Kristina Ohlsson: Tusenskönor - Bokomdöme

Tusenskönor
Av Kristina Ohlsson
Piratförlaget 2010Jag var inte överdrivet förtjust i Kristina Ohlssons debutbok Askungar. Jag trodde inte på henne som en presumtiv kvalitetsförfattare av kriminallitteratur. Men jag är glad att jag hade fel. Tusenskönor blev en av de nominerade till Årets Svenska Deckare. Den vann inte, och det skulle den inte göra, men den försvarar väl sin plats bland de nominerade.

Det är främst intrigen som gör boken mycket läsvärd. En mycket fyndig handling där läsaren omöjligen kan lista ut vad som ligger bakom de bisarra och våldsamma händelser som utspelar sig. Trovärdighetsfaktorn är väl inte den högsta, men vad gör väl det, detta är en deckare gjord för att underhålla. Och det gör den. Däremot har Ohlsson mer att utveckla när det gäller personbeskrivningarna. Karaktärerna är ganska schablonmässigt skapade efter gängse deckarnormer. De har svårt att få mig riktigt engagerad.

Och vad beror det på att tre av de mer säljande deckarna i Sverige under 2010 har en huvudperson som heter Bergman i efternamn? Och två är psykologer. Och två är gravida. Grebe/Träff skriver om Siri Bergman och Hjort/Rosenfeldt om Filip Bergman.

Den gravida Fredrika Bergman, som inte är psykolog, istället privatanställd i polisens speciella utredningsgrupp får ett mycket svårt fall att bita i när ett äldre prästpar hittas mördade. Några illegala invandrare råkar illa ut i Stockholm samtidigt som en ung svensk kvinna förlorar fotfästet i Bangkok. Hur hänger allt ihop. Läsaren är lika villrådig som polisen. Sakta men säkert rätar polisgruppen ut alla frågetecken. Det blir mycket spännande och intrigen är detaljerat smart och kräver en speciell fantasi som jag är glad att författaren besitter.

Betyg: 4 tomteluvor