Karin Mannheimer har skrivit Sista Dansen som idag har premiär på Stockholms Stadsteater. Ett stycke med och om pensionärer. De gamla damerna Yvonne Lombard, 80 och Meta Velander, 85 har ju gjort succé med Arsenik och gamla spetsar. Nu är de i farten igen. Och denna gång tillsammans med Meg Vestergren, 77 och Lena-Pia Bernhardsson, 64. 
Yvonne Lombard
Männen i uppsättningen är betydligt yngre Åke Lundqvist, 73, Niklas Falk, 62 och Lennart Jähkel, 53. Sista Dansen har premiär idag, men jag var på generalrepetitionen igår.
Komik blandas med tragik när Mannheimer beskriver äldrevården i Sverige, i första hand den på våra institutioner. Man får många goda skratt, men i de mer allvarliga stycken bottnar det inte riktigt. Nu var det ju som sagt generalrepetition, så det kan fortfarnde göras en del finslipningar. Men på det hela taget är det en sevärd uppsättning
Ulla, Olle, Axel, Harriet, Hilding, Majken och Ingrid, alla 80 plus, har haft turen att kvala in på ett äldreboende. Harriet överger inte sina stilettklackar, Olle äter dagligen 17 mediciner, Ulla längtar efter en Dry Martini och Ingrid tar fel på Axel och sin sen länge döde make. Det har Axel inget emot.
”Gode Gud låt mig dö knall och fall” ber Ulla, arkeologiprofessorn som aldrig trott på högre makter. Vårdbiträdet Elsie sätter på kaffet och stoppar in några kanelbullar i mikron. Hjälper det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar