Av Cilla & Rolf Börjlind
Norstedts 2012
ISBN 9789113041681, Inbunden, 445 sidor
Cilla & Rolf Börjlinds debutdeckare har varit omtalad ända sedan det tillkännagavs att de skulle ge ut en bok. Det är naturligtvis av den anledningen att de verkligen är Sveriges mesta manusförfattare till deckarserier på film och TV. De har hela 26 manus till Beckfilmer bakom sig och är upphovsmän till de kritikerrosade Graven och Morden.
Därför var det med viss förväntan som min läsning påbörjades. Och javisst, de infriar alla högt ställda förhoppningar. Hela boken är visserligen som ett långt TV-manus, skrivet i snabba klipp och scener, men det är också det som gör den annorlunda och sticker ut lite från mainstreamdeckaren. Det är flera parallella handlingar och gåtor som fyndigt löses mot slutet. Att slumpen och tillfälligheter är en stor faktor i upplösningen är bara som det ska vara i den här typen av intrig.
Full fart, dramatiskt och mycket nervkittlande blir det. Och även om det inte är svårt att lista ut vem gärningsmannen är till bokens huvudbrott, så lever spänningen ända till bokens slut. Efter att ha sett ett antal Beckfilmer slogs jag av att det mesta där berättades i mycket mörka miljöer. Solljus var en bristvara. Så är det också i Springfloden. Läsaren får bekanta sig med de hemlösas miljöer och med ungdomsgäng som inte gärna utövar sin verksamhet i dagsljus.
1987 begås ett bestialiskt mord på Nordkoster. En kvinna grävs ner i sanden och drunknar när vattennivån sakta höjs. En liten pojke blir vittne till mordet som inte klaras upp. Inte ens offrets identitet blir känt. Många år senare får polisaspiranten Olivia Rönning som elevarbete att skriva om den gamla mordutredningen. Hon söker spaningsledaren Tom Stilton, men han är spårlöst försvunnen.
När hon på ett osannolikt sätt bokstavligen springer på honom börjar ett samarbete mellan två helt olika karaktärer. Ett samarbete som så småningom leder till den dramatiska upplösningen. Det är tydligen tänkt att paret Rönning och Stilton ska återkomma i fler böcker. Det ser jag absolut fram emot.
Författarna berättar på ett eget dramaspråk. Det är lite stackato, kort och ganska avhugget. Men det är ett språk som passar den här filmiska stilen. De använder en modern terminologi som är effektiv. Att de också har en god portion humor gör mig extra glad, en ingrediens som allt för ofta saknas i dagens kriminalromaner.
Foto: Thron Ullberg
2 kommentarer:
Har läst 90 sidor och är FAST! Jättebra.
Bra...och sedan komer väl filmen!!!
Skicka en kommentar