måndag 3 oktober 2016

Hans-Olov Öberg: Den ihålige direktören; Bullshitter II

Den ihålige direktören; Bullshitter II
Av Hans-Olov Öberg
Kalla Kulor Förlag 2016
ISBN 9789188153371, Inbunden, 275 sidor

Hans-Olov Öberg är en flitig man och har många strängar på sin lyra. Förutom att vara förläggare för Kalla Kulor Förlag har han nu gett ut 21 böcker under de femton år som han har varit författare. Imponerande och hedervärt. Tolv av dess har varit kriminalromaner. Den första hette En gudabenådad bullshitter och hade ekonomijournalisten Micke Norell som hjälte. Han återkommer nu efter att senast ha hörts av 2009. Totalt har det blivit sex böcker om honom.

Det handlar naturligtvis då om ond bråd död i finansvärlden, ett ämne som inte är alltför vanligt, även om Carolina Neurath är aktuell med en sådan i år (Fartblinda). Det är ett ämne som inte alltid lockar till sig deckarläsare och Öbergs första alster var också lite trevande.

När han nu tonar ner just den sidan i den nya boken blir det genast bättre. Finanshistorien får ta lagom mycket plats och tar inte över intrigen. Den blir mer som ett komplement till kriminalberättelsen.

Nu har Micke Norell åldrats och blivit en legend inom ekonomijournalistiken. Han är fortfarande en udda fågel, finansens rockare i flera bemärkelser, både i musiksmak och i klädsel. Lite kan man skymta en Hans-Olov Öberg där.

Storbanken Mercuria kringgärdas av onda rykten. Skandaler, mutor och redovisningsskandaler. Ropen om de ledandes avgång blir allt högljuddare. Någon hinner före. VD:n Per Oscar Hahne hittas skjuten i sitt låsta rum på banken. Det verkar vara självmord, men visar sig vara värre. Någon har förekommit rättvisan. Men hur har det gått till? I ett låst rum!

Misstankarna riktas mot många. Hahne hade ett flertal fiender. Micke Norell och hans kollega Rosanna Klaar börjar gräva i historien, och sin vana trogen får han upp ett hett spår.
Jag var lite kritisk mot de första Norellböckerna, men författaren har vuxit och mognat med åren. Det här är en mycket tätare och mer intressant bok än tidigare. Ekonomiavsnitten tar inte över och blir även de spännande. Men jag har dock en del invändningar. Författaren har inte lyckats med dialogen, den är överdrivet käck och gör att gestaltningen av karaktärerna brister något.

Boken är sympatiskt lång (=kort), det saknas i dagens bokflora. Här finns en tillbakalutad humor som jag gillar och en klassisk slutna rummet-gåta. Det blir man aldrig trött på.


Betyg: 3 tomteluvor  

Inga kommentarer:

Veckans Tio i Topplåt 1127

Freddy Weller: Games People Play In på listan 16 augusti 1969 Låg kvar i 1 vecka, Högsta placering: 8