De ensamma
av Håkan Nesser
Bonniers 2010
Håkan Nessers senaste bok är den fjärde av fem i serien om kriminalinspektör Gunnar Barbarotti. Det är svårt att kategorisera dessa böcker som kriminalromaner. De behandlar oftast mer existensiella problem och frågor än traditionella brottsutredningar.
Så även denna gång. De nästan 600 sidorna blir lite väl enformiga och den sedvanliga Nesserska lunken tappar även den tempot en aning. I den förra romanen Berättelse om Herr Roos var det just det lugna tempot, eftertänksamheten och den stilla humorn som gjorde den till en av Nessers bästa någonsin. Men nu tappade jag intresset flera gånger även om den finstämda humorn fanns där igen. Kanske hade boken tjänat på att vara lite kortare.
Men Nessers språk är alltid målande. Det finns meningar man läser om och om igen. Dialogen mellan Barbarotti och hans kollega Eva Backman är briljant. På sätt och vis är de väldigt lika även om det bara är Barbarotti som har kontrakt med och konverserar Vår Herre.
Kanske är jag alltför kritisk. Boken stämmer till många eftertankar. Jag tar pauser i läsningen för att göra tankeparalleller till mitt eget liv, och det kanske är just det som författaren önskat.
Sex unga människor kommer från olika håll till Uppsala 1969. De förenas och utvecklar en vänskap som förändras när en dramatisk händelse inträffar. En av dem förolyckas och 35 år senare drabbar samma öde en av de andra på identiskt sätt och på samma plats. Har överhuvudtaget något brottsligt inträffat? Barbarotti och Backman ställs inför svåra problem.
Man följer dessa människors öden med stort intresse, även polisernas. De är i och för sig ganska vanliga, men igenkännandet skapar nyfikenhet.
Betyg: 4 tomteluvor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar