Tove Birkeland Brandt: Svart triad - Bokomdöme

Svart triad

Av Tove Birkeland Brandt

Bra & Leve Förlag HB 2015

ISBN 9789198130652, Häftad, 385 sidor

Författaren kommer med sin andra bok, en uppföljare till Röd vinterängel. Hon har behållit sina huvudpersoner Rita och Mimmi. Rita är polis och sambo med Bengt som är arbetskamrat. Mimmi är medial och ska till att få barn och gifta sig med Micke. Dessa två pars familjeliv får minst lika mycket plats i boken som kriminalhistorien.

Det har blivit allt vanligare i svenska deckare att skriva om rasism och hatbrott. Tove Birkeland Brandt har hakat på det spåret men gjort historien dubbelriktad. Dels beskriver hon en svensk rasist och nazist som man tidigt får reda på är dubbelmördare. Han har skurit halsen av två invandrarflickor. Samtidigt får man följa ett gäng invandrarungdomar som ger sig på infödda svenskar.

Detta är m a o ingen pusseldeckare. Läsaren är fullt på det klara med händelseförloppet. Det är bara bokens poliser som är frågande. I onödan kan det tyckas. De är mer än lovligt taffliga, vilket jag inte tror är författarens mening. I verkligheten hade dessa brott kunna lösas på mycket kortare tid. Grundintrigen är ändå fantasifullt påkommen och skickligt konstruerad.

Det är ett lovvärt försök att försöka skildra rasism och främlingsfientlighet på detta sätt, men det når inte riktigt ända fram. Det handlar mycket om konsekvenser och allt för lite om orsaker. Som läsare blir man nyfiken på karaktärernas bevekelsegrunder och orsakerna till att de gör som de gör. Vad är det som har skapat dem?

Den mediala Mimmi har vetskap om alla brott innan de upptäcks och kan meddela polisen i förväg det hon har sett i sina ”syner”. Polisen i sin tur köper hennes utsagor till hundra procent. Intressant, men föga trovärdigt. I själva verket har det endast vid något enstaka tillfälle hänt att polisen anlitat synska personer, men sällan med något resultat.

Mimmis och Ritas familjeliv är väl beskrivet. Det får tillfälle att breda ut sig i boken och tar lite udden av de rasistiska morden som är mycket detaljerat och blodigt beskrivna. För min egen del finner jag dessa relationsskildringar lite väl puttenuttiga och rosaskimrande.

Det finns en hel del att jobba med i Tove Birkeland Brandts böcker. Dialogen till exempel. Den är ganska stolpig och saknar flyt och verklighetskänsla. Den här boken hade dessutom mått bra av att kortas med kanske 100 sidor och gärna fått gå en vända till hos korrekturläsaren. Hon kastar sig entusiastiskt och beundransvärt över angelägna och intressanta ämnen, väcker aktuella frågor, men når inte riktigt till de svar man önskar sig.

Betyg: 2 tomteluvor