Av Tove Alsterdal
Lind & Co 2012
ISBN 9789174610659, Inbunden, 411 sidor
Det kan vara så att 2012 års bästa svenska kriminalroman redan har givits ut. Tove Alsterdals nya bok har hållit mig trollbunden från första sidan till den sista. Redan hennes första bok Kvinnorna på stranden fick bra recensioner, men nu har hon skrivit en bok som andas spänning, historisk mystik och norrländska naturbilder.
En av Sveriges bästa skidåkare blir ihjälslagen på sin gård i Tornedalen. Hans karriär är för länge sedan över och han är mest känd som mannen som inte dök upp när det var dags för Olympiska Spel 1952. Journalisten Katrine Hedstrand är arbetslös och åker till sin mammas okända hus i Kivikangas. Samtidigt blir en rysk gangsterledare mördad av sin närmaste man i S:t Petersburg. Dessa tre händelser och skuggor från det förflutna vävs ihop i en ovanligt fängslande historia.
Det är främst Katrine läsaren får följa när hon konfronteras med huset i Tornedalen och med det mord som inträffat på den gamle skidåkaren. Hon blir fast i sitt sökande efter sina och sin släkts rötter, och detta för henne till Ryssland där hennes sökande inte blir utan överraskande resultat.
Skildringen av Tornedalsbygden och dess innevånare får mig att känna en märklig närvaro i det karga landskapet och en stor sympati med människorna där. Katrine träffar den ena intressanta karaktären efter den andra och alla har de fantastiska historier att berätta. De historiska skildringarna om hur kommunismen lockade flera ungdomar att emigrera och sedan gå under i Sovjetunionen är fantastiskt detaljrika och ger en informativ och intressant bild av den tiden.
Det märks att Tove Alsterdal har arbetat som dramatiker. Hennes bok är som en film, bara oändligt mer spännande. När man själv får skapa bilderna, som det är lätt att göra här, blir boken mer levande än någon regissör kan åstadkomma.
Naturskildringarna är målande. Vintern känns i skinnet även på läsaren. Karaktärerna i boken är så fint beskrivna och så komplexa att de känns tagna ur verkligheten. Den norrbottniska dialekten osar ur replikerna och finskan (och ryskan) blandas friskt med svenskan.
Det här är det bästa jag har läst på väldigt, väldigt länge.
Foto: Annika Marklund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar