Medicis ring
Av Jan Mårtenson
Wahlström & Widstrand 2015
ISBN 9789146226796, Inbunden, 333 sidor
Johan Kristian Homan är en huvudperson som man kan prata
mycket om. I den första boken om honom, Helgeandsmordet,
var han fyrtiofem år. Den kom ut 1973. Med en vanlig matematisk operation
skulle han nu vara åttiosju fyllda. Men Homan åldras inte, han är som Kalle
Anka. Det känns snarare som han har blivit ett par år yngre faktiskt. Med åren
har han dock blivit gubbigare till sättet. Han hänger inte med tidens
utveckling och kverulerar om det mesta. Medan samhället förändras göra han det
inte och det blir ett ganska märkligt resultat av den kombinationen.
Homan har dock kvar sin särbo, den Julia Robertsliknande
Francine, som är polis och karateexpert. Hon är lite antikhandlarens motsats,
förutom att hon inte heller åldras. Hennes föräldrar heter förresten Claudette
och Archibald. Bara en sådan sak, det säger en del om vad slags människor som
befolkar Mårtensons böcker. Men hör ni, jag måste läcka lite, i den här boken
är Johan Kristian Homan otrogen. En sak jag trodde var otänkbar.
Dessutom är det lite mer action än vanligt i Mårtensons
berättelse än tidigare. Det inträffar fler dramatiska händelser där Johans liv
sätts på spel. När han semestrar i den idylliska byn Panicale i Italien begås
naturligtvis ett par mord där, och sedan ytterligare ett i Stockholm på en av
de personer som var med på resan. Därefter följer en klassisk
pusseldeckarintrig där Homan lägger sin näsa i blöt gång efter annan. Han är
egentligen en ganska obehaglig och näsvis typ på det viset.
Bokens styrka är som vanligt de historiska kunskaper
Mårtenson förmedlar. Tillsammans med de antika föremål som läsaren får
förevisade ökar det bildningen hos de intresserade. Jag tycker nog ändå att det
här är en av Mårtensons starkaste (svårt att ranka bland så många alster). Mer
action, utan närmare våldsbeskrivningar, och det faktum att Johan Kristian
Homan inte visar sig vara så oskuldsfull som man trott höjer definitivt
betyget.
Betyg: 3 tomteluvor
foto: Cato Lein
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar