Vintervatten
Av Susanne Jansson
Wahlström & Widstrand 2020
ISBN 9789146236344, Inbunden, 254 sidor
Den här boken skriver jag om postumt. Det är alltid
lika tragiskt att göra det, att veta att boken har utkommit efter frånfället. Författaren
gick bort för ett år sedan och det blev bara två böcker. Den första, Offermossen,
kom för tre år sedan och blev mycket rosad, även av mig. Det är ändå inte
första gången det händer, tänk Stieg Larsson.
Det är även nu en roman som rör sig i gränslandet
till skräck och fantasy. I förra boken fick allt så småningom en naturlig
förklaring, men nu tycker jag nog att det finns ett par trådar kvar som inte
kan vara annat än övernaturliga. Eller?
En treårig pojke försvinner helt abrupt vid en
brygga nära familjens villa på Orust. Han återfinns inte. Mamman och pappan
klarar inte av att leva ihop längre. Främst pappan, som var närvarande vid
försvinnandet, brottas med stora skuldproblem.
Han bor ändå kvar i huset och hittar gamla papper
på vinden. De har tillhört tidigare ägare och har märkliga samband med sonens
försvinnande. Han fortsätter att forska.
På Orust bor också fotokonstnären Maya Linde. Hon
var med i den förra boken och precis som då dras hon in i ett fall. Även hon
börjar gräva, vilket får konsekvenser för henne.
Susanne Jansson hade gåvan att skriva spännande med
en ton av mysticism. Här är det havet som lockar människorna med sitt svarta
djup. Texten är ofta trolsk och naturen
är en given spelpjäs i dramatiken. Författaren gestaltar skickligt både Orust
och karaktärerna där.
Synd då att det inte blir fler alster från henne.
Betyg: 4 tomteluvor
Foto: Katarina Ehrnlund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar