Årets julkalender här på bloggen är samtidigt min lista över årets 24 bästa svenska kriminalromaner. I ordning. I mitt tycke.
Nummer 1: Fädernas missgärningar
Av Åsa Larsson
Albert Bonniers Förlag 2021
ISBN 9789100125325, Inbunden, 560 sidor
Äntligen är den sista och avslutande boken om Rebecka Martinsson här! Det står att läsa på baksidan av denna bok. Det syftar naturligtvis inte på att vi äntligen skulle ha blivit av med henne. Det är snarare så att det långa uppehållet på nio år har skapat en monumental förväntan. Men med denna sjätte del är det slut, oåterkalleligen antar jag. Jag kan konstatera att de som har väntat inte har gjort det förgäves.
Åsa Larsson levererar. Rejält. När jag fick boken i min hand reagerade jag, som vanligt, på omfånget. Tegelsten heter det visst. När jag läste märkte jag inte av det, snarare var det med saknad jag avverkade den sista sidan. Och jag förstår att detta måste var en diger bok. Författaren har så många karaktärer och öden att avsluta. När hon dessutom skriver in några nya personer, intressanta sådana, så kan det inte hjälpas att boken blir lång.
Rebecka Martinsson är trött och tvivlar på om hon passar i Kiruna. Hon känner sig motarbetad, med all rätt, och funderar på om hon ska flytta tillbaka till Stockholm.
När hon av rättsläkaren får ett preskriberat mord att grotta ner sig i vaknar hennes livsnerv. Ett nytt mord begås och båda dessa händelser visar sig ha kopplingar till hennes egen uppväxt. Jäv, javisst, men Rebecka kan inte släppa fallen.
De nya karaktärer som Åsa Larsson introducerar får tyvärr bara en bok på sig. Relationsberättelsen mellan Ragnhild Pekkari, som är på väg att ta sitt eget liv, och exboxaren Börje Ström är så fin och kunde ha varit värd ett par egna böcker. Överhuvudtaget känns beskrivningen av personernas livsöden viktigare och mer accentuerad än kriminalgåtan.
Annars känner man igen författaren. Hon har en sådan kärlek till sina karaktärer, till det nordliga landskapet och inte minst till hundar. Persongalleriet är stort och väl gestaltat ner till minsta bifigur. Hennes språk är verkligen hennes, det dansar fram. Man får inte heller glömma Åsa Larssons humor. Det här en riktigt rolig bok som ger upphov inte bara till ett litet smil, jag skrattar rejält.
Naturligtvis är alla nyfikna på vad Åsa Larsson ska ta sig an härnäst. Kanske vet hon inte det själv, men hennes begåvning är så stor att det vore synd om vi inte får öppna ytterligare en bok av henne. Eller flera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar