Om du vill lämna kommentar på ett inlägg - klicka på kommentar under inlägget. Skriv din kommentar. Markera namn/URL. Skriv ditt namn eller alias.

fredag 26 augusti 2011

Hans-Olov Öberg: Djävulens tonsteg - Bokomdöme

Djävulens tonsteg
Av Hans Olov Öberg
CosyCrime/Kalla Kulor Förlag 2011

Öberg har ett förflutet som finansanalytiker vilket med all önskvärd tydlighet har återspeglats i hans sju tidigare deckare. Nu lämnar han det området för att istället ge sig på en trilogi om 70-, 80- och 90-talets Sverige. Och hux flux har han klivit upp ett pinnhål på deckarförfattarstegen.

Inte för att det var något egentligt fel på hans tidigare alster. Hans-Olov Öberg har alltid behandlat det svenska språket med känsla och framförallt med stor underfundighet och humor. Men handen på hjärtat; hur kul är det med finansthrillers? Annat än för de inbitna hajarna.

Utan att den här första delen i trilogin är särskilt märkvärdig blir jag ändå mycket road och förtjust. Öberg beskriver Västerås under några dagar i oktober 1978. Han har gjort grundlig research och väver in många gamla kära minnen från den tiden i texten. Musik från Heta Högen, Macahan på TV och till och med Biff Butler ur Carl Butlers klassiska kokbok. Det är så att jag blir tårögd av glädje över alla minnen som strömmar över mig. Jag får Aha-upplevelser på var och varannan sida.

Författaren har i sitt tidigare liv inte bara arbetat som finansman. Han är född i Skultuna utanför Västerås, han är aktiv musiker och har till och med sjungit i Domkyrkokören. Att han använder sina tidigare erfarenheter i sitt skrivande gör att det finns ett stort mått av trovärdighet i miljöer och personbeskrivningar. Inte bara handlingen är förlagd till 70-talet, hela stilen på denna deckare andas det årtiondet. 1978 kom det t ex ut böcker av författare som Maria Lang, Jan-Olof Ekholm, Ulla Trenter och Jan Eric Arvastson – för att nu nämna några. Pusseldeckare med både gemyt och spänning. Även romanens längd är 70-talsmässig. Trevligt att slippa tegelstensformatet.

Hans-Olov Öberg har i denna roman mer tagit fasta på parallellhistorier med karaktärernas relationsproblem än tidigare. Beskrivningen av en av huvudpersonerna, den unge skolpojken Elias och hans familj är ömsint och gripande. Den andre huvudpersonen som kommer att följa med genom trilogin är polisinspektören Benny Modigh. Boken handlar mycket om polisarbetet vilket författaren i sina tidigare böcker inte beskrivit särskilt ingående.

Elias körkamrat skolpojken Jimmy hittas mördad i Domkyrkan. Polisen får ett knivigt fall att utreda. Vem kan tänkas ha motiv att ge sig på en tonårig körsångare? Elias försöker på sitt sätt att hjälpa polisen, utan att för den skull bli någon Kalle Blomkvist.

Nostalgifaktorn i Djävulens tonsteg höjer definitivt betyget ett snäpp. Plus också för det överraskande slutet.

Betyg: 4 tomteluvor

Inga kommentarer: