Oskuld och oleander
Av Kerstin Bergman
Southside Stories 2020
ISBN 9789188725691, Inbunden, 365 sidor
Kerstin Bergman är en av Sveriges mest sakkunniga
när det gäller kriminalromaner. Naturligtvis blir man då extra nyfiken när hon ganska
otippat debuterar med en egen deckare. Redan titeln får mina tankar att fara
iväg till Dorothy Sayers, HK Rönblom och Maria Lang. När sedan huvudpersonen
har fått namnet Iris Bure öppnas alla nostalgiska vibbar. Einar och Puck Bure
var några av Maria Langs återkommande karaktärer, och de återfinns båda i alla
de nya filmatiseringarna.
Det är verkligen en lite gammeldags deckare. Våldet
är minimerat, karaktärer och miljö har fått ta stor plats. Det känns verkligen som
om författaren bidrar med mycket från sin egen uppväxt. Handlingen är förlagd
till Ekerö där också Kerstin Bergman växte upp. Skriv där du står är ett
begrepp som man ofta hör, när rådet är att skriva om sådant man kan och känner
igen. Just Ekerö har fått ta mycket plats. Det är nästan så att kommunen kan
använda boken som turistreklam. Sevärdheter, restauranger, fik och badplatser beskrivs
detaljerat.
Det är också en återvändardeckare, som är så
vanligt för närvarande. Här är det Iris Bure som återvänder till sitt föräldrahem
efter många år. Hennes faster Irma har bott där utan att hon har haft någon
större kontakt med Iris. Men Irma har gått bort och huset ska städas och
säljas.
Vi får följa röjningen av både hus och trädgård.
Detaljerat får läsaren ta del av varje pryl som finns där. Likaså beskrivs
trädgården in i minsta detalj. Det märks att författaren är intresserad av just
trädgård. Det är beskrivet så att man ser allt framför sig, men blir också lite
tjatigt. Att dessutom få reda på vad som finns i varje kartong i huset hejdar läsupplevelsen
en smula.
Naturligtvis finner Iris underligheter. När hon
själv bodde där försvann ett grannbarn och även en hund. Kan hennes fasters
efterlämnade saker ge några svar på detta? Vem gräver i trädgården på nätterna,
och är den gamla barndomskamraten och charmören Jonas verkligen att lita på? Frågetecknen
är många.
Kerstin Bergman beskriver allt detta mycket
ingående och med en stilla engelsk humor. Det är behagligt att läsa, men kunde
som sagt ha koncentrerats något. Hennes språk är utan anmärkning och det känns
på något sätt som om Iris berättar och beskriver sig själv från ett
utanförperspektiv. Det är skrivet i jagform, men Iris är ändå en iakttagare av
sig själv.
Författaren har definitivt en helt egen stil som
inte behöver slipas alltför mycket inför kommande böcker. Om det blir några? Om
Iris har mer att berätta?
Betyg: 4 tomteluvor
Foto: Andreas Gruvhammar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar