Tjockare än vatten
Av Carin Gerhardsen
Norstedts 2014
ISBN 9789113049700, Inbunden, 388 sidor
Carin Gerhardsens serie om Hammarbypolisen har blivit en av Sveriges mest populära, även utanför Stockholm. Jag tror det beror på att hon inte väjer för känsliga ämnen. Hon tar ofta upp missförhållanden och och övergrepp mot barn och kvinnor. Hon gör det så att man märker att det finns ett äkta engagemang. Nu släpper hon sin sjunde titel i serien.
Det mesta i boken cirkulerar kring katter och vatten. Dränkta katter hittas i Stockholms södra förorter. Inget rör upp känslor som övergrepp mot djur. En man krossas mot framrutan av en bil efter ett fall på tjugofem meter. Självmord eller mord? Conny Sjöberg och hans poliskollektiv får återigen en svår nöt att knäcka. De utreder naturligtvis dödsfallet, men tvingas också mot sin vilja ta hand om kattövergreppen. Självklart får allt en gemensam lösning mot slutet, detta är ju ändå en kriminalroman. Sannolikt eller inte? Nja, kraven behöver inte vara så stora där.
Författaren tar också läsaren tillbaka till åttio- och nittiotalet där man får träffa några barn och följa deras uppväxt. Också där är katter och vatten centralt. Det sker ett antal drunkningsolyckor. Eller är det mord? Gamla sår rivs upp och visar sig ha kopplingar även in bland dagens poliser.
Carin Gerhardsens känsla för att skriva om barn som far illa är stor. Det är tveklöst bokens bästa avsnitt. Ändå är det så att jag börjar tröttna på kriminalromaner som med stor regelbundenhet handlar om hämnd för oförrätter som skett för lång tid sedan. Det har nästan blivit mer regel än undantag att det skall vara så. Kanske är jag orättvis som låter just henne klä skott för det. Hon är trots allt en bättre och mer läsvärd författare än de flesta.
Författaren ger oss ändå en pusseldeckare av bästa märke, även om just den här inte är hennes allra starkaste. Därtill är upplösningen för svår att lista ut för den som vill knäcka pusslets gåta. Ja, det går knappt att gissa gärningspersonen. På gott och ont.
Betyg: 3 tomteluvor
Foto: Anna-Lena Ahlström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar