Nesser ger kritiker svar på tal

Litteraturkritikern Marita Johansson i Nerikes Allehanda som ges ut i Håkan Nessers födelsetrakter har av författaren fått rejält svar på tal efter att hon recenserat hans senaste bok Himmel över London.
http://meny.nu/kultur/bokrecensioner/1.1314447-hakan-nesser

Därefter vidtog en mailkonversation i fyra omgångar!!!

Håkan Nessers mejl:
Hej Marita!
Eftersom du har skrivit den mest (och i stort sett enda) negativa recensionen av min nya bok i hela landet, har jag en fråga: Är det jag som inte kan skriva eller du som inte kan läsa?

Mvh
Håkan Nesser

Mitt svar:
Hej Håkan!
Svaret på din fråga:
Du kan skriva och jag kan läsa.
Men jag tycker inte att du lyckas hålla din smått fantastisk story ända fram till slutet.

M v h
Marita Johansen, kultur- och nöjeschef på NA.

Håkan Nesser:
Nej, jag har förstått det. Men “sin vana trogen hastar Nesser återigen ihop ett snopet slut” tar jag som en ren förolämpning. Kan vi göra en deal för bådas bästa: du slipper läsa någon mer bok av mig, jag slipper läsa någon mer recension av dig. Ok?
H

Mitt svar:
Efter så många år som författare borde du vara van vid att få kritik, positiv som negativ. Att ta negativ kritik som förolämpning är oprofessionellt.
Vad gäller dealen, så säger jag nej.

M v h
Marita Johansen.

Håkan Nessers mejl:
Hej. Visst är jag van vid kritik. Är du inte van att få kritik för din kritik? Jag möter många – ofta unga och känsliga – författare som blivit djupt sårade av slapp och orättvis kritik. Jag brukar uppmana dem att ta direkt kontakt med vederbörande belackare – istället för att, som jag antar att du menar, “professionellt” hålla tyst.
I det här speciella fallet kan vi gärna betrakta saken som utagerad. Eller också förklarar du vad du menar med “sin vana trogen... etc” - och sedan förklarar varför du envisas med att vilja läsa en författare som skriver på det viset regelmässigt. Det måste väl vara bättra att läsa någon som kan skriva ordentliga slut?

I Hallsberg berättade man för övrigt att du släppt ut mitt privata mejl till dig i tidningen. Professionellt?

Mvh
H.

Mitt svar:
Hej!
Som journalist och som recensent är jag mycket van att ta kritik. Det ingår i jobbet och är stimulerande. Och helt naturligt när det gäller recensioner eftersom de handlar om åsikter .

Jag har nog läst alla dina böcker och njutit av dem genom åren. Njutit för att du har ett drivande språk, intressanta karaktärer och en spännande intrig. Men det är intrigen som jag upplever inte håller alla gånger ända fram till slutet. Jag har ofta saknat ett klimax. Rent dramaturgiskt driver du alltid dina historier klockrent framåt med anslag, exposition, katalysatorer, vändpunkter, sidohistorier och alla andra berättartekniska metoder. Men inte minst i dina senaste, och de jag har färskast i minnet, ”Maskarna på Carmine Street” , ”De ensamma” och nu aktuella ”Himmel över London”, känner jag mig som läsare berövad ett klimax, en avslutning som jag förväntat mig efter det skickliga uppbyggandet av storyn. I till exempel ”Maskarna på Carmine street” upplevde jag upplösningen som en ”deus ex machina”.

Varför jag ”envisas” med att läsa dina böcker handlar om att det ingår i mina arbetsuppgifter. Det är dessutom ingen plåga.

Du väcker en mycket intressant diskussion när du ifrågasätter publiceringen av dina ”privata mejl”.
Den har jag själv övervägt och diskuterat med kollegor.
För det första har jag en blogg på www.meny.nu (NA:s kultur- och nöjessajt) där jag vill berätta om arbetet på en kultur- och nöjesredaktion. Som till exempel din reaktion på min recension. Och hur jag själv är redo att offentligt diskutera mitt eget arbete.
För det andra anser jag inte att ett mejl från en av Sveriges mest lästa författare till min jobb-mejladress är ett privatmejl när det dessutom handlar om mitt och ditt arbete.

M v h
Marita Johansen.

Håkan Nesser:
Hej igen.

Tack för svar. Tycker det där med din syn slut är en smula intressant, och orsaken att jag irriterats över din recension ligger antagligen där. Jag vet nämligen att slutet i min Londonroman är exakt så som det måste vara. Det finns uppenbara problem med det du kallar klimax-slut, jfr t.ex Kerstin Ekmans eleganta sätt att undvika dem i sin Katrineholmssvit. I min Londonroman har vi ju dessutom själva författaren inblandad och en av bokens poänger är förstås konfrontationen med hans skapade gestalter, en konfrontation som naturligtvis måste undvikas... Och samtidigt som han dör, dvs utsätts för en person som omnämns tidigt i boken, men som han alltså själv inte tycks ha skapat, så går förstås luften ur alla deltagarna på kalaset. Detta slut är för mig det enda möjliga och fullt konsekvent, om du har ett bättre förslag, lyssnar jag gärna. Notera gärna att författarens eget slut, på Ossington Street, ju är det egentliga slutet. Det ömsesidiga beroendeförhållandet punkteras. Lika lite som författaren kan leva utan sina fiktioner kan fiktionerna leva vidare utan honom.
Hur du kan uppfatta slutet i Carmine som ett deus ex machina förstår jag inte. Finns väl ingen som ingriper på det viset?

Nåväl, märker att det är rätt hopplöst att försvara och analysera sina egna verk , så vi skiter i det här nu.

Ha en skön helg istället.
Håkan

Mitt svar:
Hej!
Spännande med en diskussion om mitt och ditt sätt att se på en berättelses klimax eller icke-klimax. Det är väl så det ska vara när författaren möter läsaren, i det här fallet tillika recensenten.

Det är en klyscha, men jag skriver det ändå: Det finns ju inget facit vad gäller fiktion eller åsikter.
Så även här.

Du kan absolut försvara och analysera dina egna verk. Det respekterar jag till fullo liksom jag hoppas mötas av respekt för att mina åsikter och upplevelser i mitt journalistiska arbete.

Önskar dig också en skön helg.

M v h
Marita Johansen.