Ann Rosman: Porto Francos väktare - Bokomdöme

Porto Francos väktare
Av Ann Rosman
Damm förlag 2011Eftersom Ann Rosman har den otacksamma rollen att ALLTID bli jämförd med Camilla Läckberg är det lika bra att säga det på en gång. Jag läser mycket hellre Ann Rosman. Miljön är näst intill densamma. Både skriver om Bohuslän, i Rosmans fall är det Marstrand som är skådeplatsen för hennes författande. Båda grundar sina historier i historiska händelser. Båda vill gärna knyta an till huvudkaraktärernas personliga problem och konflikter. Men på alla plan utklassar Ann Rosman sin kanske mer framgångsrika författarkollega. Framförallt är hennes historiska kopplingar genialiska och hennes relationsbeskrivningar lagom nedtonade.

I Porto Francos väktare, den tredje delen i hennes serie om polisen Karin Adler, läggs fokus och tyngdpunkt på den historiska berättelsen om den unga Agnes. Hon är en karaktär som man som läsare blir mycket nyfiken på och önskar allt gott, en kvinna som finner vägar att överleva i männens värld. Fantastiskt vackert och ömsint gestaltat är det, och det får till följd att den moderna mordhistorien blir underordnad och inte alls lika intresseväckande.

Agnes kommer till Marstand i slutet av 1700-talet. Hon är på flykt och finner ingen annan utväg än att klä ut sig till man för att överleva. Runt henne cirkulerar flera intressanta historier med mycket brottslighet i centrum. Tjuveri, smuggling och en god dos sjöröveri är det som Agnes måste kunna hantera. I nutid hittas en död kvinna och ett spädbarn i en mosse på Klöverön i närheten av Marstrand. Kriminalinspektören Karin Adler finner trådar som leder tillbaka till vad som hände Agnes och hennes familj.

Vi får veta mycket intressant om Marstrands historia och när boken växlar till nutid kommer jag på mig själv att längta efter de avsnitt som handlar om Agnes, hennes man och barn. Kanske är det dags för Ann Rosman att skriva en renodlad historisk roman.

Betyg: 4 tomteluvor