David Lagercrantz: Det som inte dödar oss - Bokomdöme

Det som dödar oss

Av David Lagercrantz

Norstedts 2015

ISBN 9789113060736, Inbunden, 507 sidor

Sällan har det skrivits så mycket om en bok redan innan den har kommit ut. Och lika mycket efter release. Många har haft åsikter om det lämpliga att fortsätta en död författares verk och en hel del hårda ord har fällts. Jag ska inte lägga min näsa i blöt i den debatten. Jag kan bara konstatera att detta inte är något nytt fenomen. Fortsättningar har skrivits tidigare, ofta med ganska taffligt resultat. De tidiga recensionerna av den här boken har varit mycket blandade, men jag har ändå sett en positiv trend i dem. Och nu är det dags för mig att bedöma.

Det är självklart så, att även om man försöker avhålla sig, att man jämför med de tre böcker Stieg Larsson skrev. Och den direkta känslan är att Lagercrantz är mer litterär och att han håller ett lägre berättartempo. Naturligtvis är det lite kärt att få återse Lisbeth Salander, även om jag tycker att hennes roll i boken visserligen är stor, men ändå inte får så mycket utrymme. Hon agerar ibland lite i bakgrunden.

Tidskriften Millennium har fått nya ägare och Mikael Blomqvist är inte helt tillfreds. Han har inget driv i sitt skrivande och hittar inget ämne som lockar honom. Allt förändras när professor Frans Balder ringer honom mitt i natten. Balder har haft kontakt med Lisbeth Salander och det avgör saken för Blomqvist. Han blir intresserad, men Balder blir mördad och det tvingar Blomqvist att ge sig in på områden han kan mycket lite om. Det blir både farligt och dramatiskt.

Boken tar upp många aktuella ämnen. NSA och FRA som vakar över oss, artificiell intelligens och savanter. Korruption på hög nivå är hela tiden närvarande på det viset att det är svårt att lita på någon.

Det är Larssonskt spännande och komplicerat, men tempot är som sagt lite nerskruvat. Mycket beror det på de många vetenskapliga och ganska långdragna beskrivningarna som dämpar farten. David Lagercrantz gör också en del elementära deckarmisstag när han skriver saker som ”Det skulle senare visa sig vara ett misstag” och ”han skulle minnas det mötet länge”. Det fungerar som spoilers eftersom man då kan lista ut vad som kommer att hända. I thrillers av denna typ skall man bli kastad mellan sanningar, lögner och händelser utan förvarningar.

Med tanke på hur haussad den här utgivningen har varit är jag ändå mycket imponerad av David Lagercrantz arbete. Han har t o m lämnat en cliffhanger för en fortsättning. Orkar han verkligen åka i den här karusellen en gång till? Boken bygger i mångt och mycket på de karaktärer som Stieg Larsson har mejslat ut, men Lagercrantz tillför några nya mycket intressanta personer. Det är inte utan att jag är lite nyfiken på en uppföljare.

Betyg: 3 tomteluvor  

Foto: Magnus Liam Karlsson