Berndt Andersson: Näktergalen sjunger falskt - Bokomdöme

Näktergalen sjunger falskt
Av Berndt Andersson
Libra Arctic Förlag 2009Berndt Anderssons spionthrillers är tänkta att bygga på autentiskt material och verkliga händelser. Och det är de säkert också. Men han tar ut svängarna ganska mycket, vilket ger trovärdigheten en rejäl törn.

Den svenska agenten Lene Sörensen är en slags kvinnlig Carl Hamilton. Hon klarar det mesta och sänds ofta på uppdrag i fientligt land. Sympatiskt nog är hon privat en ganska vanlig människa till skillnad från Guillous superhjälte. Tillsammans med sin chef Barnetoft, som hon även har en gryende affär med, sänds hon på ett uppdrag hon inte vill ha. Uppdraget är våldsfyllt och dramatiskt, men Lene klarar det mesta. Det leder också till fler insatser utomlands från hennes sida. Hon ska till sist försöka frita en svensk radarexpert i Ryssland. Han har skjutits ned och svårt skadad förts till en ort inne i Ryssland.

Skådeplatsen för boken är Baltikum och Ryssland, men vi får även följa de politiska bevekelsegrunderna för uppdraget på regeringsnivå. Handlingen är förlagd till efterkrigstiden med alla dess internationella spänningar. Därför är också den amerikanska underrättelsetjänsten involverad i handlingen.

Författaren kan sin krigshistoria, de olika staternas underrättelseverksamhet och alla de militära enheter som han beskriver; flygplan, bilar, vapen etc. Spänningsmomenten kan man inte klaga på, men Lenes superagentverksamhet blir ibland lite väl otrolig. Beskrivningarna av det taktiska spelet överträffar vida de rena actionavsnitten.

Detta är den fjärde romanen i serien och titlarna är nästan värda ett eget kapitel. De kittlar verkligen fantasin. Eller vad sägs om de tidigare Hönsen värper små ägg i år, Tuppen gal tidigt på torsdag och Korgen full av ruttna ägg.

Betyg: 3 tomteluvor