Efter bröllops- och dopakten for vi med alla dekorerade bilar till slottet Martinis-Marchi i Maslinica, den lilla fiskebyn där vi också bodde. Slottet fungerar numera som hotell och restaurant. Brudparet skulle givetvis tillbringa bröllopsnatten där. Rummen är få men mycket vackra. 
När gästerna anlände till slottet tog brudparet emot på borggården. En borggård som var ombyggd till bassäng. Anna-Maria, Anders & Leah var placerade i tronar på ena kortsidan och skålade därifrån med alla gästerna i kroatisk champagne. Dragspelaren spelade, solen sken, champagnen flödade och alla var iklädda sina fina kläder och utrustade med extra stora leenden. Familjevis fick gå fram och gratulera brudparet samt fotograferas med dem. Jag har inte sett bilden ännu, men längtar efter det. Bilden av det vackra brudparet + Leah, och hustrun och jag uppklädda och med fina hattar. 
Så småningom vankades det bröllopsmiddag, en middag som tog mycket lång tid eftersom den avbröts hela tiden av dans och andra små händelser. Menyn var kroatisk och mycket, mycket god. Det här fick vi smaka på:Third Course
Black Risotto, Scampi Risotto
Main Course
Roasted Veal with Roasted Potatoe
Dessert
Wedding Cake
Vine
Red Wine: Zlata Plavac från Peljesac White Wine: Chardonay Krauthaker från Istrien.
En liten orkester som hette Trio Adria underhöll och spelade dansmusik. Det var trängsel på dansgolvet, och som jag berättat tidigare, kroater sjunger. När bruden eller brudgummen lämnade lokalen passade många på att stjäla en kyss av den kvarvarande makan/maken. När det klingades i glaset innebar det inte att någon skulle hålla tal, däremot tvingades brudparet upp stående på stolar för att kyssas. Tal hålls sällan i Kroatien, men det blev några ändå. Och Anna-Marias bror Karlo dansade en exotisk solodans. Den var nog inte från Kroatien. Självklart skulle brudbuketten kastas mot väntande ungmör, och den lyckliga torde då vara nästa i tur att få en ring trädd över sitt finger. Närmare natten serverades bröllopstårtan som toppades av två åsnor som kapades. Frampå småtimmarna lullade hustrun och jag hem till vår lägenhet. Jag tog en bild av slottet – den blev suddig, konstigt! Tursamt nog hade vi rekognoserat och hittade i mörkret. Men det var skönt att bo i samma by. 
De återstående dagarna i Kroatien turistade vi på Solta förutom en dag när vi blev bjudna på fisketur av familjerna Grbin & Falkum. Med på trippen var brudparet, Anna-Marias pappa, hennes kompis Anna och två kroatiska fiskare. I halvtid byttes pappa Zeljko ut mot hennes bror Karlo. Vi började givetvis fisketuren med en riktig kroatisk ”stänkare”. Det smakade som tjära blandat med grus ungefär. Mjauu! Nu blev det inte så mycket fisk, nästan ingen i själva verket. Bara några små guldbraxen. Möjligtvis beroende på ”stänkarna”, men jag tror inte det. Vi hade nog bara oflax. Tanken var annars att vi skulle äta fångsten till middag, men det blev en trevlig matstund hos Grbins med kött på menyn i stället. 
Men det var en fantastisk båttur runt Solta. Ön är ännu vackrare sedd från sjösidan. Vi var tvungna att stanna, dels för att äta, men också för några dopp i Adriatiska havets klarblå vatten. Mot slutet av färden fick vi motorstopp och det började ryka påtagligt ur motorn. Nu visar det sig att båtmotorer på Solta är ännu äldre än deras bilar, från världskriget någon gång, osäkert vilket. Kamremmen hade vridit sig. Den ene fiskargubben började meka och fick efter avsevärd tid remmen rätt igen. Motorn gick igång, började låta och ryka. Stopp igen. Den andre gubben började bli orolig, men försäkrade när han ringde hem att allt var lugnt och att vi snart skulle vara i hamn. Men oron växte och han föreslog sjöräddningen. Vi var ju på drift mot Italien. Då tog den första gubben fram en ny kamrem!!!!!!!!!. Den hade han nog sparat till framtida behov, och framtiden hade inte inträffat än. Men nöden hade ingen lag, så han monterade den. Och sedan tuffade vi hem, lugnt och fint.
Så småningom var vi tvungna att lämna detta vackra, gästfria och underbara land. Jag har fått ett nytt favoritresmål. Det finns så många vi vill tacka för att de gjort denna sagoresa till vad den blev. Tack alla, alla, alla, alla!!! Vi kommer tillbaka – tummis!
Hustrun flög hem och jag flög till Österrike, men den historien har jag redan skrivit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar