Först när givaren är död
av Anna Jansson
Norstedts 2009
Det här är den tionde romanen om kriminalinspektör Maria Wern, och jag hoppas att det inte blir den sista. Många deckarförfattre avslutar ju likt genrens gurus Sjöwall/Wahlöö sina serier efter just det antalet.
Vi får följa Maria Wern, som efter skilsmässa flyttat till Gotland med sina barn, som inte har några framträdande roller denna gång. I stället belyses Marias relationsproblem med den nya kärleken. En kärlek som abrupt höll på att ändas i den föregående boken Inte ens det förflutna, när mannen sånär blev mördad.
Den föregående boken blev jag lite besviken på. Den kändes lite som ett hastverk. Men nu är en av mina favoritförfattare på banan igen. Först när givaren är död innehåller så mycket av det som Anna Jansson är bra på. Spänning, relationsproblem, Midsomerliknande mysterier och miljöer, aktuell samhällskritik och den sedvanliga Janssonska humorn.
En humor som finns framför allt hos en av bokens huvudpersoner, den pensionerade änkan Frida Norrby. Fridas uppfostring av den unge ligisten Joakim är mycket roande och underhållande med många komiska inslag.
Ofta är det i sådana händelser och skeenden runt omkring själva ramberättelsen som Anna Jansson har sin styrka. Man blir engagerad i de ofta alldeles vanliga människorna som befolkar hennes böcker. Jag kommer på mig själv med att vara ganska ointresserad av "vem som gjorde det".
Man blir sugen på att åka till Gotland när man läser Anna Jansson. Och man blir definitivt sugen på nästa bok.
BETYG: 4 tomteluvor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar