Av Jens Lapidus
Wahlström & Widstrand 2015
ISBN 9789146226246, Inbunden, 485 sidor
Jens Lapidus har gjort det igen. Han slog igenom 2006 med Snabba cash, en debut som verkligen blev omtalad och omskriven. Det blev en serie med tre böcker som också framgångsrikt filmatiserades. Förra året började författaren på en ny serie om den nyblivna advokaten Emelie och den gamla kåkfararen Teddy. Vip-rummet följs nu upp av STHLM DELETE. Det är högst anmärkningsvärt att ingen av hans böcker har belönats med något pris från Svenska Deckarakademin. Det kanske är dags nu. Boken har i alla fall nominerats till priset för Årets Bästa Svenska Kriminalroman. Den här boken är i mitt tycke Lapidus bästa hittills.
En ung man hittas allvarligt skadad vid en mordplats. Han häktas som skäligen misstänkt för brottet och begår Emelie Jansson som försvarare. Hon är affärsjurist och hennes byrå nekar henne att ta sig an ett brottmål. Men naturligtvis kan hon inte motstå utmaningen. Den häktade är dessutom son till den man som Teddy en gång kidnappade. Teddy har därför suttit många år i fängelse.
Det gamla fallet blir därmed aktuellt igen. Vad var det Teddy hade suttit i fängelse för egentligen? Var han i själva verket grundlurad? Samtidigt blir hans systerson Nikola häktad för ett annat grovt brott och vill också ha Emelie som försvarare.
Emelie får allt svårare att hinna med sitt arbete. Två brottmål och dessutom stora krav från hennes fina byrå att leverera. Teddy måste återigen konfrontera sin historia och ta till metoder som han trodde att han hade lämnat bakom sig.
De två dras till varandra trots att de är allt annat än lika. Som läsare vet man mer än de – de är ju litterärt som gjorda för varandra. Men till skillnad från den första boken i serien är detta nedtonat. Bra, eftersom det inte är författarens starkaste sida att beskriva relationer.
Miljön är återigen Stockholms undre värld, men det finns fler ”vanliga” människor med i handlingen än i Snabba cashserien, och dessutom många fler kvinnor.
Bladvändare är ett alltför använt begrepp. Men ibland är det så sant – den här boken kunde jag inte lägga ifrån mig. Det finns ett sådant driv i berättelsen och en sådan uppbyggd spänningsintrig att de nästan 500 sidorna snabbt var slut. Jag brukar normalt irritera mig på den mängden sidor, men inte här.
Jens Lapidus har dessutom utvecklat sitt språk. Han blandar en färgrik svenska med lagom mängd förortsspråk. Han skriver direkt utan att förenkla vilket ger ytterligare märg och fart i språket. Nu får även hela Stockholm vara med, det är inte bara Södertälje och förorterna som är skådeplats. Vi får följa med till både Lidingö och Enhörna som är så väsensskilt mot författarens vanliga miljöer befolkningsmässigt som det kan bli.
I den här serien blir det naturligtvis fler titlar. Den har grunden att stå på för att antagligen bli fler än tre böcker. Samspelet mellan Emelie och Teddy lovar gott för fortsättningen.
Betyg: 5 tomteluvor
Foto: Pierre Björk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar