Anna Jansson: Rädslans fångar - Bokomdöme

Rädslans fångar

Av Anna Jansson

Norstedts 2016

ISBN 9789113070704, Inbunden, 332 sidor

När Anna Jansson nu kommer med sin sjuttonde bok om kriminalinspektör Maria Wern kan man konstatera att författaren kan sitt hantverk. Fattas bara annat med den rutinen, som inte bara kommer av att skriva deckare, utan även från hennes ungdomsdeckare om Emil Wern och feelgoodböckerna om frissan Angelika. Att alla böckerna har Gotland som skådeplats har väl inte undgått någon.

Författarens senare böcker har innehållit fler parallellhistorier än de tidigare, på gott och ont. Ett mord sker under Almedalsveckan, en hustru till en politiker hittas mördad. Samtidigt har vädret gått bärsärkagång, Almedalsveckan är hotad. Ingen kan ta sig vare sig till eller från Gotland. En större variant av det låsta rummet, eller Agatha Christies Och så var de bara en. Samhället får sig också en frågeställare, hur länge klarar man sig utan påfyllning av livsnödvändiga varor?

Polisen brottas också med den ökade narkotikahandeln, det ryktas om en större odling av cannabis på ön. Marias man Björn får plötsligt veta att han har ett tonårsbarn. Paret beslutar sig för att ta hand om honom trots hans tveksamma brottsliga bakgrund. Men det får Maria göra själv eftersom Björn på grund av vädret inte kan ta sig till Gotland. Detta ställer stora krav på henne eftersom hon samtidigt brottas med mord och narkotikautredningen.

I centrum för historien finns ett gammalt ur som sägs ha tillverkats av Christopher Polhem och skall enligt sägnen ticka mot den yttersta dagen. Detta har fångats upp av en grupp människor som förbereder sig för att kunna överleva den dagen.

Som ni märker finns det mycket att bita i och reda ut både för polisen och för läsaren. Det är som vanligt när det gäller Anna Jansson välskrivet och spännande. Det är lätt att fångas av historien och dras in i denna bladvändare.

Egentligen har jag inte något emot många parallellhistorier om de kan hållas isär och eventuellt logiskt föras samman mot slutet av handlingen. Det finns bitar här jag inte blir helt övertygad om, t ex upplösningen med den grupp som inväntar jordens undergång.

Jag önskar mig också mer humor, det jag vet att Anna Jansson bemästrar så bra, även när ämnet är allvarligt. Kan det vara så att hon har sparat den kryddan till sina utmärkta böcker om Angelika. Men för all del, jag hade ändå stort nöje av den sjuttonde delen av denna långkörare, som väl numer endast överträffas i antal av Jan Mårtensons Johan Christian Homanböcker.


Betyg: 4 tomteluvor  

Foto: Anna-Lena Ahlström