination av en intressant historia kombinerad med ett ovanligt rikt språk fungerar lika bra som vanligt.

Att beskriva den brittiska hednaturen och vädret är naturligtvis omöjligt utan en ordentlig research som jag är säker på att Håkan Nesser har gjort, grundlig som han är. Regn och dimma kryper in under kläderna på läsaren och minsta solglimt får en att känna sig lite uppåt. Mötena med byborna blir kärleksfulla och det är lätt att tycka om Winsford, lite på avstånd. Eller som man kan läsa om kvinnans hyresvärd, han var den enda otrevliga personen hon mötte.

Till sist rätas alla frågetecken ut, det kändes inte självklart under läsningen, och slutet skulle passa utmärkt i en film av Alfred Hitchcock.

Betyg: 4 tomteluvor 

Foto: Caroline Andersson