Jan Mårtenson: Palatsmordet - Bokomdöme

Palatsmordet
Av Jan Mårtenson
Wahlström & Widstrand 2009Mårtenson kommer nu med sin 37:e roman om antikhandlaren Johan Kristian Homan. Punktligare än ett SJ-tåg utkommer en ny bok varje år sedan Helgeandsmordet 1973. Och upplägget är alltid detsamma. En ganska tunn mordhistoria vävs in i historiska utläggningar, samt en del kverulans över företeelser i samtiden. Som deckarförfattare debuterade Jan Mårtenson redan 1971 med Telegrammet från San José där ambassadsekreteraren Jonas Berg var huvudperson. Berg dök upp i två romaner till innan Homan tog över för gott.

Homan är som Kalle Anka. Han åldras inte. Det är det bara personerna i hans omgivning som gör. Förutom hans flickvän och hans katt då. I den första boken nämner Mårtenson ovanligt nog Homans ålder, 45 år. M a o skulle han vara född 1928 och nu vara 81 år. Han verkar ovanligt pigg för sin ålder måste jag säga. Eller kanske inte ändå, jag tyckte den här boken var träligare och sömnigare än vanligt.

Det som tidigare har varit Mårtensons styrka har varit de historiska utflykterna. Man kunde känna att man lärde sig något. Men det är i denna bok nertonat och mordhistorien har fått större plats. Och det har aldrig varit författarens styrka. Egentligen verkar det som om det är samma grundberättelse i alla 37 böckerna med mycket små variationer. Det får till följd att spänning saknas helt och man bryr sig inte ett skvatt om vem som är gärningsmannen.

Alla de gamla vanliga ingredienserna finns annars här. Haupt nämns minst tio gånger, katten Cléo de Merode (som inte åldras) löser gåtan, flickvännen Francine (som inte heller åldras) ser fortfarande ut som Julia Roberts och polisen Calle Asplund trycker i sig sina och andras wienerbröd. Men han har slutat röka pipa med vargul rök, förmodligen för att ge ett bidrag till hälsodebatten. Självklart får alla Homanälskare precis det de vill ha. Allt är sig likt. Homansällskapet har över 500 medlemmar, och om jag har förstått det rätt samlas de och äter en måltid tillredd efter det obligatoriska receptet i slutet av boken. Så nu vankas det avokadosoppa från Kumla.

De historielektioner man ändå får till livs kretsar kring familjen Tessin och är för all del intressanta. Men jag kan ändå inte bli annat än irriterad på besserwissern Johan Kristian Homan. Honom skulle jag aldrig vilja ha som vän. Jag skulle bara reta mig på honom hela tiden.
BETYG: 1 tomteluva