Rockfarfar

Sextioåttaårige Bob Dylan spelade igår inför ett fullsatt Globen. Jag var där med två svågrar och en gammal skolkompis. Rockens gudfader gjorde inte mig besviken, men jag är ju lite galen också, jag kände igen alla låtarna. Eftersom han spelade väldigt få "hits" kan jag förstå om det fanns de som blev besvikan. Inte mycket att sjunga med i, och när han spelade Blowin' in the wind som sista nummer var den så omgjord så att den inte lämpade sig som allsång.

Det var numret var annars en av höjdarna tillsammans med Jimi Hendrixhiten All along the watchtower och den struttande Spirit on the water från senaste albumet. Efter att ha inlett med Rainy day women, Lay Lady lay och Tangled up in blue övergick rockikonen till att spela gamla albumspår. Helt i min smak. Härligt att höra Stuck inside the mobile och Highway 61 revisited.

Men Dylan är Dylan. Inget publikfrieri här inte. Sången var mumlande och kraxig samtidigt som han nästan hela tiden stod halvt bortvänd från publiken. En publik som ständigt förlåter honom, han har ju alltid med sig sin fantastiska låtskatt.