Bombmakaren och hans kvinna
Av Leif G W Persson
Albert Bonniers Förlag 2015
ISBN 9789100140458, Inbunden, 555 sidor
I den elfte kriminalromanen av professor Persson har han
låtit Lisa Mattei, som figurerat i bakgrunden tidigare, bli huvudperson. Hon
har lite grand övertagit den nu avlidne (Den döende detektiven) Lars-Martin
Johanssons roll – polisen som kunde se runt hörn. Han krattade marken för henne
och det är inte utan att hon har ärvt en del av hans intuitiva egenskaper.
Därmed lämnar författaren, åtminstone för den här gången,
den vidrige och svinaktige Ewert Bäckström. Jag saknar honom inte, även om han
dyker upp i periferin även här. Men det är så pass lite att jag kan stå ut med
det. Till och med tycka om igenkännandet.
Lisa Mattei är nu operativ chef på Säpo. Hon blir kallad
till sin chef och får order om att åka till England över en dag. Där träffar
hon en kollega inom den brittiska motsvarigheten. Hon får reda på att det är
skarpt läge, ett seriöst och allvarligt terroristattentat mot kungaparet och regeringen
ska ske vid nationaldagsfirandet på Skansen. Det är märkligt att det skrivits
fler böcker i år på det temat. Hans-Olov Öberg var först med Kungamördaren, därefter Ingrid Hedströms
Måltavla och nu denna.
Hotet kommer från en muslimsk man och hans familj som är
bosatta i Eskilstuna. Ett omfattande spaningsarbete tar vid. Lisa och hennes
medarbetare har svårt att få fram bevis och tecken på att det som engelsmännen
säger stämmer.
Boken är ganska befriad på rena actionscener. Istället får
vi ganska detaljerat följa poliskollektivets ibland tröstlösa harvande med
övervakning och bevissökning. Märkligt nog lyckas författaren få detta att bli
spännande. Till och med blandvändardramatik. Även om boken är på över 550
sidor, vilket naturligtvis ändå är lite för mycket.
Jag tror att mycket beror på Perssons språk som har ett
slags driv som gör att man vill veta mer. Dessutom gestaltas karaktärerna med
humor och värme. Man gillar många av dem. Men dialogen är förbryllande. Alla
pratar på ungefär samma sätt och med samma språk. Många ordvändningar
återkommer ofta, men ur olika karaktärers mun. Dessutom har jag lite tröttnat
på förhållandet att personerna ofta säger något och samtidigt tänker något
annat i denna och i tidigare böcker. En skrivteknisk berättarform som tack och
lov tonats ner lite här. Bäckström är annars en man som alltid gestaltas på det
viset.
Betyg: 3 tomteluvor
Foto: Thron Ullberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar