Av Anna Jansson
Norstedts 2012
ISBN 9789113041032, Inbunden, 288 sidor
En av Anna Janssons största förtjänster är att hon skriver deckare som inte är tegelstenstunga, sisådär 300 sidor är perfekt enligt mitt förmenande. Nu är det inte bara det som gör hennes böcker läsvärda. När hon nu kommer med sin trettonde!! bok om gotlandspolisen Maria Wern känns det lite familjärt. Läsarna har lärt känna Maria under lång tid och hon är nästan som en gammal kompis som man önskar all lycka i livet.
Men det är inte alltid hon får så mycket lycka. Hennes liv har under författarskapet blivit mer och mer komplicerat. Och just relationsproblem är Anna Janssons styrka, hon kan som få andra kriminalförfattare fånga upp alla typer av känsloyttringar och beskriva dem med realism och värme.
Under medeltidsveckan i Visby försvinner en ung flicka. En kvinna hittas ihjälslagen på en strand. Finns det några samband. Naturligtvis är det så. Det är ju deckarens privilegium att även med ganska osannolika kopplingar knyta ihop en intrig. Denna gång är pusslet ganska svårt att lösa, jag hade en helt annan kandidat som mördare.
Men när slutkapitlen närmar sig och Maria Wern ensam åker ut i Gotlandsnatten utan mobiltelefon – ja då vet man att hon kommer att träffa mördaren under dramatiska former. Kanske lite väl genomskinligt, men det är ju så vi lärt känna Maria. En ensam cowboy mot bovarna.
Det jag saknar mer och mer i Anna Janssons böcker är hennes humor. Den finns förvisso bitvis här, men i hennes tidiga deckare fick man sig ett par ordenliga flatskratt. Att hon har humor vet alla som har lyssnat på henne. Och kanske är det också dags för en nystart. Måhända en annan huvudperson än Maria Wern, även om man så gärna vill veta hur det ska gå för henne.
Fortsättningsvis har Anna Jansson använt Nils Ferlincitat till både titlar och förtexter. Trevligt. Läs mer om henne på http://www.thriller.nu/
Foto: Leif Hansen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar