Blodssystrarna
Av Michael Mortimer
Norstedts 2015
ISBN 9789113066837, Inbunden, 552 sidor
Detta är den tredje delen om Ida Nordlund och hennes jakt på
att finna sin mamma och om stenen Fossildrottningen.
Bokserien hänger tätt ihop och att då som jag börja med den
tredje är inte helt optimalt även om det finns en resumé i början av boken. En
alltför kort sådan. Dessutom har boken inget rejält slut, den känns mer som ett
mycket långt kapitel i en ännu längre historia.
En mycket yrkesskicklig urmakare i Stockholm får ett fint
gammalt fickur att reparera. Uret har också en kopia, de kallas för
Blodssystrarna. Ett par oförklarliga katastrofer inträffar i staden under samma
tid. När urmakaren börjar forska finner han att flera olyckor har följt uren
genom åren, bl a Andrea Dorias förlisning efter en kollision med det svenska
fartyget Stockholm.
Ida, hennes mor Alma och kamraten Lasse håller sig gömda i
Spanien där de forskar på den märkliga stenen Fossildrottningen. De tvingas fly,
många är på jakt efter dem, och de söker sig tillbaka till Sverige. De
fortsätter att leta efter Idas mamma och får då höra om de två uren. Kanske har
klockorna svaren på de gåtor som de försöker lösa. Jakten på svaren och jakten
på dem själva för dem runt till många platser i världen.
Man skulle kunna säga att denna bok är till bredden full av
allt som kan finnas i en thriller, utom detaljerat beskrivna actionscener. När
det hettar till är berättarstilen mer dämpad och återhållen. Annars slår
Michael Mortimer (pseudonym för Daniel Sjölin och Jerker Virdborg) på stora
trumman. Det är en klassisk äventyrshistoria med snabba vändningar och skurkar
som hela tiden dyker upp och nästan kommer ikapp. Lite grand som i ett
seriemagasin med Blixt Gordon eller någon annan hjälte.
Boken är full av vetenskapliga beskrivningar och historiska
återblickar. Det kan bli lite väl mycket av det eftersom det också dämpar berättartempot.
Flera verkliga personer är intressant inskrivna i intrigen med förhållandevis
stora roller som t ex Carl von Linné och Charles Bronson.
Det är språkligt elegant och välskrivet. Men jag saknar den
där känslan som gör att man skyndar på sin läsning, själva berättarmärgen.
Handlingen drivs framåt lite mekaniskt och jag blir inte fångad, trots alla
scenförändringar och intelligenta intrigkonstruktioner. Boken skulle
förmodligen må bra av lite humoristisk självdistans. Allvaret vilar tungt över
den redan osannolika historien.
Betyg: 3 tomteluvor
Foto: Magnus Liam Karlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar