Sagobröllopet på Solta Kapitel 2

Kyrkan i Donje Selo

Alla härliga upplevelser till trots, vi var ju i Kroatien för att bevista ett bröllop och ett dop. Så på torsdagseftermiddagen begav vi oss till hamnen i Split för att ta bilfärjan till ön Solta. Många av passagerarna var på väg till samma begivenhet. På båten mötte vi brudgummen Anders, Anna-Marias pappa Zeljko, hennes kompis Anna och många fler. Och vi blev genast bjudna av Zeljko till förfest samma kväll på en restaurant i Rogac’ som hamnbyn heter. Jag behöver väl egentligen inte berätta att solen sken från en klarblå himmel och att det var sisådär 33 grader. För det var det hela tiden. Vi skulle bo i en lägenhet i Maslinica, en liten fiskeby på västra udden av ön som endast är 18 km lång och ett par kilometer som bredast.

Leah med sin mormor & farmor

Först åkte vi till Anna-Marias morfar gamla hus i Donje Selo där brudparet bodde. Och nu fick vi träffa Branka, Anna-Marias mamma och för första gången lilla Leah live. Och mormor…och farmor…och alla andra supertrevliga släktingar och vänner. Och vilken syn, dessa fyra vackra kvinnor i rakt nedstigande led …mormor, mamma, Anna-Maria och Leah.

Eftersom det var lite knepigt att hitta huset fick vi ledsagare och begav oss dit. Vilket ställe att bo, på ett litet berg med utsikt övar Adriatiska Havet och öarna i närheten? Och där fanns balkong åt alla håll så att man kunde välj på skugga eller sol.
Efter en snabb dusch och lika snabbt ombyte, man kan inte gå på kalas i svettig Hajduk Splittröja. Jag har lovat Anna-Maria att ha fotbollslaget Hajduk Split som favoriter. Jag håller löftet, även om jag aldrig sett dem spela i verkligheten. De ligger just nu tvåa, efter ärkerivalerna Dinamo Zagreb. Förfesten var på en liten kroatisk restaurang, utomhus givetvis. På det sättet lärde vi redan en dag i förväg känna de flesta bröllopsgästerna. Och pappa Zeljko agerade stolt tupp, medan mamma Branka höll en lägre profil. Anna-Maria och Anders gled omkring och pratade glatt och tålmodigt med alla. En släkting vars namn jag glömt (jag är dålig på namn, skulle kunna fråga hustrun) sa att han var pingisspelare och fortfarande spelade mot Hasse Alsér. Måste ha varit på ett andligt plan då. Anna-Marias bror Karlo agerade tolk och höll igång.

Hustrun & Zeljko

Festen var fantastisk, mycket glädje och framför allt mycket sång. Kroater sjunger nästan lika mycket som walesare. God mat & dryck tillsammans med glada oförställda människor, det kan inte bli bättre. Men den stora dagen var ju på gång så många tackade för sig innan det var för sent. Tack för en trevlig fest!! Jag tror att farmor, över 80 i rullstol, fortfarande var kvar. Hon vägrade lämna något osett

Vi började bröllopsdagen med att turista lite på ön. Där finns endast en liten by som har blivit turistanpassad, Necujam. Där finns lägenhetshotell, pool och lite annat. I övrigt är ön ganska orörd. Tyvärr flyttar många till fastlandet eller utomlands. Därför bor där mest äldre på ön. Och det finns många sommarhus. Så på sätt och vis lever ön på turism i alla fall, även om turisterna inte är charterresenärer. En annan märklig sak är bilarna på ön. De är lätta att känna igen. De verkar vara gjorda på 70-talet allihop. Nyare bilar tillhör tveklöst turister.
Men nu åter till bröllopet. Hustrun och jag svidade upp oss och åkte till huset i Donje Selo där det bjöds på mat, dryck och underhållning innan det var dags. Dragspelaren höll igång i värmen hela tiden. Puh. Dessutom lovande att han att för all framtid spela gratis om lilla Leah någon gång skulle hoppa höjd lika högt som kroatiskan Blanka Vlasic. Leah har ju litet att brås på. Pappa Anders är en elithöjdhoppare. Givetvis var de ”gamla damerna”, mormor & farmor m fl., på plats. De missade ingenting.


Så småningom kom pappa Zeljko fram och presenterade den vackra bruden. Och här var det inte som hemma. Brudgummen och bruden fick posera inför kamerorna även innan bröllopet. Nu ihop med Leah som var klädd i sin fina vita dopklänning. Därefter var dags för brudpar och alla gäster att tåga till den lilla stenkyrkan i byn. Så har man gjort i urminnes tider, men kanske inte alltid i solglasögon. Anna-Maria gick främst flankerad av sin far och sin bror. Alla personer efter vägen bjöds på en liten stänkare, det var Jägermeister i flaskan denna gång.
När alla hade samlats i kyrkan började prästens show. Det enda han inte gjorde var väl att dansa, eller missade jag något? I värmen ilade han omkring vid altaret (jag höll på att skriva scenen) och höll koll på allt som hände. Sa åt de som läste att läsa högre...uppmana barnen att leka och ha roligt...kalla Anders för allt annat än Anders mm mm. Min kroatiska är bristfällig så mycket gick förbi. Men applåder och många skratt i kyrkan var kanske inte vad man väntade sig av ett kroatiskt bröllop. Många vackra körsånger och både bruden och brudgummen sa JA. Fattas bara annat, de var ju redan gifta i Norge. Hur skulle det se ut om de sa ja på det ena och nej på det andra bröllopet.

Bröllopet hölls mestadels på kroatiska, men även på svenska, norska och engelska. Bl. a annat läste fyra bröllopsgäster samma text, fast på olika språk. Texten kan du läsa i mitt nästa inlägg. Efter vigselakten vidtog Leahs dop. Hon var så snäll och lät sig hanteras och namnges utan större protester. Flankerad av sina dopvittnen blev hon nu Leah på riktigt.

Utanför kyrkan kastade vi ris (fågelvänligt som bruden hade anskaffat, hon tänker på allt) och blåste såpbubblor. Fotografering och mycket kramande. Prästen hade snabbt bytt om till FILA-t shirt, men var fortfarande lika svettig. Han drog snabbt i sig fyra Jägermeister, jag fick skåla med honom på den andra. Och vips, såg han ut att vara mycket lycklig. Efter några fler av samma sort var det dags att åka till bröllopsmiddag, och vi stuvade in oss i diverse bilar. Alla fordon var dekorerade med rosetter, även vår.

Men om bröllopsmiddagen får ni läsa i nästa kapitel.