Tankar från en samlares hjärna: Märkliga skivomslag 590

Kriminalromaner jag saknar i min samling

Aldow, C: Två förslagna brottslingar (1910)
Autonoma författarkollektivet å Åhuset: Mordet å Åhuset (1988) Finlandssvensk
Axberg, Egron: Kampen om två millioner, del 3 och 4 (1901-1903)
Derkert, Lars: Vinet jäser (1979) Kassettbok
Haraldsson, Harald: Det stora bedrägeriet (1920)
Haraldsson, Harald: Lili Lorent; En roman om brott och kärlek (1919)
Haraldsson; Harald: Storsvindlarna (1920)
Jannedal, Lars: Bättre begagnade bokhandlarberättelser (2004)
Kaselli, John: Jakten efter arvtagerskan (1916)
Kaselli, John: Söderligan (1917)
Larsson; Ulf: 071-dosan (1996)
Loong, Niki: Döden på travbanan
Lång, Fredrik: För några stockars skull (1998) Finlandssvensk
Lönnroth, Valter: Lövnäs mysteriet (1987) Finlandssvensk
Okänd författare: Detektivhistorier (1900)
Olners; Arne: Fel person mördad (1954)
Olympias: Den försvunna arvtagerskan; eller Präjarne (1916)
Sandström, Gustaf: Detektivhistorier (1906)
Sjöström, Oscar: Kärleksbarnet; En fabriksarbetares roman (I-III) (1918)
Söderwall, Hjalmar: Brottet i vinternatten (1925)
Wernberg, Hjalmar: I brottets skugga (1907)

fredag 12 maj 2017

Märkliga skivomslag 590

Sylvia verkar inte ha något under pälsen, mer än skor då. Och det där spettet med kulor ser ut att kunna göra ont. Bäst att hålla sig undan.

Källor: DiFonzo: The Worst Album Covers of the World 1 & 2 & Seriously Bad Album Covers - Boström, Kristenson, af Trampe: Sveriges Sämsta Skivomslag - Cover story, Volume One & Two - Album Covers from the Vinyl Junkyard - Herr Dryck: Katastrofala skivomslag

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Äldre bokomdömen, innan 25 april 2009

Aleksandar Adamovic/Emelie Andersson-Adamovic: Ondskans herrar (2008) - Det här är nog en av de tre sämsta böcker jag läst. I princip är den helt utan handling. Meningen är att det ska handla om makt, drev och familj enligt omslaget. I själva verket är storyn att en trading-och optionshandlare blir illa behandlad av det företag han just sagt upp sig ifrån. Likt en rättshaverist rabblar han sedan upp sina bekymmer om och om igen i 250 sidor. Varje kapitel är det andra likt. Och trovärdigheten är under nollstrecket eftersom hjälten verkligen är ofelbar och skurkarna i Fina Firman (som företaget heter) framställs som näst intill jubelidioter. Då kan man ju undra varför det finns något att bry sig om överhuvudtaget. BETYG: -0 tomteluvor
Anna Jansson: Inte ens det förflutna (2008) - Anna Jansson är min deckardrottning, men denna gång blir jag lite besviken. Jag saknar bl a den humor som kännetecknar hennes tidigare böcker. Dessutom är jag inte så förtjust i böcker där det förekommer så många mord som här. Historien är en "Tio små negerpojkar"-likande berättelse där både intrig och mördare har stora likheter med Christies verk. Anna använder sig som vanligt av ett språk som jag verkligen tycker om. Det är lätt att bli förtjust i hennes berättelser och man hör hennes gotländska röst i bakgrunden. Hon borde läsa in sina talböcker själv. BETYG: 3 tomteluvor
Arne Dahl: Elva (2008) - Nominerad till årets bästa kriminalroman. Tveksamt är det dock om detta är en kriminalroman. Räcker det med att de tio poliserna i de tidigare böckerna om A-gruppen är huvudfigurer, samt en överraskande elfte person, för att det ska vara en kriminalroman. Det känns lite tveksamt. När man vant sig vid att poliserna i sig inte är huvudfigurer, utan snarare de berättelser de framför var och en för sig, blir boken mycket roande och tänkvärd. Boken är egentligen en novellsamling, där polisernas berättelser är fristående, men ramhandlingen knyts ihop på ett mycket överraskande sätt på slutet. Arne Dahl (Jan Arnald) skriver som vanligt med en stor portion humor och hans intriger är också sedvanligt komplicerade och osannolika, utan att för den skull bli fåniga. BETYG: 4 tomteluvor
Barbro Arte: Hösttermin på Stenhälla (1999) - Det var länge sedan jag läste något så osannolikt. Boken tilldrar sig på en folkhögskola där alla verkar ha ett förhållande med alla, elever som lärare. Språket är styltigt och verkar vara skrivet av någon i de tidiga tonåren. Att boken bara är på 150 sidor får ses som det enda positiva. BETYG: 0 tomteluvor
Berndt Andersson: Korgen full av ruttna ägg (2008) - Värmlänningen Berndt Andersson har förutom ett antal fackböcker tidigare utgivit två kritikerrosade thrillers. Hönsen värper små ägg i år och Tuppen gal tidigt på torsdag. Denna tredje bok Korgen full av ruttna ägg har samma hönsgårdstema i titeln och samma andra världskriget/kampen mot nazismentema i handlingen. Liksom de tidigare verken bygger denna bok på verkliga händelser som är nästan för otroliga för att man ska förstå att liknande saker verkligen har hänt, i Sverige och i Europa. Här kretsar handlingen runt en manlig bokhållare och en kvinnlig bilkårist som mer eller mindre frivilligt dras in i en virvlande agentkarusell runt om i Europa. Centralt är också en hemlig svensk spionorganisation som också är medelpunkten i de två tidigare böckerna. Liksom de tidigare verken bygger denna bok på verkliga händelser som är nästan för otroliga för att man ska förstå att liknande saker verkligen har hänt, i Sverige och i Europa. Här kretsar handlingen runt en manlig bokhållare och en kvinnlig bilkårist som mer eller mindre frivilligt dras in i en virvlande agentkarusell runt om i Europa. Centralt är också en hemlig svensk spionorganisation som också är medelpunkten i de två tidigare böckerna. Spionromaner kan lätt bli antingen för våldsamma eller för tekniskt tråkigt beskrivna. Här är det definitivt inte så, även om det är betydligt mer action i denna tredje del än i de två första. Det är förmodligen därför jag tycker bättre om de två. Det blir mer spännande när författaren beskriver det taktiska agentspelet än när han tar till våldsskildringar. Men på det hela taget är detta en mycket bra agentroman. Den är svår att lägga ifrån sig, både på grund av att man verkligen vill veta hur det ska sluta och för att man är intresserad av samspelet mellan de två huvudpersonerna. Berndt Andersson är väl värd att kallas en svensk John le Carré. BETYG: 3 tomteluvor
Björn Hellberg: Nattvandraren (2008) - Själva historien om nattvandraren är intressant och borde ha utvecklats mer i boken. I stället kopuleras det friskt i kapitel efter kapitel. Handling, upplösning och mördare blir därför ganska ointressanta. Jag saknar Hellbergs vanliga humor i denna bok som förmodligen är hans överlägset sämsta. Med så få personer inblandade (och de kopulerar som sagt mest hela tiden) blir själva mordgåtan ganska trivial. BETYG: 2 tomteluvor
Bo R Holmberg: Återvändarna (2008) - Något så ovanligt som en orginalpocket. Den sjätte boken om poliserna i 1800-talets Ångermanland. Jag har alltid varit förtjust i Holmbergs böcker. I all sin enkelhet fångar de min uppmärksamhet och jag vänder nyfiket varje blad. BETYG 4 tomteluvor
Camilla Ceder: Fruset ögonblick (2009) - Årets första kriminalare är utgiven av en debutant. Hon har inte tagit till några revolutionerande grepp. Historiska återblickar och hämnd är ett upplägg som otaliga deckare bygger på. Men för att vara debutant har Ceder ändå lyckats ovanligt bra. Språket är lättläst, elegant och fyllt med en portion humor. Karaktärerna är trevligt beskrivna med levnadsöden som i parallella historier gör boken mycket läsvärd. Morden begås på några personer som dels blir skjutna och dels blir överkörda. Till synes har dessa personer inget gemensamt, men man får genom historiska återblickar en aning om att här finns någon dold hemlighet. BETYG: 3 tomteluvor
Camilla Läckberg: Sjöjungfrun (2008) - Jag tror det var på sjuttiotalet det fanns något som hette mysrysare. Detta är en sådan. En helt platt historia med diverse parvisa förvecklingar, men med en äckligt präktig kärnfamilj i centrum. Polisen Patrik och hans fru författarinnan Erica. Patrik är helt utsliten vilket förklaras med att han måste lämna på dagis varje morgon?????? Erica flänger västkusten runt med tvillingar i magen och försöker lösa den mordgåta som läsaren enkelt listat ut redan på sidan 28. Jag ska inte vara så elak att jag berättar hur. Någon kanske bara har denna bok tillhands och tvingas läsa den. Hur kan Läckberg sälja så bra? Marknadsföring? Och varför är författarfotografiet i boken stylat så att hon ser ut som en mörkhårig översminkad barbiedocka? Usch! Och varför finns där inga riktiga trovärdiga karaktärer i hennes verk, bara en samling dåliga karikatyrer? BETYG: 1 tomteluva
Camilla Läckberg: Snöstorm och mandeldoft (2007) - Orginalpocket. Är den här verkligen skriven för vuxna. Kalkonvarning - lika usel som TVfilmatiseringen av "Isprinsessan". Försöker här göra en Christieliknande pusseldeckare om den rike mannen som mördas, och där arvingarna är de misstänkta på en ö utan förbindelse med omvärlden. Men saknaden av Christies humor, värme och finurlighet är stor. Och hur brottet gått till lurar man ut efter några sidor. BETYG 1 tomteluva
Carina Burman: Hästen från porten (2008) - Burmans tredje bok om författarinnan Euthanasia Bondessons äventyr och detektiva färdigheter i mitten av 1800-talet. Svenska Deckarakademin avlöste för ett antal år sedan Polonipriset med Flintyxan för att stimulera skrivandet i Sverige av historiska deckare. Endast två svenska pristagare har utsetts, (Eva Maria Liffner och Bo R Holmberg). Och jag tror inte Burman lyckas i sitt tredje försök heller. Därtill är historien för ointressant och de historiska hänvisningarna för vaga och tröttsamma. BETYG: 2 tomteluvor
Carl Peter Anvil: Kreativitetskrematoriet (1998) - Här handlar det om byråkrati, skrivet på ett byråktaiskt sätt. Låter det tråkigt - visst, men det är ännu tråkigare. Handlingen kretsar kring superbyråkraten Yves Paul Mineurs liv och gärningar. Och det är först de sista femtio sidorna av femhundra som gör att man ids lyfta på ögonbrynen. Promemorior, utredningar, revisioner avlöser varandra, och inget kan i alla fall intressera mig mindre. Men Mineurs mystiska försvinnande känns mer intressant och borde varit bokens tema istället för att viftas bort mot slutet. BETYG: 1 tomteluva
Catharina Kjellberg: Dödens ö (2008) - Författarinan har i denna bok brutit med sin stadigvarande huvudperson privatdetektiven Roberta Löfström. Och det verkar som om hon är ganska trött på kriminaltemat överhuvudtaget. De brott som begås känns egentligen inte nödvändiga för att beskriva det familjemysterium som det handlar om, även om brotten är centrala för handlingen. Jag föredrar Kjellbergs böcker om Roberta som är fyllda med en humor jag saknar här. Jag hade ganska tråkigt när jag läste denna bok. BETYG: 2 tomteluvor
Elisabeth Gilek: Varför dog Monika P? (2008) - Den här boken är nominerad till årets pris som bästa svenska kriminalroman, och det kan jag förstå. Författarinnan har tagit till det ovanliga greppet att till stora delar låta offret vara berättaren, även efter sin död. I början känns det lite ovant att läsa ur det perspektivet, men boken växer ju längre man tränger in i den, och karaktärerna blir mer och mer intressanta. Eftersom man vet hur det slutar, berättaren är ju redan mördad, är det annat som fångar intresset. Och på något sitter man och önskar att det ska sluta annorlunda än det ounvikliga slutet. BETYG: 4 tomteluvor
Erik Anton: Kleopatras testamente (1992) - Borde varit en tecknad Tin Tin film. Toppen för arkeologiska äventyrsfantaster. BETYG: 1 Tomteluva
Erik Anton: Spår av hämnd (1995) - En enda röra av olika genréer, man blir inte riktigt klok på vad detta är för bok. Handlingen innehåller så många olika lyckliga sammanträffanden att man kan känna sig säker på att huvudpersonen är född under en lycklig stjärna. Men författaren måste vara lite gubbsjuk, många kvinnoförnedrande beskrivningar och nästan alltid med en äldre mans syn på yngre kvinnor. Usch!!. BETYG 1 tomteluva
Erik Ason Fura: Den vidlyftiga zigenerskan - En rövarroman (1980) - Fura försöker blanda humor och action, och det lyckas han inget vidare med. Han är f d polisman och borde därför kunna skildra brott på ett hyfsat realistiskt sätt, men inte det heller. Handlingen är osannolik och dialogen bedrövlig. Humorn är unken och hela boken genomsyras av en gubbsjuk attityd till kvinnor. BETYG: 1 tomteluva
Felix Amboss: Förklaringsberget (2004) - Detta är en roman av en författare med många pseudonymer och många böcker bakom sig. I hyllorna, olästa, har jag också fyra titlar av pseudonymen Carl Peter Anvil. Jag kan väl inte påstå att denna bok lockar mig att sträckläsa de andra fyra. Förklaringsberget är en politisk thriller som är skriven i en lite mästrande ton likt Jan Mårtensons Homanböcker. Och om Homan tycker jag inte. Huvudpersonen framför även här de mest hiskeliga teorier om ett brott utan att egentligen ha något på fötterna. Och givetvis har han rätt. Språket ger lite assóciationer till kanslisvenska med promemorier och motioner, och det är inte riktigt min melodi. BETYG: 1 tomteluva
Folke Arnheim: Brottsliga bragder eller striden om en grefvekrona (1902) - Det här är en av de längsta böcker jag läst, ungefär 1.100 sidor. Men trots att den är så gammal och skriven på gammal svenska blir den aldrig svårläst. En internationell actionthriller från förra seklets början även om begreppet inte fanns då. Handlingen tilldrar sig i Sverige, men också i Egypten, England, Tyskland och Frankrike. Morden är många och även många av de "goda" går åt. Men naturligtvis vore det otänkbart om inte slutet är lyckligt och hjälten får den sköna flickan. Jag hade inte långtråkigt en sekund. BETYG: 3 tomteluvor
Henning Mankell: Kinesen (2008) - Detta är verkligen en internationell thriller. Den tilldrar sig i Europa, Nordamerika, Afrika och Asien. Avsnitten om Zimbabwe är speciellt intressanta. Här blandas den lilla människans tragik med händelser på storpolitisk och multinationell företagsnivå. Mankell har alltid haft ganska skruvade intriger men denna gång är nog handlingen mer osannolik än vanligt. Han skriver som vanligt engagerat och fängslande, även om jag tycker att alla hans böcker kunde vara lite kortare. BETYG: 4 tomteluvor
Håkan Boström: Kvarteret Forellen (2007) - Håkan Boström har givit ut c:a 25 böcker, men han är inte vanligt förekommande på deckarhyllan. Denna bok känns lite bortglömd, utgiven på ett litet förlag som den är (MBF). Den har verkligen förtjänat större uppmärksamhet, är bättre än många mer omskrivna deckare. I och för sig är detta en traditionell polisroman utan några nya grepp eller annat som känns annorlunda. Men den är mycket realistiskt skriven och personerna verkar väldigt trovärdiga. Spännande, ganska oblodig, underhållande och mycket välskriven. BETYG: 4 tomteluvor.
Håkan Nesser: Berättelse om Herr Roos (2008) - Utkommer i augusti. Jag har läst alla Nessers böcker, och det är svårt att jämföra dem. Men jag törs nog ändå säga att detta är det bästa han skrivit. Tänk vilken förmåga han har. Här skriver han en bok på 500 sidor utan någon speciell dramatik, men jag kan ändå inte lägga den ifrån mig. Karaktärerna i boken äter sig in i mig så att jag nödvändigtvis vill följa dem vidare och när boken slutar kände jag en stor saknad efter dem. Detta är tredje delen i Barbarottikvartetten - om kriminalinspektör Gunnar Barbarotti. Han är en cynisk polis, inte någon superhjälte och utrustad med en stor portion torr humor. I denna bok hamnar han dock i skymundan av Herr Valdemar Roos som är bokens huvudfigur och har många likheter med Barbarotti - speciellt hans cyniska humor. Jag väntar med spänning på del 4 som alltså kommer att avsluta serien. Jag vet att jag kommer att sakna Barbarotti. BETYG: 5 tomteluvor
Håkan Östlundh: Blot (2008) - Naturligtvis tilldrar sig Östlundhs nya på Gotland som vanligt. Och han skriver lika vårdat som tidigare också, denna gång med lite färre actioninslag , vilket är sympatiskt. Handlingen kretsar kring en familjefejd, med en rik drummel i centrum. Det känns däremot lite förlegat. BETYG: 3 tomteluvor
Håkan Östlundh: Terror (2006) - Ännu en bortglömd manlig författare. Det verkar som om manliga författare har svårare att ta sig fram för tillfället. Många deckardrottningar har fått sitt epitet alldeles för lättvindligt. Östlundh skriver trovärdigt, spännande och engagerande. Och här finns också de vardagliga problemen som numera är så vanliga i de kvinnliga kriminalförfattarnas böcker. "Hjälten" Fredrik Broman är en ganska misslyckad familjefar som har svårt att hålla ihop sitt äktenskap. Jag läser gärna Håkan Östlundh igen även om handlingen i just denna bok är lite väl dramatiskt och våldsamt. Och Gotland som geografisk deckarplats verkar vara det som gäller just nu. BETYG: 3 tomteluvor
Ingrid Hedström: Lärarinnan i Villette (2008) - Det känns som om jag bara läser om hämnd just nu, även nästa bok jag börjat på handlar till viss del om det. Men här i deckardebutanten Ingrid Hedströms bok blir man snart fångad i de politiska intrigerna och hämnden är bara ett litet av flera teman. I början känns det lite konstigt att läsa om politiska intriger i Belgien, men så småningom blir det som i Nessers fiktiva värld - det skulle kunna tilldra sig var som helst. Jag är väldigt förtjust i det lätta språket och de fina personbeskrivningarna - speciellt den trevliga och väl beskrivna huvudpersonen. (som dessutom heter Poirot) Hedström lyckas också avsluta romanen på ett bra sätt även om jag kunde lista mig till vem/vilka de skyldiga var. Slutet är ALLTID svårast att skriva. BETYG: 4 tomteluvor
Jan Eric Arvastson: Herren till Gåsevad (2003) - Arvastson var medlem i den numera avsomnade Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm. På den tiden skrev han en del ganska läsvärda deckare. Denna hans come back för några år sedan tilldrar sig i Nordhalland med en trevlig närpolis i hjälterollen. Naturligvis är det den oerfarne polisen som löser brottet i konkurrens med den otrevlige rutinerade kriminalaren. Tyvärr är boken virrig och hade mått bra av några omarbetningar. Jag känner inte igen Arvastson från till exempel "Skorstenen" och "Indianen som gick upp på berget". BETYG: 1 tomteluva
Jan Guillou: Men inte om det gäller din dotter (2008) - Ständigt denne Hamilton. Han verkar ha hur många liv som helst. Jag kände mig ganska nöjd med honom efter den dekalog som inledde hans historia. Men nu dyker han upp i de mest fantastiska sammanhang. I denna roman ska han tillsammans med palestinskan "Madame Terror" och ett gäng främlingslegionärer frita en liten svensk flicka som kidnappats av en saudiarabisk prins. Puh! Bara det får mig att stöna. Och som vanligt är det torrt och humorfritt, men ganska spännande och välskrivet när Guillou är i farten. Huvudpersonerna verkar dock vara mer intresserade av god mat och lyxviner än av sina barns öden. Lägg ned nu! BETYG: 2 tomteluvor
Jean Bolinder: Djävulen och det egna köttet. En kriminalmoralitet (2007) - Och jag som trodde att Jean Bolinder inte skulle skriva några fler underfundiga kriminalberättelser. Men ingen är gladare än jag över att det kommit en bok till. Det här är verkligen en kolsvart fars, en ryslig historia som bara blir förskräckligare ju längre man läser. Men den är samtidigt fylld av farsartade situationer á la Bolinder som får en att skratta högt av igenkännande. Karaktärerna är karikerade utan att för den skull tappa trovärdighet. Jag läser alltid Bolinders böcker med stort nöje. BETYG: 4 tomteluvor
Jenny Berthelius: Näckrosen (2007) - Ännu en orginalpocket. Jenny Berthelius återkommer efter många års uppehåll. Historien är fyndig och välskriven i typisk psykologisk Bertheliusstil. Hon har ägnat senare år åt att skriva LL-böcker och det känns tyvärr som om det formatet har smittat av sig på hennes "normala" skrivande. I vissa stycken känns det lite för förutsägbart och enkelt, och på tok för kort. BETYG: 2 tomteluvor
Jens Lapidus: Aldrig fucka upp (2008) - Det har varit ett stort sug efter denna bok, efterföljaren till "Snabba Cash". Och de som har väntat sig något liknande blir säkert besvikna. Den förra boken avslöjade många obehagliga sanningar om livet vid Stureplan och Stockholms undre värld. Och även om "Aldrig fucka upp" delvis tilldrar sig i samma kretsar så tillför den inget nytt. Boken är förvisso en välskriven thriller med ganska mycket våldsinslag, men där slutar det. Temat - kvinnomisshandel är alltid aktuellt , men är lite uttjatat i bokform för närvarande. Dessutom att återigen ta upp Palmemordet, jag vet inte vad jag ska säga om det. Men som spänningsthriller är boken utmärkt, välskriven och underhållande för stunden. BETYG: 3 tomteluvor
Johan Theorin: Nattfåk (2008): Den sista av de nominerade till Årets Svenska Kriminalroman som jag läst. Och jag måste säga att alla har varit MYCKET bra, så även denna följdaktligen. Theorin skriver i gränslandet mellan skräck och kriminalgenren. I hans hittills utkomna två böcker (Skumtimmen var den första) tar det mystiska, främmande och skrämmande en större plats än den mordgåta och de mer påtagliga brotten som finns där. Dialog och handling kan stundom bli lite schablonartade och naiva men drivet i berättelsen gör att man läser boken med stor nyfikenhet. Jag tror dock att han behöver förnya sig framöver, öländsk mysticism räcker inte till hur många böcker som helst. BETYG: 4 tomteluvor
Kaj Attorps: Liv för liv (2000) - En bok om den ultimata hämnden. Att ta ett liv för ett annat liv. En intressant bok om i först hand hämnarnas inre. Boken ger inga svar men ställer många frågor. De sista hundra sidorna blir lite tjatiga - att så många författare inte har förmågan att komprimera sin text! BETYG: 2 tomteluvor
Karin Alfredsson: Kvinnorna på 10:e våningen (2008) - Det här en angelägen bok om förtryck mot kvinnor. Läkaren Ellen Elg som i förra boken befann sig i Afrika har nu hamnat som gästläkare i Vietnam. Här behandlas trafficking, sexslaveri, grov prostitution, barnförsäljning och allmänt förtryck mot kvinnor, även om Vietnam långt ifrån är den värsta nationen i området. Alfredsson skriver sparsmakat och ganska kyligt realistiskt om problemen. Kriminalgåtan finns hela tiden i bakgrunden, men är inte viktig för bokens tema, snarare finns den där för att locka fler läsare. För att komplicera frågeställningen blir Ellen själv mycket attraherad av en manlig prostituerad och frågeställningen om orsak och verkan ställs på sin spets. Jag väntar med spänning på var Ellen Elg ska landa nästa gång. BETYG: 3 tomteluvor
Karl Benzon: Den oväntade passageraren (1908) - Den här boken gillar jag verkligen. Fast den är skriven för precis 100 år sedan känns språket friskt och fräscht, gammalstavning och gammalsvenska till trots. Och där finns en humor som gränsar till Sjöwall/Wahlöös. Flera parallella handlingar gör boken spännande, men den är ändå ingen nagelbitare. Dåtidens handlingar var ganska förutsägbara och enkla. Här är centralhistorien ett hittebarn som uppfostras av den osannolike Holmeskopian Ivar Fogelström. BETYG: 4 tomteluvor
Karl-Olov Arnstberg: Brevet till brorsan (1990) - Denna bok är precis som titeln antyder ett enda långt brev till "jagets" bror, och det är också det enda som känns orginellt. Huvudpersonen vistas tillfälligt på en ö med mycket få innevånare. En efter en förvandlas till lik och det låter ju lite som Christies "Tio små negerpojkar". Men där stannar likheten, ingen på ön verkar förvånas över att mortaliteten stiger dramatiskt. . Dessutom lider storyn av den vanliga sjukan - en abrupt och osannolik avslutning. BETYG: 2 tomteluvor
Katharina Sperberg: Den gröna jaktspindeln (2008) - På omslagets baksida finns en varningstext. OBS! Boken är ingenting för finkänsliga och ingenting för moraltanter. Här kunde ha funnits många andra varningstexter också – ingenting för gourmeter, deckarälskare, svensklärare, ishockeyfans eller otåliga. Grundhandlingen rör sig kring ett försvinnande. Ett kidnappat barn återvänder inte efter att lösensumman begärts ut. Vad har hänt? Åren går. Tänk er en maträtt där man blandat så många ingredienser att man inte känner smaken av någon. Så är denna bok. De sexhundra sidorna borde ha reducerats till mindre än hälften. De många olika handlingarna i boken borde ha varit en, eller på sin höjd två. Det märks att boken är utgiven på ett litet förlag. Ett större hade låtit en lektör eller en redaktör vägleda författaren så att hon kunde koncentrerat sig på ett huvudspår. Intrigerna här räcker mer än väl till en handfull böcker, även om de flesta inte fullföljs ända ut. Dessutom kunde ett flertal större språkgrodor och inkonsekvenser kunnat undvikas. Inget finns här heller att hämta för matälskare. De mest förvirrande matkombinationer dyker upp. Vitkålsinbakad lax med rödvin, äggmackor med senap, oxfilé med ben, hallonmuffins och Pucko till frukost och drick gärna Liebfraumilch eller blåbärsgräddlikör till det mesta. Hu! För att inte tala om det omåttliga och omotiverade konsumerandet av sötsaker boken igenom. Och gillar man ishockey ska man inte läsa denna bok, så illa som sporten beskrivs. Jag anser mig nu vara varken finkänslig eller moraltant. Men att under dessa sexhundra sidor låta allt (och jag menar allt) få sexuella anspelningar blir bara långtråkigt, segt och sömngivande. Och ännu mer segdraget, oförståeligt och omotiverat är det att under långa tättskrivna femton sidor detaljerat beskriva ett samlag, även om det är mellan två män. Det är ändå positivt att här finns beskrivningar av kärlek mellan män, även om man önskar mer djuplodande känslor, och inte bara sexualhandlingar. Författaren har också tagit till en del andra roliga nyskapande grepp. Hon låter berättarrösten komma från oväntat häll. En katt, en sparbanksbok. Överraskande fyndigt och bra. Själva kriminalintrigen är däremot ganska tunn. Hon skriver bäst när hon beskriver familjerelationer. Men hon behöver bättre rådgivare. BETYG: 1 tomteluva
Kjell Eriksson: Svarta lögner, rött blod (2008) - Jag har alltid gillat Kjell Eriksson. Hans persongalleri har för mig blivit så levande att jag ständigt väntar på nästa bok för att utröna hur det går för polisen Ann Lindell m fl. Denna gång sätts själva polisarbetet mer i fokus än vanligt, men vi får även följa Ann på ett närgångnare vis än tidigare. Erikssons litterära brott är inte på långa vägar så komplicerade och konstruerade som de är i t ex Mankell, Edwardson och Dahls böcker. Här är det snarare vardagsbrott som beskrivs, om man nu kan kalla mord för vardagsbrott. Kjell Erikson är tveklöst för mig en av Sveriges fem bästa kriminalförfattare och jag har redan börjat längta efter bok nummer tio. BETYG: 5 tomteluvor
Lars Fredrikson: Spöket på Såstaholm (2008) - Denna bok är ingen bok. Det är häfte med en novell på fem sidor som handlar om spöket på Såstaholm. Slottet är kanske mer känt som Höstsol, en gång pensionärshem för skådespelare. Som bagatell är novellen mycket trevlig, Lars Fredriksons goda humör lyser igenom i det mesta han skriver. Häftet finns naturligtvis på slottet. www.sastaholm.se. Annars kan man alltid besöka författarens sida www.fredriksonsforlag.se BETYG: 2 tomteluvor
Lars Åke Augustsson/Stig Hansén: Klasskamraterna (1990) - Här får vi följa några klasskamraters öden och äventyr från examen fram till vuxen ålder. Deras liv är väl beskrivna liksom deras mål och drivkrafter. Den starke förvandlas ofta till den svage och tvärtom. De musikaliska anknytningar författarna ger är fyndiga och tydliga. BETYG: 3 tomteluvor
Lars Åke Augustsson: Jesús och hans bröder (1998) - Det är uppfriskande att läsa en deckare om riktiga människor. Poliserna är trötta på riktigt och lever inte något gullegullförhållande i Tanumshede. Här utreds ett riktigt vardagsbrott, om än ett mycket hemskt sådant. Själva polisarbetet är förmodligen inte speciellt realistiskt beskrivet, men däremot de mänskliga relationerna och drivkrafterna kring brottet. Mänskliga svagheter och tillkortakommanden är ett genomgående tema i boken som dessutom innehåller en hel del humor. BETYG: 4 tomteluvor
Lars-Åke Augustsson/Stig Hansén: Mamman och mördaren (1988) - Här finns två parallella historier som sakta och skickligt vävs ihop. Undrar om de två författarna har ansvarat för var sin story? Integreringen av historierna är ganska fiffig men ändå tämligen osannolik. De två huvudpersonerna, den avdankade popmusikern och den ryske agenten, har inte mycket gemensamt, men är ändå varmt och väl beskrivna. Handlingen tilldrar sig i Glasnosts begynnelse och det är nu ganska svårt att ta till sig den tidens tankar och värderingar. BETYG: 2 tomteluvor
Leif G W Persson: Den som dödar draken (2008) - En av bifigurerna i LGWP's tidigare böcker har här klivit fram i rampljuset. Ewert Bäckström, rasisten, fascisten, mansgrisen, lögnaren, egoisten och den allmänt otrevlige har här fått fritt spelrum. Att få vara inne i hans huvud i 400 sidor (tack LGWP för att du minskat sidantalet) blir till slut för mycket även om Persson briljerar med sin sedvanliga humor. Bäckströms vidriga tankar är mer viktiga i boken än den mordgåta som han så småningom löser. Därmed visar han att han har polisiära kvaliteter som han tidigare lyckats dölja väl. Trist i dialogen är att två från amerikanskan överatta repliker återkommer gång på gång. "Jag hör vad du säger" och "Jag förstår hur du tänker". BETYG: 3 tomteluvor
Liza Marklund: En plats i solen (2008) - En svensk barnfamilj hittas gasade till döds i sitt hem på den spanska solkusten. Det är upprinnelsen till den senaste Annika Bengtzondeckaren. Handlingen tilldrar sig mestadels i Spanien och sträcker sig över flera årtionden. Jag har aldrig riktigt fastnat för Marklunds böcker, med några få undantag. Den röda vargen och Sprängaren var någorlunda läsvärda, medan de flesta av hennes deckare känns pladdriga och osannolika. Jag har mycket svårt att få något intresse för hennes intriger. Och därtill är huvudpersonen, hjälten, en osedvanligt otrevlig människa. BETYG: 2 tomteluvor
Mari Jungstedt: Den mörka ängeln (2008) - Så fort Jungstedt berör ett intressant ämne hoppar hon genast till nästa. Här finns inget djup, inget riktigt intresse för handlingen - bara ett mål att driva historien vidare. En historia som man snabbt genomskådar och som är tämligen ointressant, Lika ointressant som karaktärerna i denna bok och även i de föregående. Jungstedt verkar leva mer på sitt namn än på sitt sätt att skriva. Att några av böckerna har blivit filmade av tysk TV är ett mysterium. BETYG: 2 tomteluvor
Mats Ahrén & Staffan Engström: Be till Gud men reta inte djävulen (2000) - En ganska oblodig kriminalroman om en halvreligiös sekt typ Scientologerna. Ett populärt ämne som här beskrivs ganska ytligt men välskrivet. Fokus ligger mer på de inblandade personerna än på sekten och dess orsak och verkan. Författarna har som så många andra svårt att sy ihop det på slutet. BETYG 3 tomteluvor
Mons Kallentoft: Sommardöden (2008) - Kallentofts andra bok om Malin Fors, och jag hoppas att det inte blir den sista. Han verkar vara genuint intresserad av människor. Man får verkligen tränga in samtliga karaktärers inre, deras tankar och drivkrafter. Själva storyn är sidoordnad och inte så invecklad även om upplösningen och mordmotivet är osannolika. Kallentofts spåk är drivet, orginellt och levande med många korta och ofullständiga meningar. BETYG: 5 tomteluvor
Niklas Ekdahl: I döden dina män (2008) - Detta är en svensk variant på "Jakten på den försvunna skatten". Handlingen kretsar kring ett månghundraårigt sällskap och hela Sverige är hotat. Historien är otroligt osannolik, men tidvis ganska spännande ändå. Det märks att författaren är debutant - han överdriver och brer på. Så mycket som möjligt ska få plats under en kort tidsperiod. Trots det är delar av boken välskrivna även om dialogen hela tiden är stolpig och krystad. Ekdahl använder sig av många deckar- och thrillerschabloner som t ex den ensamma polisen som inte blir trodd och därför utreder på egen hand samt tiduret på bomben som sakta tickar mot noll. BETYG: 2 tomteluvor
Pär Fontander: Svart hav (2008) - En debutant, och det märks. En orgie i våld, blod, kroppsdelar och otäckheter. En ganska ointressant spansk historia som har svårt att fånga mitt intresse. Och man vet ju att om någon sprängs till oigenkännlighet och endast identifieras av ett halsband så............ja, ni förstår, eller hur. Men Fontander får gärna ta nya tag, här finns ett embryo till en bra och spännande historia. Men han måste coola ner sig lite först, och inte falla för de enklaste thrillerklichéerna. BETYG: 1 tomteluva
Roland Axelsson: Hämndens väg (2001) - Hämnd verkar vara Axelssons favorittema. I ganska invecklade och osannolika intriger försöker någon sedan länge förorättad person hämnas sina vedersakare. Språket är drivet och lättläst, men personteckningarna och storyn lämnar en del övrigt att önska. Denna är dock bättre än de tidigare. BETYG: 2 tomteluvor
Roland Axelsson: Klassresan (2005) - Det här är en variant på 10 små negerpojkar, med den skillnaden att det inte förekommer så många dödsfall. Axelsson har fått ihop en ganska spännande intrig med ett onödigt tråkigt och osannolikt slut. Dessutom är boken endast 131 sidor lång. BETYG: 2 tomteluvor
Roland Axelsson: Tråddragaren (2007) - Som vanligt skriver Axelsson om personer i extremt utanförskap. Och det gör han bra, man kan inte säga annat. Hans senaste romaner är tyvärr korta som långa noveller, c:a 125 sidor. Därför hinner man aldrig bli engagerad nog innan boken plötsligt är slut, och slut är han inte så bra på. Huvudpersonerna i Axelssons böcker har alltid haft en barndom värre än de flesta. Det är naturligtvis ett viktigt ämne, men efter flera böcker med samma tema blir det en upprepning som man redan väntar sig när man öppnar boken. En överrraskning efterlyses! Betyg: 2 tomteluvor
Roland Axelsson: Tvivel (2000) - Historier om den oskyldigt dömde kan i många fall vara spännande. Se bara på Alfred Hitchcock som hade det som lite av ett favorittema i sina filmer. Men den här boken där huvudpersonen kämpar mot "hela välden" som gått samman i någon slags komplott känns alltför osannolik. Språket är helt OK, men storyn och avslutningen hade mått bra av en bearbetning. BETYG: 2 tomteluvor
Stig Hansén: Bromssträckan (2007) - Den här boken benämns spänningsroman. I början av boken trodde jag att detta var en manlig Inger Frimansson, vars handlingar ofta sakta och spännande utvecklas mot det så småningom oundvikliga brottet. Men denna bok handlar inte om brott överhuvudtaget och spänningen uteblir, förutom att det inledningsvis är lite spännade att se vart handlingen ska bära. Boken är inte dålig, men har inte på deckare- och thrillershyllan att göra. BETYG (som deckare): 0 tomteluvor (som "roman"): 2 tomteluvor
Stig Hansén: Brännvidden (2008) - Precis som för hans föregående bok så är beteckningen spänningsroman högst överdriven. Det handlar förvisso om svartsjuka och hämnd, men mer på ett abstrakt vis och ganska sidoordnat. Kanske Hansén vill flyta på deckarförfattarnas framgångsvåg och locka fler läsare med sin klassificering. Jag har svårt att fatta intresse för romanens högst märkliga huvudperson som tänker sig igenom boken på ett mycket förvirrat och konstigt sätt. BETYG: 1 tomteluva
Sven-Erik Alhem: Advokaten & fru Justitia (2008) - Alhem är överåklagare i Malmö och skriver här om för honom välkända marker. Man skulle kunna tänka sig att det är en beskrivning av ett verkligt fall, men jag är för dåligt insatt för att kunna knyta an till någon aktuell händelse. Rättsordning, domare, åklagare och försvarande advokater nagelfars och många tänkvärda frågeställningar väcks. Men där slutar det. Man får ingen lust att varken veta mer eller ta upp tråden och ifrågasätta rättsväsendet. Därtill är personer och miljöer allt för knapphändigt och naivt beskrivna. Språket är också naivt och ganska stolpigt. Boken avslutas med en cliffhanger som inte lockar till mer läsning. Men antagligen är tanken att där ska komma en efterföljare. Hoppas då att Alhem fått upp ångan och lärt sig beskriva annat än själva rättssystemet. BETYG: 1 tomteluva
Ulf Durling: Den svagaste länken (2008) - Jag har alltid tyckt om Ulf Durlings böcker, främst för hans humor och för hans ståndaktighet när det gäller att undvika våld i sina böcker. Humorn finns i denna bok också och våld är det ingen idé att leta efter. Men det blir i den här boken nästan lite för händelsefattigt. Det är nästan så att man sitter och längtar efter ett saftigt mord. Tyvärr Ulf, jag gillar ditt författarskap, men "Den svagaste länken" gjorde mig lite sömnig. BETYG: 2 tomteluvor
Viveca Sten: I de lugnaste vatten (2008) - Kommer ut i april senare i år och kommer att föregås av en massiv reklamkampanj á la Marklund & Läckberg. Och precis som deras böcker: Många ord, men ingenting som fastnar, men den här är nog värre ändå. BETYG 0 tomteluvor.
Wilhelm Agrell: Ett hopp för livet (2008) - En politisk thriller om det svenska flygplan som sköts ner över Östersjön 1952. På ett lågmält sätt driver författren upp spänningen och ger sin teori om vad som hände. Smart låter han en efterlevande till en av de nerskjutna bli huvudperson i efterforskandet av sanningen. Utan reella spänningssekvenser blir boken ändå fascinerande och svår att lägga ifrån sig. Agrell är till professionen bl a fredsforskare och har skrivit flera initierade böcker med historiska och politiska motiv t ex Krivak 500 och Helsingforsstationen. Han skriver lätt och fängslande och känns lite underskattad. BETYG: 3 tomteluvor
Åke Edwardson: Den sista vintern (2008) - Den sista och avslutande boken i Erik Winterserien är en typisk Edwardsonare. Boken slutar med många frågetecken liksom hans tidigare alster. De liksom skriker till läsaren: "Tänk lite själv"! Och som vanligt är språket perfekt, nästan lite tråkigt. Och intrigen är lika skruvad och komplicerad som vanligt. Man vet vad man får när man köper Edwardson. Ett kompetent hantverk, men jag blir ändå inte så fascinerad. Därtill är Winter en för torr figur och hans dialog är minst sagt humorfri och sparsmakad. Men nu är han avslutad, eller? Och vad ska Edwardson göra nu? Fler kriminalromaner på gång, eller blir det något annat? BETYG: 3 tomteluvor
Åsa Larsson: Till dess din vrede upphör (2008) - Ännu en bok som är nominerad till årets svenska kriminalroman. Och den här är verkligen bra. Den är ovanligt lättläst, vilket inte är synonymt med lättviktig, ytlig eller dålig. Jag hade mycket svårt att lägga ifrån mig den, mest för att karaktärerna blev så levande, och jag fick en sådan längtan efter att veta hur det skulle gå för dem. Boken har många bottnar. Den handlar om lojalitet, inskränkthet, utanförskap och framförallt om kärlek. Kärlek till sin nästa, till sin hund, till sin familj, till sin hembygd och till sin käresta. Åsa Larssons böcker är alla bra, men denna är den bästa. BETYG: 5 tomteluvor

Äldre filmodömen, innan 25 april 2009

1900/Novecento (Bernardo Bertolucci) (1976) - Ett mäktigt filmepos på c:a 5 timmar om Italiens historia den första hälften av nittonhundratalet. Händelserna tilldrar sig mestadels i en liten bondby där två pojkar föds samtidigt. Den ena predestinerad att bli byns Patrone och den andre en enkel bondson. Och sedan får man följa deras parallella öden under det att Italien genomgår flera förvandlingar. Känns lite som en pre-Gudfader, speciellt som Robert De Niro spelar en av huvudrollerna, liksom Gerard Depardieu. Dessa båda är filmens behållning, en film som definitivt kunde varit kortare. Andra prominenta skådisar som dyker upp är bl a Donald Sutherland, Burt Lancaster och Sterling Hayden, vilket ger lite dubbningsproblem. Men filmen är ändå fängslande och storslagen, men är också mycket deprimerande, framförallt för att den inte inger något framtidshopp överhuvudtaget. BETYG: 3 tomteluvor
8 1/2 / Otto e Mezzo (Federico Fellini) (1963) - Om man får för sig att börja se kvalitetsfilm bör man nog inte börja med den här. Det är inte lätt att förstå detta självbiografiska verk som handlar om våndan med att göra film i allmänhet och just denna i synnerhet. Drömmar, fantasier och visioner vävs in i varandra så att man aldrig är riktigt säker på var man befinner sig. Fellini blandar också in sitt kärleksliv som gör det svårt att veta vad som är fiction och vad som är dramadokumentärt. Varje scen innehåller många andra scener och skeenden vilket gör att filmen bör ses flera gånger för att eventuellt kunna förstås. Men jag vet inte om jag har någon lust. Det blir liksom lite för mycket. BETYG: 3 tomteluvor
Aguirre - Guds vrede/Aguirre, der Zorn gottes (Werner Herzog) (1972) - Det märks tydligt att detta är en lågbudgetfilm, produktionen är mycket sparsmakad. Herzog styr dock skickligt denna äventyrshistoria med små medel och vackra bilder. En otäck historia om sökandet efter El Dorado i sydamerikanska djungler med super-UFO't Klaus Kinski i huvudrollen. Han har både ett annorlunda agerande och ett annorlunda utseende som han alltid utnyttjar till bristningsgränsen. Jag måste säga att han bara gör mig sömnig, och jag får mycket svårt att tillgodogöra mig denna film. BETYG: 1 tomteluva
Alien (Ridley Scott) (1979) - Jag måste säga att jag har väldigt svårt för denna genre, SF skräckfilm. Det här är en klassisk rymdskeppens "Tio små negerpojkar". En besättning instängd på ett rymdskepp med ett odödligt monster. Scenerna frossar i äcklighet, så till den milda grad att man behöver den berömda kudden framför ansiktet. Allt är förutsägbart, även i vilken ordning de stackars besättningsmännen massakreras. Skickligt gjort och mycket spännande, men inte för mig. BETYG: 2 tomteluvor
Aliens (James Cameron) (1986) - Uppföljaren till Alien är en mer spännande och välgjord film än sin förlaga. Men jag har fortfarande lika svårt för SF skräck, det blir alldeles för äckligt och läbbigt emellanåt. Och här har man blandat in ett barn för att skräcken ska gripa tag om hjärtat ordentligt. Vissa saker känns lite malplacerade i en SF film, t ex att alla personerna röker i tid och otid. Är inte det avskaffat i framtiden? Att uppföljaren är bättre än orginalet hör dock inte till vanligheterna. BETYG: 2 tomteluvor
Alla helgon blodiga natt/Halloween (John Carpenter) (1978) - En skräckfilm med det sedemera uttjatade temat om galningen som mördar en ungdom i taget, helst flickor. Och där finns alltid en speciell flicka som efter mycket dramatik oundvikligen klarar sig på slutet. I detta fall spelad av Jamie Lee Curtis. Jag tror att det var hennes genombrott. Filmen är befriande fri från alltför mycket splatter som annars kännetecknar genren. Nästan med Hitchkocklik spänning får man följa de dramatiska händelserna genom kameran som omväxlande är offrets och gärningsmannens ögon. Och som vanligt har mördaren nio liv, och den stackars oanande flickan vänder alltid ryggen till varje gång hon tror att allt är över. Billigt trick. BETYG: 3 tomteluvor
Alla presidentens män/All the President's Men (Alan J. Pakula) (1976) - Den här filmen fick hela sex Oscars, bl a för bästa film, bästa regi, bästa manus och bästa manliga biroll (Jason Robards). Den är en s k dramadokumentär om Watergateskandalen och det blir mycket spännande och underhållande. Märkligt att det kan bli så spännande när man ändå vet hur det kommer att sluta! Huvudpersonerna, avslöjarna, spelas av Dustin Hoffman och Robert Redford och de är väl lite väl avslipade. Verklighetens journalister var nog inte sådana svärmorsdrömmar. BETYG: 3 tomteluvor
Allt om Eva/All about Eve (Joseph L. Mankiewicz) (1950) - Den här filmen fick rekordmånga Oscarsnomineringar, fjorton sycken. Och den vann sex bl a för bästa film och regi. Fyra kvinnor nominerades för de två priserna bästa skådespelare och bästa kvinnliga biroll men ingen fick priset.I själva verket kan man se den här filmen för bara skådespelarinsatserna. Mycket bra prestationer ända från Bette Davis i en av huvudrollerna till Marilyn Monroe i en liten biroll. Filmen handlar om ränker och intrigspel bakom kulissrna på teatern och den känns ganska lyhörd. Det vanliga Hollywoodglittret finns inte där. Många kända filmrepliker känner man igen som t ex Bette Davis inledning på ett party: "Fasten your seatbelts. It's going to be a bumpy night." BETYG: 4 tomteluvor
Allt om min mamma/Todo sobre mi madre (Pedro Almodóvar) (1999) - Manuela bor ensam med sin son Esteban. Hon ger sin son en teaterbiljett i 17-årspresent. Efter föreställningen vill Esteban ha huvudrollsinnehvarens autograf och rusar efter hennes bil, men blir påkörd av en annan bil och avlider. Manuela vill komma i kontakt med Estebans far och åker till Barcelona, där han bor. Fadern har blivit transvestit och kallar sig Lola. Hon träffar en nunna som är gravid med Lola och HIV-positiv. Nunnan dör efter förlossningen och vid begravningen försonas hon med den döende Lola, som också kommit dit. Efter två år konstateras att barnet besegrat det medfödda viruset. En mycket melodramatisk handling som ändå är trovärdig. Filmen handlar om många olika slags kärlek, fysisk kärlek och kärlek på ett högre plan. Moderskärlek, vänskap, omtanke, kärlek till teatern mm. Filmen blir med små medel mycket gripande, spännade och tragisk. BETYG: 4 tomteluvor
Amadeus (Milos Forman) (1984): Denna frustande, komiska, tragiska film måste man bara älska. Men det är frågan om den inte handlar mer om hovkompositören Salieri än om Mozart. Och framförallt om Salieris svartsjuka gentemot Wolfgang Amadeus och hur han långsamt förgör sin motståndare. Det man kunde önska sig ännu mer av är Mozarts fantastiska musik även om man får många aptitretande smakprov. Forman tar som vanligt ut svängarna ordentligt och framställer Mozart som en tragisk stollig och fjantig kvinnojägare, medan Salieri beskrivs som en bitter och missförstådd enstöring. Filmen fick Oscar för bästa film, bästa regi, bästa manus, manliga huvudroll (F. Murray Abraham som Salieri), samt även för scenografi, kostym, smink och ljud. En av de mest prisbelönade filmerna någonsin med andra ord. Och det är den värd även om jag tycker att 2 timmar och 40 minuter är i längsta laget. BETYG: 4 tomteluvor
Amarcord (Federico Fellini) (1973) - Denna frustande självbiografiska film är Fellinis lättaste och mest tillgängliga verk. Man hittar många influenser från De Sicas Cykeltjuven. Amarcord är lika full av olika sekvenser och episoder som knyts ihop till en film utan egentlig handling. Men man kan inte annat än älska Fellinis skildring av sin egen ungdom. Filmen fick Oscar för bästa utländska film och Fellini var dessutom nominerad för regi och manus. Driften med fascismen och Mussolini känns fräsch och aktuell, men roligast är ändå de komiska scenerna om ungdomens sexualitet. BETYG: 4 tomteluvor
Amelie från Montmartre/Le fabuleux destin d'Amélie Poulain (Jean-Pierre Jeunet) (2001) - Det finns få filmer som gör en på så gott humör som denna om Amelie Poulain. Hon är hela Paris lilla välgörare, fast i smyg. Hon gör den ena goda gärningen efter den andra, men har svårt att finna sin egen lycka. På ett fantastiskt spjuveraktigt sätt gestaltas Amelie av Audrey Tautou och man kan inte annat än falla för henne. Filmen kom strax 11 septemberattentaten och blev en viktig humörhöjare för hela världen. Alla älskade Amelie. Filmen fick ingen Oscar, men hela fem nomineringar. BETYG: 5 tomteluvor
American beauty (Sam Mendes) (1999) - Denna svarta komedi blev omedelbart en av filmhistoriens klassiker. Den fick åtta Oscarsnomineringar och erhöll statyetten i fem kategorier. Bästa film, regi, manus, foto och manliga huvudroll. Och just den manliga huvudrollen är filmens absoluta behållning. Kevin Spacey spelar Lester Burnham som lider av en massiv 40-års kris, men så småningom försöker han finna vägen ur sitt helvete. Trots att man redan från början vet hur filmen skall sluta blir man hela tiden överraskad över filmens olika vändningar. Den är full av humor och dråpliga situationer, men ofta får man skrattet i halsen. Det är lätt att driva med den amerikanska medelklassen, men när man skrapar på ytan tittar tragedierna fram. BETYG: 5 tomteluvor
An american in Paris (Vincente Minelli) (1951) - Klassisk amerikansk musikalfilm med Gene Kelly i huvudrollen. Filmens handling är ganska tunn och innehåller mycket färre förvecklingar än sådana här filmer brukar ha normalt. I stället är det desto fler och längre sång- och dansnummer, på gott och ont. Klassiska Gershwinnummer som "I Got Rhythm" och " 'S Wonderful" tål att ses flera gånger, men annars är filmen väldigt förutsägbar. Efter lite trubbel får hjälten den vackra och goda flickan på slutet. BETYG: 3 tomteluvor
Analys av ett mord/Anatomy of a murder (Otto Preminger) (1959) - Även i denna film är det James Stewart som spelar huvudrollen. Och vid denna tid hade han brutit sig ur westernfacket och visade vilken fin skådespelare han var. Han fick också en Oscarsnominering för huvudrollen som advokaten Paul Biegler. Nästan hela filmen tilldrar sig i rättsalen och det är den förtätade stämningen där som gör att man sitter trollbunden i över två och en halv timme. Preminger visar inga bilder från själva brottet, all information ges i rätten. Filmen räknas som den första och största av alla rättegångsfilmer främst för att den inte romantiserar så mycket som t ex 12 Edsvurna Män. BETYG: 3 tomteluvor
Blekansiktet/The paleface (Norman Z McLeod) (1948) - Komikern Bob Hopes mest framgångsrika film var säkert en skrattretare när den var ny. Men mig lockar den inte ens till ett leende, jag blir bara sugen på att gäspa. Sådan här amerikansk jönshumor har aldrig roat mig, under senare år representerat av t ex Steve Martin. Annars är filmen påkostad och i fin färg med många vackra västernbilder. Men skratten är som sagt färre än få. BETYG: 1 tomteluva
Cykeltjuven/Ladri di Biciclette (Vittorio De Sica) (1948) - En av de bästa filmer jag sett. En tragisk och realistisk film med stor värme och med en smygande humoristisk underton. Man kan se var Roberto Benigni har hämtat inspiration till "Livet är underbart" (1997). Båda filmerna erhöll Oscar för bästa utländska film. Benigni & De Sica har som ett av flera huvudteman en far-son relation med mycket kärlek. Men i De Sicas fall är det pojken som är den starke. Den relativt enkla handlingen trollbinder och varje scen är fylld av många fascinerande mindre scener som gör att man måste se om filmen för att upptäcka alla nyanser. Där har säkert en annan storregissör, Emir Kusturica, fått många idéer till sina filmer. BETYG: 5 tomteluvor
De röda skorna/The red shoes (Micheal Powell/Emeric Pressburger) (1948) - Den första riktiga balettfilmen om den unga ballerinan som slår igenom med verket De Röda Skorna som handlar om gränslös passion till dansen. Skorna dansar flickan ända in i döden. Och så sker naturligvis också med filmens ballerina. När kärleken till dansen får konkurrens kan det bara sluta illa. Förutom ett melodramiskt slut är filmen oerhört välgjord och trollbindande. Jag är ingen dansfan, men har trots det behållning av dansscenerna som väl flyter in i handlingen och inte blir påträngande. Filmen fick fem Oscarsnomineringar och fick välförtjänt statyetten för Bästa scenografi och Bästa musik. Anton Walbrook i rollen som den demoniske dansproducenten är look-a-like med Edvin Adolphson och är även lika bra som han på att växla från sympatiskt medkännande chef till demonisk djävulsk egoist. BETYG: 3 tomteluvor
Dracula (Tod Browning) (1931) - Den första talfilmen om Dracula. Den fantastiska Nosferatu på 20-talet var en stumfilm. Tiden har inte varit snäll mot denna film. Det känns svårt att så att säga ta till sig den "genom tiden". Tempot är mycket långsamt, speciellt för en rysare. Filmen är också Bela Lugosis genombrott, men han har i denna film i princip bara ett ansiktsutryck. Upplösningen av filmen är mycket abrubt och den nyligen vampyriserade flickan blir rosig om kinderna i ett enda jehu. BETYG: 2 tomteluvor
Frankeinstein (James Whale) (1931) - Klasikern av alla klassiska skräckfilmer, och den håller än. Den är stilbildande ännu för alla de otaliga skräckisar som görs. Visserligen är alla karaktärer mycket karikerade, men det är ju så det ska vara. Den töntige hjälten (som här också är nedtonad bov), den blivande våpiga hustrun, den underdånige vännen som förmodligen är kär i hjältinnan och den puckelryggige medhjälparen. Tempot i filmen är behagligt lågt, effekterna travas inte på varandra, och det ger en mystisk skrämmande effekt. Men naturligtvis är det Boris Karloff som stjäl showen med sin gestaltning av MONSTRET. BETYG: 4 tomteluvor
Främlingen/The stranger (Orson Welles) (1946) - Jag är mycket förtjust i Welles sätt att leka med skuggor och hans ovanliga och omöjliga kameravinklar. Kriminalthriller som har sin spänning och Orson själv som krigsförbrytare är lysande. Han är enastående i skurkroller. BETYG: 4 tomteluvor
Godfrey ordnar allt/My man Godfrey (Gregory La Cava) (1936) - Jag såg den här svartvita rullen i en restaurerad färgutgåva. Och jag måste säga att man lyckats mycket bra med att försiktigt färglägga filmen, det kan ofta bli lite grällt och plastigt, men inte här. Och fast filmen är gjord redan 1936 känns den mycket fräsch framförallt för den rappa och kvicka dialogen. En dialog som är så fylld av fyndiga ordvitsar och vändningar så att översättaren/textaren inte hinner med. Det är tvunget att ha öronen på spets för att inte missa de många roligheter som de ovanligt känsligt karikerade figurerna levererar. Filmen fick ingen Oscar men sex nomineringar, främst för de starka rollprestationerna. Jag tror att denna film skulle kunna nyinspelas över sjuttio år senare utan att man skulle behöva göra så stora justeringar i manuset. Jag skrattade mycket gott åt denna bagatell. BETYG: 4 tomteluvor
Göta Kanal 2 (Pelle Seth) (2006) - Eftersom den här filmen har blivit ordentligt nedskriven så hade jag mycket låga förväntningar när jag såg den. Och det var kanske därför som jag hade åtminstone lite behållning av filmen. Många goda skådespelare agerar i små roller och det lyfter filmen i vissa scener som är riktigt roliga. Men som helhet är detta minde än en parentes. BETYG: 2 tomteluvor
Hets (Alf Sjöberg) (1944) - En hemsk film om lärarpennalism. Trots att den gjordes redan under 2:a världskriget så känns den mycket fräsch och aktuell. Stig Järrel i rollen som den vedervärdige läraren "Caligula" är Oscarsmässig. Något så djävulskt som Järrel har man sällan sett på film och med så små medel. Ingmar Bergman har skrivit manus och det har naturligvis stor betydelse. Det är väl bara det gamla skolväsendet med censorer och kadaverdisciplin som känns lite mossigt. BETYG: 4 tomteluvor
I'm not there (Todd Haynes) (2007) - Filmen om Bob Dylan. Nu har jag lyckats med konststycket att se tre toppfilmer i rad. Denna film är en riktig godsak för Dylanälskare som jag, men man behöver inte veta mycket om denne ikon för att ändå uppskatta filmen. Sex olika skådespelare agerar Bob Dylan, men med olika namn och framtoning. Den allra vassaste är Cate Blanchett som förutom en porträttlikhet också lyckats fånga Dylans knepiga och mystiska personlighet. Hon har följdaktligen blivit Oscarsnominerad för rollen. Bland andra Bob's kan nämnas Richard Gere och den tragiskt bortgångne Heath Ledger. Filmen som är drygt 2 timmar lång fångar mig från första till sista sekund. Musiken och sångtexterna är naturligtvis det centrala, men utan inblicken i Dylans inre skulle inte filmen vara det mästerverk den är. Gå inte under eftertexterna - man måste lyssna på Anthony & The Johnsons version av "Knocking On Heaven's Door". BETYG: 5 tomteluvor
Ingen ängel/Destry rides again (George Marshall) (1939) - En komedi i Westernform om den ärlige, långe och stilige hjälten (James Stewart) som rensar upp staden utan att använda skjutvapen. Lite kärlek måste också ingå i form av en vacker saloondansös (Marlene Dietrich). Och eftersom hon jobbar på saloon blir hon dödad på slutet av filmen. Det är ju otänkbart i en film av denna sort att hjälten gifter sig med en sådan tös. Filmen är ändå lustig och man ser den med ett småleende. Stewart och Dietrich behandlar sina roller skickligt. BETYG 3 tomteluvor
Iskariot (Miko Lazic) (2008) - Under det fina svenska filmåret 2008 gjordes det en del sämre rullar också. Det här är en sådan. Det ska föreställa en thriller med Gustaf Skarsgård som misslyckad knarklangare och hans bror läkaren (Jakob Ericksson) i huvudrollerna. En obegripligt tramsig historia vars enda kvaliteer är Skarsgårds skådespelarinsats. Dessutom är filmen inspelad i mina barndomstrakter på Lidingö. Ett mord sker mitt emot porten där jag bodde. Och det höjer ju naturligtvis betyget lite. BETYG: 2 tomteluvor
Jag stal en miljon/The Lavender Hill Mob (Charles Chrichton) (1951) - Denna film och Ladykillers är de främsta av de mycket roliga filmer som producerades i England på 50-talet, och även här är det den mångbegåvade Alec Guinness i huvudrollen. Han spelar den lilla grå kontorsråttan som ruvar på en idé om att lura sin arbetsgivare på en miljon pund. Och precis som det brukar var i dessa engelska myspysare lyckas han naturligtvis och det utan någon som helst våldshandling. Det är meningen att man ska sympatisera med brottslingarna och det gör man, även om där finns en viss sens moral. Filmen fick en Oscar för bästa manus och Guinnees var nominerad för bästa huvudroll. I filmens början skymtar en ung och vacker Audrey Hepburn och sådant är i efterhand mycket roande. Inga flatskratt men man ser filmen med ett leende. BETYG: 3 tomteluvor
Kvinna utan samvete/Double indemnity (Billy Wilder) (1944) - En föregångare i Film Noir genren och en förebild för filmen Postmannen ringer bara två gånger som båda grundar sig på romaner av James M. McCain. Men manuset är skrivet av Raymond Chandler och det märks. Man känner igen jargongen från Philip Marlows privatdeckare. Och dialogen är också en av filmens stora styrkor även om skådespelarna gör stora insatser, kanske framförallt Barbara Stanwyck som den fala onda kvinnan. Hon blev med denna film en förebild för alla kommande femme fatales. Filmen fick ingen Oscar men hela sju nomineringar. Och här finns också en antydan om homosexualitet, vilket var mycket ovanligt 1944. BETYG: 4 tomteluvor
Livet är underbart/It's a wonderful life (Frank Capra) (1946) - Jag har svårt för sådana här övermoraliserande filmer. Mycket pliktkänslor, familj och godhet. Visas ofta under stora helger i USA, och man kan förstå varför. Utan givmildhet och gudstro stannar världen. Men det blir lite väl sockersött. BETYG: 2 tomteluvor
Lost in translation (Sofia Coppola) (2003) - Ännu en romantisk komedi, men mer sympatisk än Notting Hill. De två centralfigurerna är som vanligt omaka men tack och lov får de inte varandra på slutet. Oscarsbelönad för Coppolas genialiska manus, men filmens stora förtjänst är ändå de två huvudrollsinnehavarna Scarlett Johansson & Bill Murray. Samspelet mellan de båda, den unga flickan och den medelålderiga skådespelaren är det som driver filmen och fascinerar mig. Jag har sett filmen flera gånger tidigare, men när jag nu började se den igen kunde jag inte gå därifrån. BETYG: 5 tomteluvor
Mamma Mia! (Phyllida Lloyd) (2008) - Härligt att det görs riktiga musikaler på film igen. Och det går ju inte att misslyckas med ABBA's musik - det ena örhänget efter det andra, men även några okända finstämda Andersson/Ulvaeussånger. Mycket komedi, sol och glädje, kärlek och förvecklingar som det ska vara i en riktig musikal. Om man ska döma av rektionerna i biosalongen är detta en perfekt tjejfilm, kvinnoskratten var höga och många medan den manliga publiken skrattade mer diskret. Man som man kan man ändå inte låta bli att bli på gott humör av denna film och dessa sånger, dock får ingen film med Pierce "Träbocken" Brosnan i en av de ledande rollerna högsta betyg. BETYG: 4 tomteluvor
Mannen på taket (Bo Widerberg) (1976) - Filmatisering av Sjöwall/Wahlöös roman "Den vedervärdige mannen från Säffle". I mitt tycke den bästa svenska polisfilmen någonsin. Här har nutidens snabbproduktioner mycket att lära. Och Carl-Gustaf Lindstedt som kommissarie Beck är fantastisk - karaktären, men inte utseendet, känns som hämtat ur böckerna. (Andra som spelat rollen; Gösta Ekman, Keve Hjelm, Peter Haber och Walther Matthau.) Filmen håller måttet än idag trots att den är fylld av samhällskritik från sjuttiotalet. Rollbesättningen för övrigt är fenomenal - Sven Wollter som Kollberg, Thomas Hellberg som Gunvald Larsson och inte minst Håkan Serner som den trötte, tyste och buttre norrlänningen Einar Rönn. BETYG: 5 tomteluvor
Notorius (Alfred Hitchcock) (1946) - En av mina absoluta Hitchcockfavoriter. Här får man se Ingrid Bergman i sitt esse, det är hon, och endst hon som gör filmen så fängslande. Annars en typiskt Hitchcock med mycken psykologisk spänning. BETYG: 4 tomteluvor
Notting Hill (Roger Michell) (1999) - En typisk amerikansk romantisk kärlekskomedi där två motpoler efter en del förvecklingar får varandra på slutet. Det mesta är förutsägbart - det är en stor brist på överraskningar, men en sådan rulle kan vara ganska trevlig en kväll framför TV'n. Speciellt efter en jobbig dag. Men jag har svårt för Hugh Grants rollfigurer med halvslarvig attityd och cockerspanielögon. BETYG: 3 tomteluvor
Rebecca (Alfred Hitchcock) (1940) - Märkligt nog är det här den enda film som gav Alfred Hitchcock en Oscar för Bästa film. Ganska melodramatisk och överdriven, och inte så typisk för Hitchcock. Men han fångar ändå åskådaren som vanligt, men slutet är lite väl lyckligt. BETYG: 3 tomteluvor
Scarface -Chicagos siste gangster/Scarface: The shame of a nation (Howard Hawks) (1932) - Många känner nog igen titeln efter att ha sett den senare versionen med Al Pacino i huvudrollen. Denna film har trots det inte tappat i kvalitet och aktualitet. Det är en av milstolparna i amerikansk kriminalfilm. Den gjordes mycket för att få myndigheterna att vakna och inse vilket problem den organiserade gängbrottsligheten skapade. Det är en obehaglig historia om ett monster, nästan utan andra känslor än sin egen egoism. Mycket våld, om än inte så närgånget beskrivet som i modernare filmer. När huvudpersoner mot slutet av filmen börjar visa något lite av ett känsloliv går det ironiskt nog illa för honom. BETYG: 3 tomteluvor
Shine a light (Martin Scorsese) (2008) - Scorsese har gjort ännu en musikfilm. Denna gång är det i princip en ren konsertfilm. Där finns vissa invävda inslag i form av gamla och nya intervjuer med Stenarna. Jag hade önskat mig fler av dessa intervjupärlor, det är de som gör filmen till en film. Scorsese har verkligen hittat några pärlor från gången tid, och ställer också bra frågor själv i modern tid. Men som sagt, för lite av den varan. I övrigt är detta en fantastisk konsertfilm, Mick & grabbarna är i högform, ljudet är perfekt och de spelar flera överraskande låtar. Bl a "Champagne and Reefers", en gammal Muddy Waterssuccé, nu med gästartisten Buddy Guy - vilken snubbe, konsertens höjdpunkt. BETYG: Filmen 3 tomteluvor Konserten 5 tomteluvor
Skuggan av ett tvivel/Shadow of a Doubt (Alfred Hitchcock) (1943) - Det sägs att detta är Hitchcocks egen favorit. Själv tycker jag det är svårt att välja den bästa, jag är ett riktigt Hitchcockfan. Men "Skuggan av ett tvivel" tillhör verkligen de bästa. Regissören gör här en sanning av att man inte behöver vara övertydlig för att skrämma tittaren. Med mycket små medel byggs terrorn upp i en liten amerikansk småstad. Alla rollfigurer, huvudroller som biroller, är perfekt rollsatta vilket bidrar till trovärdigheten. Det enda som känns lite taffligt är slutet på filmen, och då är det självklart lite våld och action inblandat. Joseph Cotten som normalt spelar riktiga hygglon får här med den äran gestalta skurken. Och med sitt vänliga sätt och utseende blir han bara hemskare. BETYG: 4 tomteluvor
Svindlande höjder/Wuthering Heights (William Wyler) (1939) - En av de mest berömda kärleksagorna om de olyckliga omständigheter som drabbar Heathcliff och Cathy. Ett slags vuxna Ronja och Birk fast med ett mycket mer tragiskt slut. Filmen är nästan 70 år gammal och det märks mest på de manliga aktörerna som agerar ganska styltigt, även om det är en ung Laurence Olivier i huvudrollen. Däremot är de kvinnliga skådespelarna lysande, både huvudroll och biroller. Men man kanske hellre ska läsa Emily Brontës roman. BETYG: 2 tomteluvor
Så som i himlen (Kay Pollack) (2004) - Svensk feelgoodfilm som får mig att bli varm om hjärtat. Lagom mycket med problem som löses och mynnar ut i det inte allt för lyckliga slutet. Det mesta som sker är helt förutsägbart, men man ser inte sådana här filmer för att bli överraskad. Frida Hallgren gestaltar alldeles utmärkt den ganska naiva kärlekssökande unga flickan medan hennes motspelare Mikael Nyqvist känns mera återhållsam. Ledmotivet Gabriellas sång fastnar på hjärnan framförd av Helen Sjöholms vackra röst. BETYG: 3 tomteluvor
The shining (Stanley Kubrick) (1980) - Kubrick gör en bra skräckfilm med små medel, inget splatter och många små nyanser. Men filmens bärande kraft är ändå Jack Nicholson, utan honom hade filmen blivit platt och tråkig. Och den handlar nästan bara om honom, som någon slags vaktmästare på ett stort sommarhotell. Men nu är det vinter och helt öde, förutom Nicholsons fru och son. Nicholsons tilltagande psykiska förfall är filmens röda tråd, och ingen kan väl som han se så diaboliskt läskig ut alldeles på egen hand. BETYG: 3 tomteluvor
Trollbunden/Spellbound (Alfred Hitchcock) (1945) - En typisk psykologisk Hitchcockthriller. Slutet är dock lite tramsigt, för att inte tala om skidåkningscenerna. Värsta störtloppet. Men Ingrid Bergman och Gregory Peck kan ju inte göra en film dålig. BETYG: 3 tomteluvor
Veberödsmannen (Max Lundgren) (1986) - 1902 brändes mjölnaren Bengt Larsson levande i sin kvarn av Martin Svensson då denne var mer populär än Martin själv. Kanske inte så konstigt eftersom Bengt Larsson då och då bjöd kunderna på kaffe medan Martin Svensson drygade ut den malda säden med grus. Bengt Larsson måste bort, resonerade Martin och eldade upp både honom och hans kvarn. Med ömsom lock ömsom hot gjorde Martin Svensson sig ett namn att alltid ligga steget före såväl makthavare som allmänhet. Ingen nekade honom en uppgörelse för då visslade "en djävel i luften" såsom Martin uttryckte det när han och fyra andra satt och åt på en av Malmös finare restauranger. Den stora behållningen i filmen är Ernst-Hugo Järegård som gestaltar mördaren på ett mycket djävulskt sätt, som bara han kunde. Filmen ger ett dokumentärt intryck eftersom den är grundad på verkliga händelser och Hans Villus läser mellantexterna. Historien, liksom mördaren, är mycket hemsk. Men det är som vanligt, verkligheten överträffar dikten. BETYG: 3 tomteluvor
Villospår (Leif Magnusson) (2001) & Sidetracked (Philip Martin Brown) (2008) - Jag har i följd nu sett två olika filmatiseringar av Henning Mankells Wallanderbok Villospår. Den svenska versionen har som vanligt när det gäller film med bokförlaga Rolf Lassgård i huvudrollen och den engelska har Shakespeareskådisen Kenneth Branagh. Den svenska filmen är nog den bästa Wallanderfilmen av alla, men den engelska är också väldigt välgjord. Men det känns lite konstigt att se Kenneth Branagh i Ystadsmiljö (inspelad på plats) talande engelska. Annars är den stora skillnaden i filmerna att man i den svenska versionen hela tiden vet vem mördaren är, och i den engelska hålls det lite Agatha Christieskt hemligt. Men just den här Mankellromanen och därmed också båda filmerna ställer många aktuella frågor om ungdomars utanförskap och vad som driver detta till brott. Både Lassgård och Branagh har fångat Wallanders inre strid mot brottsligheten och hans frustruation över samhällets utveckling. Jag ska med nöje se de övriga engelska filmatiseringarna även om jag i detta fall tycker den svenska vinner. BETYG: (för båda) 3 tomteluvor
Vredens druvor/The Grapes of Wrath (John Ford) (1940) - En anmärkningsvärt vänsterorienterad amerikansk film, främst när man tänker på när den är gjord. Konservativa finansiärer försökte stoppa filmen men fick nöja sig med att den till skillnad från John Steinbecks roman har ett förhållandevis ljust slut. Henry Fonda är alltid bra i roller där han får använda sin släpiga gångstil och sin isblå blick. Filmen fick två Oscars, Jane Darwell för kvinnlig biroll och Ford för regin. Fotot är nästan dokumentärt i denna fina tidskildring från en tid i amerikansk historia som de borde skämmas över. BETYG: 4 tomteluvor
Winchester '73 (Anthony Mann) (1950) - James Stewart är den ultimata westernhjälten. Och ofta regisserades han av Anthony Mann. Detta var deras första samarbete. I centrum står supergeväret Winchester '73 som mest bringar olycka till dess ägare. Filmen är vacker och dialogen är lätt och kvick. Men jag har svårt för filmer där indianerna beskrivs som monster och skjuts ihjäl dussinvis. Allt skjutande var spännande när man som ung gick på matiné, men inte nu. Roligt att se Rock Hudson (indianhövding) och Tony Curtis (ung soldat) ta sina första skådespelarsteg. BETYG: 3 tomteluvor

Tankar från en samlares hjärna

Leta i den här bloggen

Äldre inlägg

10 populäraste senaste veckan

Guide för tomteluvor

Om mig

Bildarkiv

Bokbloggar

Intressanta länkar

Länkar till intressanta sidor om dart

Intressanta deckarsidor

Kriminalromaner jag saknar i min samling

Bloggarkiv

fredag 12 maj 2017

Märkliga skivomslag 590

Inga kommentarer:

Länder jag besökt

Länder i Europa jag besökt

Äldre bokomdömen, innan 25 april 2009

Äldre filmodömen, innan 25 april 2009