Årets julkalender här på bloggen är samtidigt min lista över årets 24 bästa svenska kriminalromaner. I ordning. Och i mitt tycke
Nummer 23: Konferensen
Av Mats Strandberg
Norstedts 2021
ISBN 9789113081533, Inbunden, 360 sidor
Författaren är välkänd för Cirkeltrilogin för ungdomar och för ett flertal skräckromaner för vuxna. T ex Färjan och Hemmet. Jag ska inte säga att den här boken är helt annorlunda, men det finns en väsentlig skillnad. Här finns inga övernaturliga inslag. Därför är det svårt att kategorisera boken. Är det en skräckroman? Ja. Är det en deckare? Ja. Så kan det vara, och jag finner just sådana crossoverböcker väldigt sympatiska.
Att ingen har kommit på att förlägga en spännande handling på en konferens tidigare är underligt. Det är ett perfekt ställe för intriger, idiotier och hemskheter. Vi får följa nio personer som åker till en stugby i Mellansverige. Där finns också två personer som äger konferensanläggningen och arbetar där. Elva personer alltså, en mer än i Agatha Christies Och så var de bara en från 1939. En av hennes mest välkända böcker där tio personer som vistas på en ö mördas en i taget. Parallellerna är lätta att dra.
Det är kommunens exploateringsenhet som är på konferens. De ska just sjösätta ett kritiserat projekt. Ett stort köpcenter ska öppnas. De nio deltagarna består av en mycket heterogen skara personer. Både chefen och projektledaren gör allt för att allt ska flyta på utan protester. Men har de rent mjöl i påsen?
Där finns också den kverulantiske nästanpensionären, den utbrända, den allmänt negativa, medlöparen, den ambitiöse och hon som ifrågasätter allt. Alla dessa karaktärer lyckas Mats Strandberg mycket väl gestalta. De känns som de konferensdeltagare man själv har mött. Ändå hade jag önskat mig ännu mer djup i dem. Det är de som bär historien framåt.
Det finns ett hot, från vad är oklart. Någon övervakar gruppen som vi får följa i mindre än ett dygn. Det hinner hända mycket under de få timmarna. Timmar som är långa för deltagarna. Det blir explicit våldsamt. Känsliga personer varnas, här talar vi om hjärnsubstans och benbitar. Mats Strandberg lyckas skickligt med att foga sådant in i handlingen utan att det blir orealistiskt. Men äckligt är det. Hu!
Här finns många inslag av igenkännande. De flesta av oss har varit på konferens och teambuildat oss. Själv har jag vid två tillfället karaktäriserats som en självklar journalist. Men det blev jag aldrig. Jag skriver det här i stället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar