Musikbyte

Nu har jag gjort ett litet musikbyte i telfonen igen. In med 22 nya album. Bl a Jack Takes The Floor av Jack Elliott ovan. Plattan från 1958 är en av de största inspirationskällorna för bl a Bob Dylan.

Annars blev det många album från året 2000 eller däromkring. Men också mycket 60-tal, och ett par klassiska svenska jazzalbum med Jan Johansson och Lars Gullin.

Komplett lista finns som vanligt längre ned i vänsterkolumnen.

Märkliga skivomslag 331

Den här omslagsdesignen är bara för mycket. Att illustrera "Swingin' sellers" med en hängd man och en efterlysning på Peter Sellers......

Källor: DiFonzo: The Worst Album Covers of the World 1 & 2 & Seriously Bad Album Covers - Boström, Kristenson, af Trampe: Sveriges Sämsta Skivomslag - Cover story, Volume One & Two - Album Covers from the Vinyl Junkyard - Herr Dryck: Katastrofala skivomslag




Veckans Tio i Topplåt 288

B. J.Thomas: Raindrops Keep Fallin' On My Head
In på listan 28 mars 1970
Låg kvar i 3 veckor, Högsta placering: 4

Märkliga skivomslag 330

Herr Dryck har alltid något konstruktivt att säga om varje skivomslag:

"Ja var ska man börja? Med deras skära platåboots? De laxfärgade sidenskjortorna? Deras långa maskulina scarves? Deras klassiska uppställning (notera bjuda-upp-handen till vänster och ackordmoven till höger)? Annika Lantz nere till höger Deras stödaktion till förmån för Blinda Frisörers Riksförbund eller det faktum att de står i en stor tanthand?

De är inklippta, och då snackar vi inte photoshop utan med en sax hanterad av helt fel person. Denne någon har varit noga med att inte klippa bort någons hårsvall, utan istället sejfat ordentligt och lämnat en tydlig vit kant runt om var och en. Samma sak runt deras skor, bättre att lämna lite mån runt om än att råka klippa bort en klack. Sen skulle de klistra in hela det sköna gänget ovanpå en bild av en hand, så att de ser ut att stå där i och vara pyttesmå (sjukt bra idé), men då stämde det inte riktigt.

- Bilden på killarna var visst tagen uppifrån, det borde vi ha tänkt på, fasen också. Men nu har jag faktiskt klippt ut dem så noga, så vi kör på den bilden ändå.

Resultatet blev att deras bortre fötter hänger i luften utanför handen.

Om kunden ändå inte skulle vara övertygad om att detta är en kanonskiva skrev de på omslaget att TI AMO (På Svenska) finns med, det lär ju göra susen."

Källor: DiFonzo: The Worst Album Covers of the World 1 & 2 & Seriously Bad Album Covers - Boström, Kristenson, af Trampe: Sveriges Sämsta Skivomslag - Cover story, Volume One & Two - Album Covers from the Vinyl Junkyard - Herr Dryck: Katastrofala skivomslag

Carin Gerhardsen: Tjockare än vatten - Bokomdöme

Tjockare än vatten
Av Carin Gerhardsen
Norstedts 2014
ISBN 9789113049700, Inbunden, 388 sidor
Carin Gerhardsens serie om Hammarbypolisen har blivit en av Sveriges mest populära, även utanför Stockholm. Jag tror det beror på att hon inte väjer för känsliga ämnen. Hon tar ofta upp missförhållanden och och övergrepp mot barn och kvinnor. Hon gör det så att man märker att det finns ett äkta engagemang. Nu släpper hon sin sjunde titel i serien.

Det mesta i boken cirkulerar kring katter och vatten. Dränkta katter hittas i Stockholms södra förorter. Inget rör upp känslor som övergrepp mot djur. En man krossas mot framrutan av en bil efter ett fall på tjugofem meter. Självmord eller mord? Conny Sjöberg och hans poliskollektiv får återigen en svår nöt att knäcka. De utreder naturligtvis dödsfallet, men tvingas också mot sin vilja ta hand om kattövergreppen. Självklart får allt en gemensam lösning mot slutet, detta är ju ändå en kriminalroman. Sannolikt eller inte? Nja, kraven behöver inte vara så stora där.

Författaren tar också läsaren tillbaka till åttio- och nittiotalet där man får träffa några barn och följa deras uppväxt. Också där är katter och vatten centralt. Det sker ett antal drunkningsolyckor. Eller är det mord? Gamla sår rivs upp och visar sig ha kopplingar även in bland dagens poliser.

Carin Gerhardsens känsla för att skriva om barn som far illa är stor. Det är tveklöst bokens bästa avsnitt. Ändå är det så att jag börjar tröttna på kriminalromaner som med stor regelbundenhet handlar om hämnd för oförrätter som skett för lång tid sedan. Det har nästan blivit mer regel än undantag att det skall vara så. Kanske är jag orättvis som låter just henne klä skott för det. Hon är trots allt en bättre och mer läsvärd författare än de flesta.

Författaren ger oss ändå en pusseldeckare av bästa märke, även om just den här inte är hennes allra starkaste. Därtill är upplösningen för svår att lista ut för den som vill knäcka pusslets gåta. Ja, det går knappt att gissa gärningspersonen. På gott och ont.

Betyg: 3 tomteluvor

Foto: Anna-Lena Ahlström

Pia F. Davidson: I likets vänkrets - Bokomdöme

I likets vänkrets
Av Pia F. Davidson
Hoi Förlag 2014
ISBN 9789175579429, Inbunden , 486 sidor
Förra året fick vi bekanta oss med en trio härliga damer, Veera, Miriam och Erika i Pia F. Davidsons debutdeckare Så tuktas en svinpäls. mitt omdöme Det var en härlig skröna där författaren, mot alla odds, lyckades med konststycket att göra humor av ett så allvarligt ämne som kvinnomisshandel. De använde många medel, de flesta oortodoxa, för att hävda sin rätt och sin plats.

Nu är de tillbaka. Lite kaxigare. Lite mustigare. De fortsätter sitt korståg mot svinpälsar, några nya och någon som inte har glömt de oförrätter han tycker sig ha blivit utsatt för. Utan att egentligen tänkt tanken har de blivit ett slags konsulter i svinpälshantering samtidigt som de är jagade av Max, Erikas före detta sambo.

Det är inte bara män som behöver behandling i den här romanen. Vi får bl a träffa en kvinna, Birgitta, som är en plåga för sin man. Inte bara för honom förresten, hon terroriserar hela sin omgivning. Våra damer döper henne snabbt till Huggormen. Fler absurda och komiska karaktärer dyker upp under handlingens gång.

Kvinnotrojkan är fortsatt härliga att följa, men intrigen i denna bok är ändå inte lika skarp som i debutboken. Den andra boken är alltid den svåraste. Humorn och komiken har fått bre ut sig så att det mer är att betrakta som en fars och det allvarliga ämnet kvinnomisshandel har hamnat i skymundan. Det blir lite grand som en teater med massor av spring och smälla i dörrar. Om jag läste debuten med ett småleende och ett och annat skratt, så blir det nu istället ett fåtal smil, då och då. Och boken är på tok för lång, en allt för vanlig åkomma.

Bokens ämne och kvinnornas frejdighet ger ändå en trea i betyg, om än en svag sådan.

Betyg 3 tomteluvor

Ingrid Hedström: Bortfall - Bokomdöme

Bortfall
Av Ingrid Hedström
Alfabeta 2014
ISBN 97879150116441, Inbunden, 428 sidor
Författaren har i och med den här boken lämnat den belgiska undersökningsdomaren Martine Poirot i den fiktiva staden Villette. Huvudperson i denna nya serie är istället en diplomat, Astrid Sammils och handlingen är förlagd till svensk mark, närmare bestämt Dalarna. Efter lång tid som utrikesjournalist kan Ingrid Hedström naturligtvis inte avstå från de europeiska utblickarna. I denna bok använder hon sig av Rumänien, där ett stort internationellt läkemedelsföretag genomför tester av nya mediciner.

I romaner vet man då att det är något fuffens på gång, och så även här. Läkemedelsföretag beskrivs sällan med några varmare ord i litteraturen. Eftersom Ingrid Hedström alltid är så påläst blir det ändå alltid intressant, och eftersom det här är en deckare finns det givetvis också kopplingar till vad som händer i Dalarna.

Boken börjar med en historisk återblick, och sådana får vi flera, där en 13-årig pojke i en by i Dalarna går ut för att hämta ved. Han återses aldrig mer. En hemsk tanke som är svår att tänka. Astrid Sammils kommer tillbaka till den byn för att ta hand om en avliden släktings kvarlåtenskap och hittar där ledtrådar till vad som hänt den lille pojken. Hon börjar forska i saken och finner underligheter som kan förknippas med läkemedelsföretaget.

Ingrid Hedström fortsätter att skriva i Maria Langs pusseldeckaranda, kanske ännu mer nu när hon förlagt intrigen till Dalarna. Det passar hennes stil bra att låta kusligheterna tilldra sig i glesbygden. Hon har som vanligt en lättläst och ganska gemytligt sätt att skriva. Man kan läsa henne med ett småleende, även om det är mord och elände som behandlas.

Däremot är intrigen i denna bok väl skruvad. Tillfälligheter får man använda i pusseldeckare, kanske måste man det, men författaren har här använt sig av slumpens skördar så pass mycket att jag blir lite irriterad. Trots det ser jag fram att få fortsätta att följa Astrid Sammils, mycket för att det nu handlar om vårt eget land. Men jag tror inte att författaren kan låta bli att ha internationella kopplingar i sina kommande intriger. Kanske är det också så att man kan hoppas på att få återse Martine Poirot. Lite saknar jag henne ändå.

Betyg: 3 tomteluvor

Foto Berit Djuse